Tacklet – den viktiga länken mellan gädda och lina. Det finns som alltid färdiga att köpa men ni som känner mig vet att jag helst gör egna. Det blir billigare så men främst också roligare. Plus att man får precis den längd mellan krokarna som passar ens eget fiske bäst. Det finns mängder av varianter när det kommer till ismetetackel men kanske framförallt olika material att använda. Jag tänker inte lista alla då det lätt skulle bli ett oerhört långt blogginlägg. Det man bör tänka på är att materialet måste vara utan något överdrag (uncoated) så att det blir lätt att vira runt krokarna (utan att det virar upp sig självt senare) samt att det är knytbart. Vidare måste det förstås hålla för vassa gäddtänder. Mitt tackel är tänkt till större deadbait och jag vill därför ha två trekrokar. Agnar man med normalstor, levande mört kan det mycket väl räcka med en trekrok.

Detta behövs:

• Valfritt tafsmaterial – jag valde ett lättknutet stålmaterial från Strike Wire
• Två trekrokar i storlek 2-4 – jag använder 2:or som jag tycker passar bäst till mina större sillar
• Lekande – jag använder Darts super Rolling nr 10
• Sax eller avbitartång
• Eventuellt lysande pärlor eller annat roligt blingbling

Så här gör jag:

Klipp av ca 70 cm tafsmaterial. Krok nummer 1 ska fästas in och här finns det lite olika metoder. Man kan göra en knut av materialet (på samma sätt som med lekandet senare), göra ett halvslag och surra fast eller använda ett wirelås. Jag har valt att surra fast första kroken på samma sätt som man normalt gör med krok nummer två. Varför, kanske ni tänker? Det finns ingen finurlig baktanke utan jag gillar bara att göra så och tycker att det blir bra.

Gör en ögla av ena änden och trä in genom kroköglan underifrån.

Trä öglan över de tre krokarna och dra åt så att änden av materialet blir ca 1 cm.

Vik tillbaks tafsen och vira runt en av krokarna.

Nyp tillbaka den korta änden.

Vira tafsen i 8-10 tajta varv runt krokskaftet. Trä tafsen genom kroköglan. I detta läge kan man också trä på en bit krympslang över krokskaft + ögla för att säkra tafsmaterialet lite extra. Det material jag har valt här tålde dock inte värme så bra och försvagades så jag hoppade över krympslangen.

Trä även tafsen genom öglan på krok nummer två.

Placera kroken där du vill ha den. För liten mört kan det vara lagom med ca 6 cm mellan krokarna. För stor betesfisk tycker jag att det är lagom med 8-9 cm.

Upprepa infästning som med första kroken, dvs att vira tillbaka materialet runt en krok, 8-10 varv runt skaftet samt ut genom kroköglan.

Nu sitter båda krokarna som berget och det är dags för lekandet. Om man nu inte vill ha lite bling först. Jag kör med några lyspärlor. Jag vet andra som har både blinkande lampor och glittrande skedar. Huruvida det förbättrar fisket eller inte kan diskuteras men jag tror knappast att det skadar. Jag råkade ha ett gäng pärlor hemma så de fick helt enkelt vara med.

Dags att knyta fast lekandet. Vilken knut som bör användas är en smaksak men även beroende på val av material. För ståltafsen som jag använder lämpar sig en klassisk Clinch knot.

Trä igenom…

…nyp fast en ögla…

…vira änden fyra gånger över ”huvudlinan”…

…för änden genom öglan underifrån och dra ömsom i änden och ”huvudlinan.” Tryck också ned knuten mot lekandet och tajta till ordentligt.

Åtdragen clinch knot.

Så var tacklet färdigt och redo för vassa gäddtänder.

Så här ser min färdiga uppsättning ut. Först en hemmagjord frysplugg (PVC-rör – 16 mm i diameter, rörisolering, buntband och lite superlim) ett flötesstopp (för att sänket inte ska kunna vandra upp på linan och kanske fastna i växter när gäddan drar iväg), sänket och slutligen en gummikula som skyddar knuten till tafsen.

Sedan är det bara att ut och köra på isen. Lycka till och skitfiske på er, så länge!

Nu är ismetesäsongen här för de som är lagda åt det hållet. Kanske är det någon därute som funderar på att inhandla utrustning för ändamålet och sätta igång? När det kommer till vippor så finns det en rad olika på marknaden att välja på, i varierande prisklasser. Det klart billigaste (och roligaste) är att göra egna. Det finns redan många varianter av hemgjorda vippor att hitta på nätet, som dessutom är betydligt mer välarbetade och fina än mina (rekommenderar min bloggkollega på FishEco; Ensamvargen) men jag vill ändå visa mitt sätt där ledorden är enkelt, snabbt och billigt. Du behöver:

• Rensband, dvs platt stålband som är 5 mm brett (ca 50 cm per vippa beroende på bandets hårdhet. Hårt band = längre)
• Julgranskula (som man ju ändå alltid har för många av) i valfri färg (obs, i plast)
• En träpinne med en spik i (för att luta spöt emot)
• Krympslang, 5 mm i diameter
• En hårnål
• Superlim och häftpistol

Värm rensbandet i ena änden och tryck det sedan genom plastkulan med start från hållet där upphängningsöglan suttit.

Trä igenom bandet, då änden där min tumme syns på bilden ovan är den där linan sedan ska sitta. Det beror enbart på att det är lättare att fixera kulan på bandet på detta sätt. Trä på krympslangen på ”linänden” av rensbandet och stoppa in hårnålen enligt bilden nedan. Elda noga runt om krympslangen och tryck till ändarna.

Så här någonting.

Trä på en kort stump krympslang och värm fast från andra hållet. Denna fungerar som glidstopp för kulan. Avsluta med en droppe superlim för extra hållbarhet.

Häfta fast andra änden av rensbandet i träpinnen och din vippa är färdig.

Lätt som en plätt och dessa vippor fungerar riktigt bra. Linan nyps fast dubbel i hårklämman och man slipper göra öglor ute på isen med kalla fingrar.

Klämmorna håller fast linan bra samtidigt som den inte bjuder för mycket motstånd när gäddan väl hugger. Jag kanske bör tillägga att jag främst fiskar med dött agn och har inte hunnit testa dessa vippor med levande betesfisk ännu. Slänger man på en ivrig mört i trehektosklassen eller större får man nog räkna med blindfäll men det gäller å andra sidan de flesta sorters vippor. Sitter linan för hårt fast finns ju risken att gäddan störs av det motstånd som skapas och väljer att spotta ut betet igen. Då är enstaka mörtfäll bättre, hur besviken man än blir när det sker.

Lycka till och skitfiske på er, så länge!

De som, likt mig, fiskar mest i övergödda, grunda slättlandssjöar vet att växtligheten begränsar ens fiske. Sommaren går helt bort då det knappt ens går att komma ut på sjön. Men så kommer början av hösten och gäddsuget har hunnit växa sig enormt trots att växterna inte är borta ännu. Offsetriggat gummi och spinnerbaits får jobba då och det funkar ofta bra när det ska gå lite fortare i det ännu varma vattnet. Men så när oktober kommer och de kalla nätterna snabbt kyler ned grunda sjöar kanske man plötsligt vill fiska tail. Men växterna är fortfarande kvar. Vad göra?

Det mest givna valet är förstås att offsetrigga ett curlygummi av valfritt märke. Men vill man ha en mer ledad gång, som ett klassiskt tailbete med ”lös” svans erbjuder, kommer här ett alternativ. Det är dessutom ett bra sätt att få användning av gäddstympade gummin.

Du behöver:

• Valfri gummikropp som tappat sin paddel (att föredra en smal kropp som kan tryckas ned ordentligt över kroken vid hugg – jag kör med Pig Shad Jr)
• 1 viktad offsetkrok med tillhörande shallowskruv i storlek 10/0 (jag kör med owner beast)
• 1 oviktad offsetkrok med tillhörande shallowskruv i storlek 8/0
• 1 splitring, storlek 7
• Valfri tail (jag kör med Knorren från PiggKing)
• Rostfri ståltråd
• Tänger

Skruva in och fäst den viktade offsetkroken i gummikroppen. Trä in ståltråden bakifrån tills den träffar kroken och tryck sedan upp tråden i ryggen.

Forma ståltråden som en ganska lös ögla runt krokskaftet och slut den med ett eller två varv (öglan måste kunna vandra fritt längs skaftet för att gummit ska tryckas ned ordentligt vid hugg). Tryck ned krok och ögla i gummit. Gör en stående ögla i bakdelen och slut öglan med ett eller två varv.

Skruva in och fäst den mindre offsetkroken i tailen. Sammanlänka de två med splitringen. Klart!

Lite småpill med själva ståltråden men annars superenkelt. Gången blir riktigt, riktigt bra med ett lätt vaggande vid ren inspinning och fint sidoställ vid små ryck. Vid vevstopp dalar den sakta vaggande. Klockrent! Nu är det bara att dra ut och dänga tailbeten i spenaten!

Skitfiske på er, så länge!

Att Catch and Relase (fånga & frige på svenska) är ett fungerande koncept för ett hållbart fiskbestånd råder nog inga tvivel om. Studier i ämnet har gjorts, bland annat examensarbetet av Sportfiskarnas Tobias Fränstam. Välkonditionerade fiskar återfångas av sportfiskare över hela landet och gäddfisket fortsätter att vara bra, på de flesta ställen. Men det finns ju en baksida av detta mynt. Sportfiske handlar inte om att plåga fiskar men det är tveklöst en ofrånkomlig följd. Vassa krokar orsakar sår och skador. Vissa fiskar skadas rejält och ett fåtal så pass att de stryker med. Men hur ska man då bete sig för att minimera dessa skador? Jag tänkte här redogöra för hur jag gör.

Detta behövs:

• Viktigast av allt – ordentliga tänger, både en lång kroklossare samt en kraftig avbitartång.

• Håv med gummerat nät – ju djupare nät desto bättre.
• Eventuellt en avkrokningsmatta

När jag får en mindre fisk som jag varken vill mäta eller väga så tar jag den mest skonsamma vägen av alla; krokar av i vattnet.

Snabbt foto innan avkrokning i vattnet. Gäddans kropp är hela tiden kvar i vattnet.

Måsta man ta i gäddan ska händerna blötas först för att inte skada dess slemskikt. Minst skada eller risk för skada på fisken får man genom att ta ett gälgrepp, även på liten fisk. Låt så mycket av kroppen som möjligt vara kvar i vattnet. Sitter krokarna djupt och illa i t ex gälbågar så klipper jag alltid av krokspetsarna och ibland kan man behöva lirka ut bakvägen, dvs. genom gällocken. Krokar som sitter bra i över- eller underläpp lirkas försiktigt loss, slit aldrig! Tänk er själva om en krok fastnar i ett finger, hand eller ansikte. Skulle ni vara lite försiktiga eller tokslita?

En större fisk vill man kanske mäta och/eller väga. Som bloggare och instagrammare vill man ju också dokumentera det hela med några snabba kort. Här blir en håv med gummerat nät (dessa är mycket mer skonsamma mot slemskikt än vad vanliga, knutna garnnät är) nödvändig. Håva fisken och kroka sedan av i håven.

Avkrokning i håv på g.

Vissa använder en blöt avkrokningsmatta vilket också funkar men jag föredrar att ha fisken kvar i vattnet så mycket det bara går. Efter avkrokning får fisken vila i håven medan mät- och vägutrustning förbereds. Jag väger alltid fisken i håvnätet för att undvika onödig beröring vid överflyttning till vågsäck eller påse. Risken finns också att gäddan sprattlar under denna förflyttning och är man inte aktsam kan fisken tappas i båten alternativt få skadad käke om den kränger i ett stadigt gälgrepp. Efter vägning är det bara att väga enbart nätet för att se hur mycket vikt som ska dras av. Mätning gör jag på en mjukplastdekal som jag köpt av Piggking. Den fuktas först och sedan läggs gäddan på dekalen. När ni lyfter gäddan ur håven; tänk på att stödja under buken och hålla fisken så lite som möjligt vertikalt då dess skelett inte är byggt för att hänga med huvud upp och stjärt ned i den mycket kraftigare tyngdlag som gäller ovan vatten. Har man avkrokningsmatta med måttband slås ju två flugor i samma smäll vid avkrokningen.

Ta sedan ett par snabba bilder och ha alltid ambitionen att gäddan ska vistas så kort tid som möjligt ovanför vatten.

När fisken ska simma tillbaka finns det olika metoder att tillgå. En del kastar i gäddan med huvudet före, så att den gör ett ”dyk”, med motiveringen att den då genast vaknar till och simmar iväg. En metod som kanske främst används på mindre fisk som inte drillats så hårt. En stor gädda som kämpat väl är trött, medtagen och har mycket mjölksyra i musklerna. Den behöver lite mer tid på sig. Lägg ned fisken i vattnet så att den ligger horisontellt på rätt köl. Håll den i ett stadigt grepp i stjärtspolen.

https://www.instagram.com/p/BEi2AvSn-uq/?taken-by=fiskesyndrom

Tänk på att vid kraftig vind eller strömmande vatten ska fiskens nos peka mot vågor/ström. Kommer mycket vatten in ”fel” väg, dvs genom gällocken kan fisken få svårt att syresätta sig. Av samma anledning ska man inte köra fisken fram och tillbaka i vattnet i väntan på att den ska kvickna till utan håll bara still. Ibland kan man ”väcka” den genom att försiktigt peta på huvud, nacke eller rygg då den ofta skräms och simmar iväg.

Någon enstaka gång ibland är oturen framme och fisken står inte att rädda efter ogynnsam krokning. Ta hem och ät! Det blir inte mer närproducerat och kravmärkt än så.

Lycka till med att fånga & frige samt glöm inte att ge fisken den respekt den förtjänar. Skitfiske på er, så länge!

Tafsen – det robusta skyddet mellan vassa tänder och lina. Den är förstås ett måste vid gäddfiske men vilken slags tafs ska man ha? Och i vilket material? Det är ju en hel djungel därute. Rostfritt stål eller titan, singel strand, 7 strand, 18 strand, nickel coated, carbon coated, osv. Och det är bara på wire-fronten (där man också måste fråga sig om man vill stänga öglorna med wirelås, knyta eller elda). Sedan kommer vi till det mest populära valet; fluorocarbonen.

Jag började fiska med FC för tre år sedan, Savage Gears populära 100% Flurocarbon, 0,9 mm. Efter fem fisketurer hade jag tappat två fina beten då gäddor bitit av materialet. Inte vid knutarna (då man hade kunnat misstänka slarv från min sida) utan mitt på tafsarna. Sedan hör man om många andra som aldrig varit med om detta. Kanske min rulle FC var ett måndagsexemplar? Vad vet jag men själva vetskapen att risken fanns att tafsen kunde bitas av gjorde att jag valde bort det och köpte wire istället. Mustads Nickel Coated Wire och wirelås har varit min melodi sedan dess. Ett billigt material som är enkelt att jobba med men som slits ganska fort. Jag har varit nöjd med denna wire men känner att det är dags att prova något nytt. Hur ska man annars utvecklas?, tänker jag. Nu blir det därför nylon.

Varför nylon, kanske ni undrar? Kalla det en känsla, bara. Jag har hört flertalet gäddfiskare som bytt bort FC mot nylon (eller monofilament, som det så fint heter på vårt andra språk). De menar att nylon inte fransar sig lika lätt (alltså mer slitstarkt) samt är något stummare än fluorocarbon. Värt att pröva, tänkte jag och köpte en rulle Strike Wire Shock Leader 1,17 mm nylon. Sedan var det dags att knyta detta och jädrar så svårt det var. Kan ju också bero på att jag inte alls har vanan inne. Jag provade med dubbla wirelås också men det blev inte 100-procentigt. Jag ville ha en ögleknut så beteslåset kan röra sig fritt och därmed gick den klassiska grinnerknuten bort. Efter att ha provat ett gäng olika knutar, som blev mer eller mindre värdelösa och groteska, så hittade jag en som funkade; bight knot.

Det finns säkert de som sitter på bättre knutar. Kanske också mer lättknutna. Men jag ledsnade lite på att leta efter att ha hittat denna, som är enkel nog och urstark. Det mest intressanta är kanske huruvida knuten ”kryper” upp av sig själv vilket tydligen kan vara lätt hänt med ett material i denna tjocklek. Inget tyder på att denna knut gör det.

Så med detta sagt går vi loss på hur jag gick tillväga. Detta behövs:

• Grov nylon, minst 1mm i diameter
• Lekande – jag använder Darts superrolling storlek 4 eller 6
• Beteslås, gärna Staylock
• Tänger
• Tändare

Börja med att klippa av önskad tafslängd (räkna med att nästan 25 cm försvinner i knutar + överflödigt material som behövs för att kunna knyta denna knut). Trä på lekandet ca 10-15 cm in på linan och vik ihop.

Bilda en ögla med den dubbla linan och håll fast öglan med tummen.

Vira ändbiten med lekandet en gång till över huvudlinan och trä sedan genom öglan (den under tummen) underifrån och upp (se översta bilden). Så här ser det då ut:

Fukta knuten noga och ”tryck” knuten lite nedåt, mot lekandet för att hindra att den slutliga öglan blir allt för stor.

Ta tag i lekandet med tång eller sätt fast det i en spik eller dylikt som i sin tur är fastsatt i ett skruvstäd. Tajta till knuten genom att ömsom dra i huvudlinan och linänden.

Dra för glatta livet tills knuten är så tajt som möjligt. Gör sedan på samma sätt med beteslåset. Ta sedan tag i var sin ände och dra ytterligare, Alternativt kan man trä en kraftig spik genom lekandeöglan, fästa beteslåset (via t ex. hoptvinnad flätlina eller något annat starkt) i en tyngd på ca 15 kg och lyfta det hela.

Nu är knutarna så tajta som de kommer att bli. Klipp av överflödigt ändmaterial men lämna ca 1 cm. Nu ska det eldas! Ta tag om öglan och huvudlinan och böj så att stumpen från linänden ensam sticker ut.

Värm försiktigt tills materialet smälter ned mot knuten och tryck till med fuktat finger på stumpen strax innan knuten nås. På detta sätta skapas en ”hulling” som blir en extra gardering ifall stumpen ändå försöker vandra genom knuten. Var försiktiga här så att inte huvudlinan blir svedd och därmed försvagad. Gör likadant i andra änden av tafsen. Nu är det nästan klart men en detalj återstår; att räta ut öglorna.

Bight-knuten gör att öglorna ser ut så här och det vill man ju inte.

Koka upp vatten, dra av kastrullen från värmen och doppa ned öglan i ca 5 sekunder.

Ta upp och håll öglan som du vill att den ska formas en stund tills materialet svalnat. Klart! Detta är också metoden för att räta ut hela tafsar som legat ihoprullade i fiskeväskan ett tag. Doppa ner hela tafsen i hett vatten med hjälp av en tång och håll i några sekunder. Ta upp och sträck ut tafsen medan den svalnar. Sedan är den rak och fin.

Färdig tafs med raka öglor och relativt små och urstarka knutar som inte ”vandrar” upp av sig själva i första taget.

Nu är det bara att ut och dänga! Lycka till och skitfiske på er, så länge!

Om man, som jag, fiskar mest i riktigt grunda sjöar går det inte att dra in en viktad skalle i sitt gummi. Shallowskruven blir ett måste. Det finns naturligtvis en mängd varianter att köpa färdiga för en ganska billig peng men de är också oerhört enkla att tillverka själv. Detta behövs:

• Rostfri ståltråd i 1 – 1,5 mm diameter
• Tänger – avbitare samt platt- eller rundtång
• En avsågad bladskruv, 6 mm i diameter

Bladskruven innan metallsågen. Gängorna måste bort då det annars blir svårt att dra av shallowskruven efter att ha lindat den runt skaftet.

Klipp av ca 20 cm ståltråd. Trä in 5-7 cm av materialet i skruvens ögla. Tryck till med tång på tråden där skruvens platta skalle övergår till att bli rund så att en liten böj skapas.

Ta tag mer ordentligt med tången och böj upp tråden.

Vira materialet runt skruvens skaft önskat antal varv (jag brukar göra 6 st).

Dra bort shallowskruven och se till att centrera materialet i fram (som ska bli öglan) genom att försiktigt trycka till skruvens första lindade varv.

När änden är centrerad tar man tag med tång ca 1 cm från korkskruvens början och gör en lätt böj uppåt där öglan ska starta.

Man sätter alltså tummen på materialet till vänster om tången här och trycker det lätt nedåt, mot bänkskivan.

Linda trådänden runt tången så att en ögla skapas.

Ta tag om öglan med tången och lås den genom att linda änden runt skaftet två gånger.

Klipp av överflödigt material, fram och bak och skruven är färdig.

Galet enkelt, snabbt och billigt. Att jämföra med färdigköpta skruvar som kostar ca 50-60:- för ett tiopack; ett hemgjort tiopack kostar i runda slängar 10 spänn och tar ungefär lika många minuter att göra. Så ut och köp tråd och hem och pyssla! Snart är vårfisket igång!

Lycka till och skitfiske på er, så länge!

Som många andra gäddfiskare så tillverkar jag alltid egna stingers till mina gummibeten. Man vet då att man kan lita på hållbarheten (om man varit ordentlig) samt att det finns mycket pengar att spara in jämfört med att köpa färdiga. Dessutom är det ett riktigt roligt pyssel när fiskeabstinensen trycker på.

Hur man väljer att göra sina stingers och i vilket material är förstås en smaksak. Personligen har jag de senaste två åren mest använt dubbla stingers, shallowskruv och krokar instuckna i buken. Främst av anledningen att merparten av mitt fiske bedrivs i växtrika sjöar med medeldjup runt 1,5 meter.

Conqueror från Pigg King, klassiskt riggad med lekande och två splitringar till främre kroken samt lekande, wire och spik till den bakre. Materialet jag alltid kört är Mustad ”steel for teeth” nickel coated wire.

Denna wire, som jag flitigt använt, har varit stark och aldrig brustit. Däremot slits den ganska fort, fransar sig, böjs och rostar i bräckt vatten. Då detta är ett billigt material så har jag inte riktigt stört mig på den korta livslängden utan helt enkelt snabbt gjort nya. Då jag inte vill slösa dyrbar tid på vattnet så är dessutom alla mina gummin riggade och klara i hinken, inga stingersförflyttningar mellan beten här inte! Men nu är det faktiskt ändring på det. Wiren börjar att ta slut, krokar, lekande och splitringar likaså. Jag tänkte då köpa nytt men gjorde först en liten översyn av allt gummi. Det var många som behövde nya stingers och jag insåg också hur otroligt mycket krok, lekanden och ringar som satt på alla beten, även på de som aldrig längre används… Onödigt! Därför blir det nu färre stingers, i ett material som aldrig slits och som på sin höjd behöver bytas efter extremt mycket fiske i bräckt vatten. Nu blir det rostfri ståltråd. Och här nedan tänkte jag beskriva hur jag gör. Tänk på att denna metod är avsedd för shallowskruv men går förstås också att använda på ett flexhead eller dylikt där det finns en hakögla på skallen avsedd för stingers.

Detta behövs:

• Rostfri tråd. Här finns mängder att välja mellan. Pianotråd, spinnerbaittråd eller dylikt som säljs via sportfiskebutiker eller varför inte vanlig rostfri ståltråd som säljs i järnaffären? Den sistnämnda kör jag. Bårebo 1,5 mm – lättarbetad, superstark och billig (ca 2:-/meter).
• Lekande (en eller två beroende på rigg, se mer nedan). Jag kör med Darts superrolling storlek 8.
• Splitringar – en storlek 9 och fyra storlek 7.
• Tänger – kraftavbitare samt spets- eller rundtång.

Jag köpte en Pankan från Brobaits på mässan och tänkte visa på den hur jag gjorde. Längden på denna rigg är ungefär densamma som till Mcrubber eller annat gummi i liknande storlek. Börja med att sätta i den större ringen i shallowskruvens ögla. Sätt sedan dit ett lekande och två mindre ringar. Klipp av ca 15 cm av ståltråden. Ta tag med tång ca 5 cm in på materialet.

Vira trådänden runt tången så att en liten ögla skapas.

Ta tag om öglan med tången och vira trådänden runt den längre delen av tråden för att stänga öglan. Fördelen med detta material är att du enkelt gör detta med fingrarna.

Böj sedan öglan så att den pekar nedåt samtidigt som det överblivna materialet efter öglelåsningen blir till spik och pekar uppåt.

Fäst in öglan i den sista splitringen på riggen.

Markera var du vill ha den bakre kroken om du så vill ha den hängande fritt eller fastsatt i gummit. Tänk på att räkna med den splitring som ska länka krok till ståltråd (använd alltid ringar; då slipper man byta ut hela riggen om kroken måste klippas av för att skona en gälbåge). Gör sedan en precis likadan ögla som den första.

Fäst in krokar och det är klart!

Hängande krokar…

Fastsatta för det riktigt grunda fisket…

Eller som jag brukar gilla att göra; en blandning av de två. Notera hur detta lättböjliga material enkelt formas efter bukens rundning. Baksidan av del hela blir då att riggen i sig kanske inte ser helt rak och proffsig ut med små ojämnheter här och där. Men vem bryr sig? Inte gäddorna i alla fall.

Vill man applicera detta på ett längre gummi (22, 23 cm och uppåt) blir det för kort i nosen med ring-lekande-ring-ring. Då gjorde jag istället som nedan (här på Tn-Lures senaste prototypbete på 22,5 cm).

Ring-lekande-kortare ståltrådsbit (en rak ögla i fram samt en nedböjd ögla med spik i bak) -lekande-likadan ståltrådsbit som tidigare.

Anledningen till två lekanden i riggen ovan är en idé om att denna längre variant med dubbla trådbitar kan bli för stel annars. En gädda som sitter enbart på bakre kroken kanske kan bända sig loss då och det vill man ju inte riskera.

Även på kortare beten fungerar detta utmärkt.

Här på en CL-Shad 18 (antalet cm…) från CaesarLures.

Nu kanske någon undrar över om detta blir onödigt tungt. Svaret är nej. Jag vägde först CL-Shaden med mitt gamla stingersystem = 69 gram, inklusive krokar och allt. Med ståltråd vägde samma bete 71 gram. Marginell skillnad som inte påverkar gången det minsta.

Jag var förbi en liten å igår och testade just gången på de tre betena som visats här plus en Mcrubber och en Hogshad. Samtliga beten gick helt klockrent, även vid snabb invevning då felriggade gummin lätt snurrar. Men icke dessa! Det återstår förstås att se om krokningsegenskaperna försämras med denna metod, men det har jag väldigt svårt att tro.

Så går ni i stingertankar inför det stundande vårfisket och har beslutsångest över material och metod; vela inte längre – gå och köp ståltråd, hem och pyssla!

Lycka till och skitfiske på er, så länge!