Fiskat har jag ju gjort sedan barnsben, ni vet det dära mysiga metet man pysslade med på sommarloven. För att senare övergå till kastspö och spinnare, ispimpel och till slut flugfiske.

 

I början av sommaren 2007 lyfte jag för första gången ett flugspö och gjorde några försök till kast, men tyckte det var läskigt med en lina som flög omkring med en liten tuss och en vass krok, men jag försökte ändå utan att sätta kroken i mig själv.

 

 

Jag gick med i Nässjö Sportfiskeklubb, det var den enda klubben i närheten som hade en egen göl med regnbåge och öring så nu hade jag chansen till att öva på flugfisket, långt inne i skogen där ingen kunde se hur pinsamt jag tyckte det var att stå där och svinga linan..

 

 

Ja jag var lika usel på att kasta som kvaliteten på kameran jag då ägde..

 

 

Man sätter flugan överallt, minsta lilla vasstrå, grässtrå eller gren som finns i närheten. Vågar inte ens tänka på hur många flugor man har lämnat kvar där ute i alla buskar och snår..

 

 

Frustrationen av att allt jävlas och frågan om vad fan man gör för fel och ännu jävligare när fiskaset vakar bara några få meter utanför och man själv har fullt upp med att försöka trassla upp tafsen, linan och kolla så att knuten runt flugan verkligen håller..

 

 

Förvåningen när man väl får ut linan några meter och det nästan känns som om man faktiskt har en möjlighet att få en fisk för en gång skull!! Tanken som dyker upp, hur gjorde jag nu för att lyckas få ut linan och flugan i vattnet??

 

 

Det ofattbara att fisken faktiskt valde att ta min fluga, att den var väldigt nära och inte på andra sidan gölen dit man helst velat kasta..

 

 

och tack vare fiskar som nappar så står man  ju där och fortsätter att utsätta sig själv för pinsamheter, svordomar, bitterhet och ilska. Tålamodet som redan från början knappast fanns men som började tryta ännu mer, flugor som tar slut, spöet som nära nog far ut över sjön men i sista stund bet man ihop och kämpade vidare..

 

Ja, det var när jag började med flugfisket som tankarna att slänga utrustningen i sjön, knäcka spöet eller bara gå därifrån, dök upp inom mig, för jag har nog aldrig varit så knäckt över någon fiskemetod som denna!!

 

 

Men när väl en del av pusselbitarna föll på plats, när man faktiskt vågade prata med folk, även att man inte fattade ett dugg om vad flugorna heter, om de flyter eller sjunker, vilken klass spöet ha eller tjockleken på tafsen det är då man börjar lära sig.

Jag har inte varit den där typen som kan läsa mig till praktiska saker utan jag vill gärna lära mig genom att utöva det, lära mig av mina egna feltramp och titta på hur andra gör.

Att man sedan får fiskar av alla möjliga slag och utseende gör ju detta fiskeintresset ännu mer spännande. Strumaöringen som jag kallar fisken på bilden ovan, kommer jag nog aldrig att glömma, då den valde att ta mitt olivgröna guldskallade haröra, det var första gången jag kom ihåg vad flugan faktiskt hette och den typen av fluga har gett mig många fina fångster sedan dess..

Det har ju hänt så otroligt mycket på dessa 5 år, ja jag vet att jag blivit äldre såklart, men jag syftar på allt annat.. Utrustningen har bytts ut, kameran har blivit mer avancerad för att jag så gärna vill ta fina bilder, fisket har blivit ännu roligare, fiskevännerna ännu fler och sist men inte minst så är jag så glad att jag startade min egna fiskeblogg för den är en av orsakerna till att jag strävar framåt, den är också en del av drivkraften till att utöka fiskeintresset och fotandet men framförallt skapar bloggen ännu fler roliga kontakter som jag aldrig annars hade träffat!!