Varför ska det behöva vara så här?

Jag har blivit påhoppad i nästan hela mitt liv för mina val av intressen.

Det började redan när jag var en liten flicka, gick i 2:a klass på grundskolan och var den enda tjejen som älskade hästar.

( Liten Sussi med sin första häst )

Ja, jag hade såklart en egen häst på den tiden.

Killarna i klassen retades för att jag var en hästtjej, att hästar luktar illa, att de smakar bäst mellan två bröd, att man inte ska leka med maten osv…

Ja man vart inte direkt populär då pengarna man fick på den tiden, hellre spenderades på hästrelaterade prylar istället för modekläder, permanentat hår och smink. Här snackar vi 80-talet.

När jag började högstadiet var det jobbigt att hela tiden behöva förklara för kompisarna att jag hellre la tiden i stallet än att drälla runt på stan. Självklart slutade polarna tjata på mig efter ett tag och insåg väl att det var lönlöst att försöka få med mig på fester och andra spännande äventyr som tonåringar sysslar med.

( jo jag var till och med ute på en och annan hopptävling )

Självklart kom det en period i mitt liv där fester, kläder, smink och mode tog överhand. Flytt till en storstad gjorde att jag i några år levde med allt det där, för mig, ytliga. Det var viktigare hur man såg ut på det yttre än det som fanns på insidan.

Men efter fyra år, hängandes på fik, shoppandes och svingades de lurviga på dansgolven längs diskoteken på Avenyn i Göteborg så blev längtan hem till naturen och skogen så stor att jag flyttade hem igen.

Jag känner mig mer hel som människa ute i skog och mark, synen av vilda djur och vacker natur, alla ljud och dofter som detta ger slår med hästlängder stressande människor som rusar blint omkring hit och dit, avgaser och ljud som finns i städer.

När så fiskeintresset drog igång på allvar för ca 13 år sedan så fanns det ingen hejd på att bege sig ut på jakt efter abborre i sjöarna på Småländska höglandet.

( Peter Axmon och lillebror rensar abborre )

Då gjordes det bland annat ett par utflykter till sjöarna Bunn och Ören, vilka fantastiska fiskevatten det var!

Nyfångad abborre togs upp och grillades iland på en ö.

Härliga sommarminnen och på den tiden fiskade jag inte så ofta som jag gör nu.

Det finns några återkommande påståenden och frågor som jag faktiskt tröttnat på att svara på och mer eller mindre behöva ursäkta mig för, jag är för gammal nu för att behöva ställa till svars över mina intressen.

Det första är detta med tiden. Hur har du tid med allt fiske? Hur hinner du med hästen? Har du inte för mycket på gång nu? osv

Senast jag fick frågan var nu i veckan då jag besökte min vårdcentral för behandling av vurpan jag gjorde i höstas som ledde till muskelvärk i bröstryggen.

Ja vad svarar jag på detta?

För det första så har jag inga barn (om man nu bortser från sambon ), vilket innebär att när jag inte jobbar så kan jag göra precis vad jag vill på min fritid. Är jag egoistisk när jag säger NEJ till vissa aktiviteter, event eller evenemang?  Det beror oftast inte på att jag är egoistisk utan mer att jag vill prioritera annat på min lediga tid, att ha friheten att göra det som jag själv vet att jag mår bäst av och umgås med dem jag verkligen trivs med.

Jag ställer frågan tillbaka, har du barn? Hur hinner DU med dem och dig själv???? Därmed dog den diskussionen ut..

Det andra är fiskar du jämt eller? Nej det gör jag ju inte, jag jobbar heltid och fiskar när det passar in ledighetsmässigt. Många, de flesta är faktiskt de i min egna släkt, verkar ha ont av att jag och Felix åker iväg lite då och då för att tillbringa några dagar tillsammans, fiskandes i något spännande vatten. Samma personer som verkar ha ont av detta kritiserar aldrig alla dagar och timmar jag lägger i stallet med hästen. Vad är skillnaden? De kritiserar inte heller övriga släkt och vänner som tillbringar hela sin lediga tid genom att skjutsa/hämta sina barn på olika aktiviteter eller för att umgås med vänner på helgerna, weekend i andra städer eller andra aktiviteter som upptar deras tid. Så varför ska det vara en sådan negativ klang för att jag hellre väljer en ledig helg fiskandes någonstans i landet eller på hemmaplan?

Det tredje är du som fiskar så mycket, vad gör du med all fisk, är inte frysen fylld till bredden? Ja det är just denna debatt som ständigt väcker uppror överallt och hela tiden. Bara för att jag älskar detta med fiske så behöver jag ju inte ta upp och vrida nacken av alla fiskar. Jag fiskar oftare än vad “medelsvensson” gör och därför är det viktigt för mig att kunna ha den valmöjligheten att återutsätta landad fisk. Självklart sparas en och annan matfisk då och då. Det blir ju inte hållbart annars om alla som har fiske som sitt största intresse, tar upp och avlivar alla fiskar som krokas. För en död fisk är ju en död fisk, men om man släpper tillbaka en del av sin fångst så är ju chanserna stora att fisken överlever.

Det fjärde är lek inte med maten! Ja, denna kommentar får man höra allt som oftast, både vad gäller hästen och fisket. Många anser ju att hästar är mat, men för mig är det mitt gym. Min träning och mitt sätt att hålla mig igång fysiskt. Att jag sen valt ett djur till att tillgodose min fysiska och psykiska hälsa är för att jag aldrig trivts i att vara instängd på ett gym lyftandes skrot eller springa på motionsband.

Vad gäller fisket så får jag höra detta påstående de gånger jag väljer att återutsätta fisken, inte utav sportfiskare utan av “medelsvenssons”.

Eftersom det nu blåst storm i media, igen, att man är en djurplågare utan dess like för att man har som intresse att kroka fiskar för att sedan kroka av dem igen får mig att fundera och spekulera kring detta med sportfisket.

Nu har jag fastnat i gäddfisket helt och hållet. Hur mycket smärta känner då gäddan av att bli krokad, i mitt fall en av gäddfluga med enkelkrok eller vid ismete av en trekrok? Om den känner smärta av det, hur kan den tex då äta abborre och gös? Två fiskarter med väldigt vassa ryggfenor. Jag bara undrar och om någon därute vet, skulle så gärna vilja ha svar på det!

När det kommer till ismete eller mete efter gädda så används ju oftast levande betesfisk som agn, det är ju inte heller särskilt omtänksamt att använda en art för att fånga en annan. Betesfisken lider förmodligen alla helvetes kval genom att vara fastkrokad levandes och inte har möjlighet att fly när predatorn attackerar med sylvassa tänder.

Men är det någon som ifrågasätter jägare med jakthundar… De används för att människan ska kunna skjuta en annan djurart.  Mår jakthunden bra då den utsätts för vargattacker, vildsvinsattacker, fordon m.m som riskerar dess hälsa och liv? En sak till om man jämför jakt och fiske, hur ofta förekommer det att djur blir skadeskjutna, lider inte de innan eller om de hittas och blir avlivade? Är jägare också djurplågare eller inte?

Är alla människor som har djur och natur, som största intresse, djurplågare eller hot mot natur och miljö? Jag tänker även på dem som vandrar ute i naturen, traskar omkring så att det skapas stigar eller gångvägar, kliver på insekter, stör fåglar och andra vilda djur. Eller hur långt ska man dra det hela?

Det här blev en långt inlägg och det är mycket man ibland filosoferar över och jämför olika situationer hit och dit. Det skadar aldrig att ta sig lite tid för eftertanke och reflektera över olika val man gör i livet.

Men en sak är jag helt säker på, hade jag varit man så hade dessa åsikter och synpunkter inte tagits upp för jämnan.

Jag har nog inte hört talas om att en man med två intressen, tex jakt och fiske som dessutom är småbarnsfar ständigt får höra att hur hinner du med allt, har du inte för många intressen osv, varför leker du med maten?!

Så ursäkta mig för mina intressen och för att jag prioriterar min tid till det jag oftast själv vill göra, ursäkta att jag är en djurplågare och att jag leker med maten. Ursäkta att jag inte valt att samla frimärken som hobby eller broderier. Ursäkta att jag inte är en vanlig kvinna som ägnat mina yngre år att kämpa för att bli gravid och fortplanta mig utan istället valt att berika mitt liv med annat som gör mig lycklig och välmående.

Men varför ska jag behöva ursäkta mig??!! Det är väl snarare frågeställaren/påståaren som ska be om ursäkt för att ha ont av vad andra gör på sin fritid.

( ute med grabbarna för att fiska gös på Nömmen för sisådär 13 år sedan, en lycklig “medlesvenssonfiskarinna” )