För ungefär ett år sedan knäckte jag och min kära vän och klasskamrat Mattias Procheus koden i Klarälven när det gäller ismete efter gädda. Vi lyckades med en toppfisk på 14,64 kilo, vilket är en helt otrolig fisk. Jag vet inte om jag än idag fattat vad som egentligen hände den dagen. Gäddan fångades av Mattias, men det var nästintill lika roligt för mig som fick landa damen.
Under den kalla vintern hade vi smidit planer att återvända till våra gamla hotspots och försöka lirka upp någon 10+ till. Tiden gick väldigt fort, då jag helt plötsligt en dag står utanför Söder Sportfiske, där Mattias jobbar nuförtiden. Det var jag, Mattias och hans polare Simon som skulle bege oss mot Värmland, gäddornas rike. Efter att ha handlat en jäkla massa mat så rullade vi och anlände till Deje sent på onsdag kväll. Där fanns Rasmus som studerar på SportfiskeAkademin och tog emot oss med stor gästfrihet. Innan det var dags att somna in så förberedes allt inför den stora dagen. Spön tacklades och mört införskaffades!
Den första dagen tänkte vi köra på det stället som vi trodde var allra hetast just nu. Vilket visade sig vara sant. Innan vi hunnit fått ut alla spön så fällde det och Simon får landa en fisk på cirka 7,3 kilo. Kunde inte bli en bättre start på dagen! Solen var precis under uppgång och när den väl tittare fram bakom trädtopparna värmde den otroligt skönt. Dagen gick och vi hann landa ett par mindre fiskar då och då. När man ska fiska hela dagar såhär är det otroligt viktigt med ordentligt käk, så under våra fyra fiskedagar klämde vi ett antal grillade hamburgare och pitabröd med kebab. Att äta mat utomhus är bland det bästa som finns! Men som många vet är det lätt hänt att matkoman kryper sig på efter en ordentlig måltid. Både Mattias och Simon somnar fort i solens gassande medan jag själv håller mig vaken. Efter ett tag bestämmer jag mig för att det är dags att gå och isa hålen, då det faktiskt var minusgrader i hålen där solen inte kom åt. På avkrokningsmattan ligger Mattias, inte riktigt lika vacker som en grön dam. Jag väcker upp honom, men han vill inte följa med för att rensa hålen. Jag får gå själv…
Lite grinig blev jag allt, då de andra skulle ligga och gona sig i solen istället för att hjälpa till. Men den grinigheten varade inte så länge till. Jag börjar vandra mig bort och isar hålen på vägen. Det var egentligen Mattias som skulle få ta nästa fisk. Men när jag kommer till hålet längst bort och börjar rensa ur hålet, så märker jag att det inte riktigt ser ut som det ska. Linan från spöet går rakt ned i hålet och sitter inte fast i vippan, som den ska göra! Däremot så har vippan fastnat under spötoppen som sticker ut över hålet. Hur stora är oddsen för detta? Sånt borde ju inte kunna ske. En gädda hade alltså huggit, utan att vippan fällt, vilket gjorde att jag nu stod där och insåg att det skulle bli ett jävelskap framöver. Det är ingen idé att börja ropa efter Mattias, då det redan gått för lång tid. Spöet plockar jag upp snabbt och gör mothugg. Hinner endast veva in ett par meter innan jag känner hur fisken har gått runt stockar, vilket är väldigt vanligt på vissa ställen i Klarälvens system, om man inte är snabb med mothuggen. Efter ett tag går fisken helt fast och jag vågar inte längre bända med spöet. Jag tar tag i nylonlinan för att försöka lirka loss fisken, men utan resultat, då jag tillslut drar för att mest troligt dra av linan. Jag har dock turen på min sida och lyckas lirka loss fisken gång på gång och tillslut är den precis under isen. Då, först då, känner jag ett riktigt tunggung och fisken rusar ett par gånger. Jag häpnar och kikar ner i hålet, där jag ser en sjukt stor skalle. Mina tankar yr runt i huvudet och funderar om jag ska ringa Mattias och Simon. Jag bestämmer mig för att landa fisken innan, så den är säkrad. Andra försöket lyckas jag föra in mina fingrar bakom gällocket. Det först jag gör är att öppna gapet för att kolla hur den är krokad. När jag ser att den är krokad perfekt i munhålan fylls jag av en stor lättnad. Lyfter upp halva fisken för att ta mig en titt och ser direkt att det är 10+, men vågar knappt tro det.
Nu ringer jag till Mattias som inte svarar. Dem sover väl som stockar där borta tänker jag och börjar ropa för allt vad jag är värd. Som tur var vaknade de av ringsignalen tidigare och hörde då jag ropade. De båda nyvakna grabbarna irrade runt på isen som två höns innan de fick med sig avkrokningsmaterial och kamera m.m. När jag ropar att det är en 10+, så tror Mattias en kort stund att det är ett skämt och att jag fortfarande var grinig.
Efter film, foto och noggrann vägning samt mätning, kunde vi konstatera att min första 10+ på ismete var landad. 10,98 kilo fördelat på 117 cm. En otroligt grov skalle, följt av en fin buk med sedan en avsmalnade kropp. Glädjen är total när fisken sedan simmar tillbaka som att inget har hänt.
Under resten av dagarna blev det inga fler nämnvärda pjäser. Men jag kunde njuta gott i det otroligt vackra vädret, för att sedan återvända hem med en 10a i bagaget och ett solbränt nylle!
Kika gärna in på filmen från fisketuren: http://www.youtube.com/watch?v=lbVmQ_-Tg54
