Tjong o långa rusningar!

Den här vinter har varit lite lattjo. Jag hade nog förberett mig på att det skulle bli mycket båtåkande, långt in och förbi januari men icke! Runt och efter Jul hade våra pimpelsjöar inte lagt sig förutom i vissa vikar… och båtfiske gick ju utmärkt men sen gick det ju som bekant fort med isande kyla, båten fick snabbt vinterrustas. Min egen pimpelpremiär efter de stora abborrarna kom därför senare än vanligt, flera veckor senare och det vi kallar det spännande ”första isen fisket” var över. Egentligen ännu senare än vad som kunde ha varit då jag varit tvungen att ta hand om en del supertråkigt pappersarbete… Nåväl! Igår var det dax, jag och Ove den Grove som sedan ett par år är pimpelfrälst släpade ut våra skyrllor, ekolod o borrar på storabborrhotspotsen. Ove hade redan ett par bompass i bagaget medans jag suttit vid min dator och haft fiskeabstinens. Dom här bompassen la lite av en skugga över min ”feeling” för dagen men jag behövde inte vänta länge innan en raket steg på lodet mot min balansare! Jag skrek till Ove – Nu smäller det bra! Det fanns ingen tvekan, den här fisken var på jakt! Å visst small det! Det small så hårt att pimpelspöet bara tjongade till å där satt jag med ett brutet spö!

En grann gädda i hålet!

Dom första sekunderna av en handfajt är alltid svåra att analysera men jag började snabbt tvivla på abborre, misstankarna om att det var en sjövarg blev snart bekräftade efter ett antal rusningar och ett stor huvud syntes under hålet. Jag fick i alla fall behålla pirken som vi brukar säga när misstagsgäddor kan returneras.

Tjong o hoppsan, det var det spöet det…

Ja, det var bara att gno vidare, enstaka grova ekon inspekterade våra pirkar men ingen behaga nappa. Se händer det som inte får hända. En kamrat som lixom vi var på storabborrjakt spatserar förbi och vi börjar pratat. Jag släpper lodet med blicken och kanske en halv minut senare smäller det igen i mitt spö. Jag är helt oförberedd och hinner inte med, fisken är borta. Jag kan bara konstatera att man aldrig ska tappa koncentrationen när man fiskar… Jäklaaaaar!!! Dom stora är så få och hugger så sällan, man måste vara med i leken, så är det bara…

Det är kallt och mest för att få upp värmen bryter vi mot regeln att stanna kvar där vi vet att det finns fisk. Vi spatserar huttrande mot en grynna och hittar snart den spännande kanten mot ett stenparti som vi vet är ett kräftabborreställe. Bara några minuter senare ropar Ove med fiskenerv i rösten – Den stiiiiiger, den kommer att hugga! Å det gjorde den.

En av de vackraste fiskar som finns, en kräftätare!

Några sekunder senare står en lycklig Ove med en riktigt brutal kräftabborre med lysande röda fenor i sina nävar. Jag är redan beredd med kameran, några snabba bilder å sen kvickt ner med borren i hålet 🙂 Ja, den fisken räddade dagen…. Tack gode fiskeguden för dessa underbara fiskar. Jag ska ut snart igen, då är det min tur att få smeka en av de rödfenade 🙂

//Jan O