Igår var det dags för något spännande; testfiske på ett helt nytt vatten. Det rörde sig om en liten näringsrik fågelsjö. En till sådan där som har ett medeldjup på strax över metern och som växer igen helt på somrarna. Jag har spanat på den sjön ett tag nu men inte kommit mig för ett besök, förrän igår.
Jag hade bestämt träff med Martin, han som driver sportfiskebutiken i Österbybruk, vid 07.00 och vi begav oss i gemensam trupp mot sjön. Med på turen var också Viktor, en vän till Martin. Väl framme och ute på isen kunde vi konstatera att det skulle bli rätt svårt. Det var vass överallt. Vi visste redan innan att det fanns många vassöar men inte att det däremellan också växte sporadiska strån här och där. Nackdelen med mycket växtlighet vid ismete är risken att en gädda som tagit betet och simmar iväg sedan drar fast krokar eller lina i växter, känner motståndet och väljer att antingen spotta ut betet eller lyckas slita med sig det.
Vi hittade dock luckor och hålor där vi slutligen kunde placera ut 13 spön och 5 angeldon. Nu skulle det bli intressant. Det var nämligen så att vi valt att använda olika beten och för första gången för min del skulle vi kunna se skillnad på levande och död betesfisk under ett och samma pass. Jag körde med 6 spön laddade med döda sillar på ca 2,5-3 hekto. Viktor hade 5 angeldon laddade med ganska stora, döda sarvar på krokarna och Martin agnande sina 7 spön med levande mört. Första fället kom redan innan alla spön satt ute och det var Martin som tog en snipa på mört. Sedan inleddes en mycket långdragen väntan.
Blev mest sådant här.
Martins fäll kom redan innan klockan 08.00 och nästa gång, först tre timmar senare, var det min tur. När jag kom fram till hålet stod rullen oroväckande stilla. Jag spände försiktigt linan och kände dock ett motstånd. Jag gjorde mothugg men det enda som hände var tomma krokar som fastnade på undersidan av hålkanten. Sillen var borta och var ersatt av växter. Gäddan hade med andra ord dragit fast tacklet i spenaten och sedan slitit med sig betesfisken. Denna procedur upprepade sig ytterligare tre gånger under de kommande timmarna och min frustration växte. De bommade fiskarna var förmodligen små rackare som gapade efter mycket då större gäddor oftast slukar betet mer ordentligt. Men jag bestämde mig ändå för att låna flätlina av Viktor för att surra fast sill med tackel och det lönade sig. 6,5 timme efter att alla spön satt ute, och en kvart innan vi hade tänkt att packa ihop, kom så mitt femte fäll samtidigt som Martins andra. Han sprang och drog upp en mindre gädda medan jag äntligen kände tyngd efter mothugget. Och det var på den fastsurrade sillen. Till en början kändes inte fisken särskilt stor men när den närmade sig hålet kom ett par tunga rusningar och jag skymtade en stadig kropp under isen. Det var en fin skalle som slutligen dök upp i hålet och issäsongens andra 100+fisk var ett faktum.
Prick 100 cm och 7+
En varmt välkommen avslutning på en annars mycket trög men trevlig dag på isen. För att summera det hela kan vi säga så här:
Vad gäller sjön så var den både svår och trög men hade viss potential. Framförallt var det roligt att testa nytt.
Angående val av betesfisk var det solklart vad som gällde, åtminstone där och då. Med sina fem fäll och störst landad fisk stod sillen som vinnare. På en andra plats kom mörten som märkligt nog bara gav två fäll. Normalt sett brukar ju levande betesfisk ge betydligt fler fäll än dött agn. På en tredje plats hamnade de döda sarvarna som kammade noll. Också detta ganska märkligt.
Jag plockade även med mig en ny lärdom från gårdagens pass. Att alltid surra fast dött agn och tackel. Tidigare år har jag inte haft detta problem men på de senaste tre turerna har jag bommat sammanlagt sju fäll där sillen sedan har saknats. Sill som dessutom börjar att bli ganska dyr ( galna 55 kronor/kilo där det går max 4 sillar på ett kilo…). Så nu kommer det alltid att finnas en påse gummisnoddar med ut på isen. Om jag inte hittar ett mer miljövänligt och nedbrytbart alternativ, förstås.
Skitfiske på er, så länge!