Ett ettrigt skärande ljud trängde in i mitt medvetande. Utan att riktigt förstå vad som hände famlade jag i mörkret, desorienterad. Till slut blev de grumliga tankarna klara och jag mindes. Alarmet på mobilen. Det var lördag morgon, klockan visade 04.40 och det var ismete på gång.

Jag mötte upp Aleksander vid 06.00 för gemensam färd till dagens sjö, där Aleksanders kompis David väntade. En god bit innan 07.00 påbörjade vi den långa vandringen med välfyllda pulkor på släp. Det skulle bli en intressant dag. Sjön håller stor gädda och gös och jag har länge varit sugen på att testa deadbait här, trots Aleksanders påpekanden att det är levande mört som gäller i detta vatten. Envis som jag är hade jag laddat upp med både sill och strömming medan mitt sällskap båda skulle köra med mört. Ett intressant tillfälle att jämföra och kanske konstatera min tes; färre fäll men större fisk på dött?

Vi släpade med viss möda ut våra grejor på isen. Trots att vi kände oss säkrare till fots, samt fick motion, var det lite surt när andra ismetare kom ikapp och förbi i sina bilar. Isen var ju 35 cm tjock, trots allt.

En god bit innan 08.00 var 22 hål handborrade. Mitt borrande gick dock inget vidare då ett av skären trillade av i mitt första hål. Därefter fick jag dela med David men det gick ändå ganska fort att få ut alla spön. Aleksander hade nio stycken med mört, David sex spön med detsamma och så jag med mina sju, riggade med fyra sillar och tre strömmingar. Det fällde direkt på mörtarna, som det brukar kunna bli. En snipa och en fin matgös var avkrokade innan vare sig brasa eller ens första koppen kaffe var på gång.

Aleksanders fina gös på 3,8 kg

Fällen fortsatte sporadiskt på morgonkvisten men det var inte någon riktig rusch. Det var mest också mest snipor som var i farten, enbart intresserade av mörtarna.

David drillar…

…ännu en mindre fisk.

Efter ett par timmar lugnade det ned sig och det var basläger, brasa och kaffe som gällde.

Jag hade några enstaka fäll på sill under förmiddagen men samtliga hade spottat när jag var framme till hålen och det var knappt några bitmärken på betesfisken. Förmodligen snipor som gapat efter mycket. Vid det här laget hade det kommit upp ca sju gäddor och en gös. Samtliga på mört och Aleksander började, på ett märkligt och okamratligt sätt, att hånfullt ifrågasätta mitt val av betesfisk. -Jag kör med deadbait, sa jag och tejpade om mina glasögon som, efter att ha tjänat mig väl i tio år, gått i två delar kvällen innan.

En av mina vippor, djupt bockande under tyngden av en stadig sill.

Fisket var segt ett tag men slutligen fick jag ett till fäll på sill. Jag sprang fram och kände ett tydligt motstånd trots att fisken stod stilla under hålet. Vänta lite eller göra mothugg direkt? Då jag kör med två trekrokar och risken finns att de hinner svälja betesfisken för djupt valde jag att göra mothugg direkt. Jag kände motståndet i en halv sekund och sedan kom tomma krokar med en gummisnodd upp genom hålet. Sillen var stulen och gäddan hade inte varit på krokarna. Med lite tur kanske den skulle försöka igen lite senare? Så blev det inte.

Åter till detta…

En ny, kortare huggperiod satte igång något senare och framförallt Aleksander fick springa på flera fäll.

En av Aleksanders gäddor och dagens största.

Klockan blev sent och in i det sista hade jag tro på mina sillar. Men 16.00 var det dags att bryta och jag fick se mig besegrad med en bom i protokollet. Tretton gäddor blev avkrokade denna vackra februaridag (10 till Aleksander och 3 till David) samt en gös. Jag bidrog med ärtsoppa och en stor portion tålamod. Jag har haft osedvanligt trögt deadbaitmete denna säsong. Tidigare pass har jag känt mig frustrerad och lätt uppgiven när det inte har fungerat som det brukar. Men denna dag hade jag vare sig högt ställda krav eller förväntningar. Jag visste att det skulle bli svårt men gav mig ändå fan på att prova. Ibland lyckas det och ibland inte, när man testar deadbait på nya vatten. Mörten vann denna match men nästa gång kan det bli precis tvärtom. Kanske redan nästa helg? Känner jag mig själv rätt sitter jag snart nog på en ny sjö, laddad till tänderna med sillar och tålamod. Då hoppas jag också att det inte är en handfull bilar som kör runt, runt på isen och sladdar i närheten av området jag fiskar på (som det förstås var igår). Deadbaitmetare gillar inte sådant…

Skitfiske på er, så länge!

Igår var det ismete igen. För tredje gången denna issäsong besöktes hemmavattnet. Men för första gången valdes en ny del av sjön som aldrig provats av oss förut, åtminstone inte från isen.

Jag och Aleksander möttes vid 07.00 och påbörjade en väl skumpig färd över stock och sten med våra tungt lastade pulkor. Min består av en gammal snowracer med en större packlåda i plast ovanpå, fastsurrad med buntband. Detta ekipage välte två gånger innan vi hunnit ned till sjön och svordomarna flög mellan träden.

Väl på isen valde vi att gå till en vik där jag haft ganska bra vårfiske tidigare. Sexton hål borrades, över ett ganska stort område, och snart nog satt alla spön ute, agnade med död sill.

Skåror i skinnet för extra doftspridning och gummisnodd för att gäddorna inte ska kunna sno sillen utan att fastna. Inget som hjälpte mig det minsta denna söndag.

När allt var klart inleddes den sedvanliga väntan. Dött bete tar tid på sig att locka, helt enkelt. Inget passar då bättre än en brasa och en kopp varmt kaffe. Om man nu inte skulle råka få en present, förstås. Och det var precis vad som hände. Aleksander, som till vardags har ett närmast sjukligt intresse av att köpa och sälja beten, lyckades få tag på ett gäng McTail v.1:or. – Får du en slow sink i mälarfärg till övers vill jag köpa, sa jag. Och så blev det, även om han inte ville ha betalt.

Så vackert, tack kompis!

Tiden rann iväg mellan eldning, skitsnack och oräkneliga koppar kaffe. Efter drygt två timmar hade vi bara haft ett bomfäll där min sill satt kvar men gäddan var borta (förmodligen en snipa som nafsat). Då såg jag hur en av Aleksanders vippor började buga djupt i hålet för att sedan sprätta upp, vajandes i den grådisiga februariluften. Vi sprang och väl framme syntes linan rinna av rullen. Alltid ett bra tecken. Aleksander satte mothugget och en lite bättre fisk svarade i andra änden. Efter några rusningar kunde en helt ok första gädda landas.

Efter att fisken simmat tillbaka skulle Aleksander precis agna med ny sill när en pingla ljöd bakom oss. I hålet närmast var det nytt fäll på ett av mina spön. Jag sprang dit men linan stod still och det såg inte ut som om särskilt mycket hade lämnat rullen. Ett visst motstånd kändes men det kunde lika gärna ha varit växter. Jag gjorde mothugg med samma resultat som mitt tidigare fäll; ett tomt svar och en sill utan vidare bitmärken som kom upp ur hålet. Vad fan?! Surt när fällen är så få men det är ju sådant som händer när mindre fiskar gapar efter mycket.

Vi återgick till baslägret där en ny väntan inleddes. Efter en god stund fick Aleksander ett till fäll, i samma hål som tidigare. Proceduren upprepades även för honom, dvs en till gädda i ungefär samma storleksklass.

Denna dock lite mer välmatad än den första.

Roligare än så blev inte detta supertröga ismetepass. Jag skrev, för andra gången någonsin, bom i isprotokollet. Anmärkningsvärt är att båda dessa bompass skedde denna säsong. Och båda på hemmavattnet. Det är som om mitt och sjöns förhållande, som var högst ansträngt i höstas, fortfarande knakar i fogarna. Att hatkärleken jag känner till detta nyckfulla vatten rentav är besvarad? Nej, om man plockar bort dramatiken ur det hela så var det bara en sådan dag. Gäddorna var inte hungriga och de få som ändå blev sugna valde inte mina sillar. Sådant som händer men surt lika väl. Jag önskar förstås att jag kunde dra till med någon coolare bortförklaring. Som att ”det var en satsning på storgädda som inte gick hem denna gång.” En satsning där ”det krävs mycket pannben och där huggen är få men stora.” Men det skulle inte vara sanningsenligt. Jag bommade bara. Inte mer än så.

Skitfiske på er, så länge!

Att komma fram till sjön efter en veckas väntan på att få fiska är en storslagen känsla. En spänd förväntan, ett lätt pirrande som nästan gränsar till nervositet. Den känslan gånger tre hade jag igår morse då ett helt nytt vatten testades. Det är något speciellt med att utforska nya områden. En djupt rotad upptäckarlust som vaknar till liv.

Med stor iver inledde jag och Viktor en gedigen promenad ut till den svårtillgängliga sjön. Vi tyckte nog att vi startade morgonen i god tid men med facit i hand tog det betydligt längre tid än planerat och vi började nog inte borra första hålet förrän kvart i åtta.

Planen var att fiska runt sjöns inlopp då det låg ganska nära till hands samt att det naturligt är ett ställe rikt på betesfisk i det mer syrerika vattnet. Men vi stötte på hinder – öppet vatten.

Alla andra åar i närområdet är rejält frusna men inte denna. En rejäl undervattensström måste husera där för på ytan såg det lugnt och stilla ut. Vi började att borra våra hål en god bit ifrån den öppna rännan och var redo en halvtimme senare. Mina sju spön, laddade med död sill och Viktors sex angeldon med ganska små, levande mörtar. Den efterlängtade koppen kaffe framför brasan hägrade men lät vänta på sig. Det fällde nämligen på bra till en början och den ena snipan efter den andra fick se sig fångad och avkrokad.

Viktor fick även en finare fisk på morgonkvisten. En gädda på knappa 90 cm och runt 5 kilo som också blev dagens största. Denna filmades med min sons GoPro som jag återigen lånat med mig ut på sjön. Tyvärr hade jag råkat trycka upp den för långt i pannan så fisken hamnade utanför rutan. Men det filmades lite annat under dagens lopp och resultatet kan ni titta på här.

Vid elva-tiden dog det av och fram tills vi packade ihop vid 14.30 hade vi bara en handfull fäll till där de flesta bommades. Jag lyckades tappa en bra fisk som svarade med god tyngd efter mothugget men som strax därefter skakade sig loss. Alltid lika surt men en accepterad del av det hela.

Vid passets slut kunde vi summera: fjorton fäll – åtta på mört och sex på sill. Utav dessa krokades nio gäddor, sex på mört och tre på sill. En ganska väntad fördelning av hugg då levande oftast lockar till sig fler. Min tidigare erfarenhet av mete med sill är att man sållar bort sniporna. Färre fäll men större fisk – en devis som brukar stämma. Men inte igår. För första gången på de tre år som jag nu ismetat mycket med deadbait fick jag tre snipor. På ett och samma pass. Ovanlig företeelse men jag var glad ändå då jag åtminstone hade kontakt med bra fisk och kunde konstatera det som var målet med dagen; den nya sjön har potential. Nästa gång ska det gås ännu längre till ett område som såg ruskigt hett ut. Då blir det revansch!

Skitfiske på er, så länge!

Igår var det dags för något spännande; testfiske på ett helt nytt vatten. Det rörde sig om en liten näringsrik fågelsjö. En till sådan där som har ett medeldjup på strax över metern och som växer igen helt på somrarna. Jag har spanat på den sjön ett tag nu men inte kommit mig för ett besök, förrän igår.

Jag hade bestämt träff med Martin, han som driver sportfiskebutiken i Österbybruk, vid 07.00 och vi begav oss i gemensam trupp mot sjön. Med på turen var också Viktor, en vän till Martin. Väl framme och ute på isen kunde vi konstatera att det skulle bli rätt svårt. Det var vass överallt. Vi visste redan innan att det fanns många vassöar men inte att det däremellan också växte sporadiska strån här och där. Nackdelen med mycket växtlighet vid ismete är risken att en gädda som tagit betet och simmar iväg sedan drar fast krokar eller lina i växter, känner motståndet och väljer att antingen spotta ut betet eller lyckas slita med sig det.

Vi hittade dock luckor och hålor där vi slutligen kunde placera ut 13 spön och 5 angeldon. Nu skulle det bli intressant. Det var nämligen så att vi valt att använda olika beten och för första gången för min del skulle vi kunna se skillnad på levande och död betesfisk under ett och samma pass. Jag körde med 6 spön laddade med döda sillar på ca 2,5-3 hekto. Viktor hade 5 angeldon laddade med ganska stora, döda sarvar på krokarna och Martin agnande sina 7 spön med levande mört. Första fället kom redan innan alla spön satt ute och det var Martin som tog en snipa på mört. Sedan inleddes en mycket långdragen väntan.

Blev mest sådant här.

Martins fäll kom redan innan klockan 08.00 och nästa gång, först tre timmar senare, var det min tur. När jag kom fram till hålet stod rullen oroväckande stilla. Jag spände försiktigt linan och kände dock ett motstånd. Jag gjorde mothugg men det enda som hände var tomma krokar som fastnade på undersidan av hålkanten. Sillen var borta och var ersatt av växter. Gäddan hade med andra ord dragit fast tacklet i spenaten och sedan slitit med sig betesfisken. Denna procedur upprepade sig ytterligare tre gånger under de kommande timmarna och min frustration växte. De bommade fiskarna var förmodligen små rackare som gapade efter mycket då större gäddor oftast slukar betet mer ordentligt. Men jag bestämde mig ändå för att låna flätlina av Viktor för att surra fast sill med tackel och det lönade sig. 6,5 timme efter att alla spön satt ute, och en kvart innan vi hade tänkt att packa ihop, kom så mitt femte fäll samtidigt som Martins andra. Han sprang och drog upp en mindre gädda medan jag äntligen kände tyngd efter mothugget. Och det var på den fastsurrade sillen. Till en början kändes inte fisken särskilt stor men när den närmade sig hålet kom ett par tunga rusningar och jag skymtade en stadig kropp under isen. Det var en fin skalle som slutligen dök upp i hålet och issäsongens andra 100+fisk var ett faktum.

Prick 100 cm och 7+

En varmt välkommen avslutning på en annars mycket trög men trevlig dag på isen. För att summera det hela kan vi säga så här:

Vad gäller sjön så var den både svår och trög men hade viss potential. Framförallt var det roligt att testa nytt.

Angående val av betesfisk var det solklart vad som gällde, åtminstone där och då. Med sina fem fäll och störst landad fisk stod sillen som vinnare. På en andra plats kom mörten som märkligt nog bara gav två fäll. Normalt sett brukar ju levande betesfisk ge betydligt fler fäll än dött agn. På en tredje plats hamnade de döda sarvarna som kammade noll. Också detta ganska märkligt.

Jag plockade även med mig en ny lärdom från gårdagens pass. Att alltid surra fast dött agn och tackel. Tidigare år har jag inte haft detta problem men på de senaste tre turerna har jag bommat sammanlagt sju fäll där sillen sedan har saknats. Sill som dessutom börjar att bli ganska dyr ( galna 55 kronor/kilo där det går max 4 sillar på ett kilo…). Så nu kommer det alltid att finnas en påse gummisnoddar med ut på isen. Om jag inte hittar ett mer miljövänligt och nedbrytbart alternativ, förstås.

Skitfiske på er, så länge!