Att gå vilse i fjällen är inte trevligt.
Det kan göra ont, riktigt ont!
Men ibland måste man lära sig den hårda vägen.
Sommaren 2007 var första gången som jag äntligen kom iväg norrut, en resa på nästan 140 mil hemifrån. Jag var såklart fylld av förväntan efter många års längtan. Jag hade ju aldrig sett norra Sverige, annat än via TV och tidningar, så jag visste inte riktigt vad jag skulle få uppleva.
Destinationen var Ammarnäs och två veckor innan avfärd köpte jag mitt första flugfiskeset. Tanken var att det skulle bli en fiskesemester.
Resan upp tog ganska många fler timmar än vad jag hade tänkte mig, det blev övernattning i tält strax innan Östersund. Inte många timmars sömn men ändå tillräckligt för att orka bila de sista milen.
Väl framme var det till att reka fiskeplatser, lösa fiskekort och installera sig i den lilla hytten som kom till att bli vårt boende i närapå en vecka. Första kvällen doppades flugorna i Tjulån, för att stilla abstinensen.
Jag vart hänförd över den vackra naturen och njöt i fulla drag.
Livet var underbart, kan det vara annat när man har semester och kan njuta av friheten där ute?
Dag två skulle vi vandra upp för fjället, till ett litet tjärn, för att fiska öring.
Vi fick en handritad karta och vägbeskrivning.
Vad jag inte hade räknat med var att fjällvandra med massa packning dvs vadarutrustning, flytring med diverse tillbehör, fiskeprylar och flugspö.
Någon vandringsryggsäck hade jag inte, bara en ryggsäck modell större för att packa mina grejer i inför själva resan.
Men det var bara till att bita ihop och bege sig iväg.
Vi lämnade bilen vid parkeringen och började traska uppför branten och in i fjällbjörkarnas land.
Det skulle inte ta mer än ca 45 minuter att nå den tänkta tjärnen och jag mindes att vi skulle passera sex bäckar.
Vi gick och vi gick, över bäckar, över sten och stockar men lyckades inte nå fram till något tjärn.
Någon klocka hade vi inte heller med oss så ingen av oss hade någon aning om hur länge vi traskat omkring.
Till slut kände vi att det var lika bra att ge upp och försöka ta oss tillbaka igen, så efter lite vila och intag av energi styrdes kosan tillbaka igen.
Min ryggsäck gav upp, ett hål uppstod och mina pinaler riskerade att falla ur.
Ett tappert försök att försöka binda ihop ryggsäcken gjordes, men tyvärr lyckades inte det särskilt bra. Hålet blev bara större och större, mina pinaler fick istället lastas över till min färdkamrat, varpå hans börda blev tyngre och tyngre.
Myggen bet hysteriskt mycket, jag har nog aldrig blivit så pass sönderbiten som då. Inget myggmedel hjälpte och kläderna jag bar, bet de glatt igenom.
Väl tillbaka till parkeringen och en blick på klockan i bilen, såg vi att vi varit ute och traskat bland fjällbjörkarna i 6 timmar.
Inte undra på att man vart trött och totalt sönderbiten.
Dagen efter uppstod ett flertal vackra blåmärken på min kropp. Här är ett par på min arm, strax ovan armvecket.
Myggen var inte snälla mot mig.
Mina knän värkte som om det satt knivar i dem och att jag var trött var nog bara förnamnet.
Vad har jag då lärt mig av detta?
Skaffa en bra vandringsryggsäck, som avlastar axlarna och fördelar bördan på höfterna istället.
Bär kläder som inte myggen kan bita igenom.
Skaffa en fjällkarta och kompass, lär dig navigera.
Se till att ha ett par ordentliga vandringskängor för att skona fötterna och knäna.
Jag rustar mig också med allergimedicin för att mildra de första och värsta myggbetten och har alltid med mig en liten tub kortisonsalva för att dämpa eventuella inflammationer.
Ni må tro att jag investerade i detta inför nästkommande fjälltur!!
Men så här i efterhand så längtar jag ändå tillbaka till fjällen, nu bättre utrustad och med svidande erfarenhet i ryggsäcken.
