Många fredagar känns långa i allmänhet men arbetsdagen i fredags tog till synes aldrig slut. Och då slutade jag ändå tre timmar tidigare än vanligt. Det vankades den årliga höstfiskehelgen hos Freddan i Misterhult. En helg som helt skulle handla om opretentiöst umgängesfiske. Ingen storfisksatsning, inga grundliga studier av satellitbilder, inget scoutande eller förfiske. Bara en enkel plasteka, en 6-hästars aktersnurra, ett litet portabelt ekolod, två par spön och några lådor beten. Oftast räcker det bra så.
Strax innan 18:00 parkerade jag vid den lilla stig som leder ned till Freddans båtplats. Stelheten i kroppen efter 45 mil på vägen bekom mig knappt. Min iver tog överhanden och plötsligt stod jag bara på bryggan, ombytt och med all utrustning redo. Freddan, som hade varit ute och lämnat tält och diverse grejor vid baslägret, kom puttrande runt en udde. Regnet gjorde honom sällskap och skulle visa sig slå oss båda följe ända in på lördagsmorgonen.
Freddan kom direkt med lite nedslående nyheter. Den mar som vi alltid brukar campa i samt börja och avsluta våra fiskedagar i var redan upptagen. På precis samma ställe där vi alltid haft läger hade tre danska gäddfiskare slagit upp sitt. Ett nästan osannolikt sammanträffande men ingen katastrof var skedd. Maren räckte väl till oss alla och vi slog läger några hundra meter bort istället.
Det blev inget direkt fiske under fredagskvällen. Mörkret kröp på tidigt och både middag samt tältresning fick gå före. Regnet gjorde vårat sedvanliga kvällshäng framför brasan kortvarigt så det blev tidig sänggång istället. Med drömmar och förhoppningar inför morgondagen.
Jag vaknade tidigt. Regnet smattrade fortfarande mot tältduken, outtröttligt. Jag lade in en morgonsnus, låg kvar i den varma sovsäcken och lyssnade bara. Det är ett närmast obeskrivligt lugn som infinner sig i mig när jag vaknar i naturen på detta sätt. Doften av fuktig mossa, ljuden av susande löv, vakande fiskar och fåglar som flyttar söderut. Underbart!
Regnet upphörde plötsligt och mitt skrikande fiskesug gjorde sig åter påmind. -Jag måste köra lite innan frukost, sa jag och flög upp ur sovsäcken. Freddan hade inte lika bråttom så jag öste båten och rodde själv tyst ut på marens spegelblanka yta. Det här var varken rätt vind eller plats för gädda utan det var morgonborre som var planen. Jag började med ettrigt hårdbete med det stod snart klart att det var klassisk jigg som gällde. Jag satte på en röd/vit 3´relax kopyto och det sög i direkt på första kastet.
Jag hade prickat in ett riktigt matrace och tog närmare tio abborrar på kort tid, alla mellan 500-600 gram. Jag lyckades också kroka men tappa en fisk som såg ut att nosa på kilosstrecket innan morgonhugget klingade av. Samtidigt hördes Freddans bensindrivna värsting-expeditions-brännare tändas vilket betydde att gröt och kokkaffe var i görningen. Jag rodde tillbaka, varm i själen av att ha drillat lite fisk innan frukost och ställde mig frågan; varför kan det inte vara precis så här alla morgnar?
Mätta och med välfylld termos styrde vi ut i en spegelblank skärgård. Min förhoppning hade varit gäddfiske men denna lördag skulle nästan helt handla om abborre. Avsaknaden av vind och bristen på vilja att åka båt långt (med liten motor) gjorde att vi valde grunda gräsvikar och jiggar och crankbeten med små spön istället.
Vi tog ett rejält gäng abborrar innan lunch med tillhörande smågäddor på köpet. En bifångst som dock förvånade och som dessutom var min första av denna art på jigg, högg så det dånade om det. En rejäl fight inleddes och då det inte kändes som gädda så steg pulsen duktigt. -Det här måste vara abborre, tjoade jag till Freddan. -Den är stor som fan, sa jag innan fisken bröt ytan. Och ganska stor var den, runt 1,5 kilo men inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Känsloregistret gick på högvarv med förvåning, besvikelse och fiskeglädje snurrandes runt om vartannat.
Eftermiddagen bjöd på i stort sett samma typ av fiske som tidigare; vindstilla, mulet, många abborrar runt halvkilot och ett litet gäng smågäddor som bonusar. Först när skymningen närmade sig, och vi var tillbaka i maren, krusade sig ytan något över det klara, drygt meterdjupa vattnet. Jag visste att det var för tidigt för att större gäddor skulle ha gått in redan men kunde inte hålla mig borta från gäddpinnen längre. Det blev ett par snabba fiskar innan mörkret föll, alla på Buster Jerk och ingen över två kilo. Freddan tog istället några abborrar till innan det blev dags att avrunda en mycket trevlig fiskedag. Lägerelden, de grillade hamburgarna och regnfritt kvällshäng vid brasan väntade.
Efter en tidig uppstigning på söndagsmorgonen fiskade vi båda en sväng innan frukost. En stadig vind krusade marens yta och abborrarna var inte alls på samma humör som dagen innan. Vi krokade några men jag bytte snabbt till gäddspöt och behöll det i handen fram till lunch då det var hemgång. Freddan fortsatte med abborre men det verkade som att alla rovfiskar tjurade och huggen var sporadiska för oss båda. Det blev förvisso fler fiskar men inga som fastnade på kort.
Utan vidare förvarning kom vi plötsligt till den fruktade stunden, insikten att den efterlängtade fiskehelgen var över. Det var dags att packa ihop och sätta sig i bilen igen. 45 tunga mil hem, suck! Det fanns gott om färska minnen att tänka på under resan dock, många stunder att drömma sig tillbaka till. Innan jag ens hunnit till Västervik längtade jag redan till nästa höst och återbesök i ”Freddans” mar. Kanske måste det bli en sväng nedåt redan till våren?
Skitfiske på er, så länge!