Nu var det länge sedan jag skrev här. Inte sedan jag var ute och fiskade – utan sedan jag faktiskt satte mig ner och fick ner några rader. Den senaste månaden har ändå varit full av vatten, kast och minnen: Brännvinsdammarna i Skåne, premiären i Alsterån och ett besök på Berget sportfiske. Rödingar, skogsöringar och brutalt stora regnbågar har passerat genom händerna. Men dagen jag skall berätta om denna gången är om de där magiska skogsöringarna.

Alsterån

Jag brukar annars undvika just premiärer. För mycket folk, för mycket stoj – och ofta bättre fiske några dagar senare när allt lagt sig. Men Alsterån är annorlunda. Sträckorna är långa, det finns alltid plats, och så är det något speciellt med att vara där just då. Dessutom är det alltid trevligt att stöta på Johan och Lena som driver fisket. Bara ett par veckor tidigare hade jag sprungit på Johan på Sportfiskemässan i Jönköping. Vi pratade en stund, och han behövde inte anstränga sig särskilt mycket för att få mig att lova att dyka upp på premiären.

Vintern hade varit ovanligt lång. Isen låg kvar längre än vanligt och fiskesuget hade vuxit sig nästan plågsamt. Med fiskeförbud på gädda och abborre i sundet fram till första juni fanns det inte många alternativ kvar. Det här var efterlängtat.

Tyvärr började dagen i motvind. Premiärlördagen var redan uppbokad med annat, och jag hade bara ett kort fönster att fiska på – mellan klockan tio och ett. Morgonen rann iväg och när jag väl satte mig i bilen hade bilder redan börjat dyka upp från vänner vid ån, redo vid sina platser. Själv rullade jag genom de småländska skogarna, med kaffetermosen i handen och hårdrock i högtalarna, och försökte skaka av mig känslan av att vara sen.

Klockan hade hunnit bli elva när jag svängde ner mot åbron vid zon 2–3. Fyra bilar stod redan parkerade. Jag hann tänka att sträckan säkert redan var genomfiskad. Den är lättillgänglig, och sådana platser blir snabbt avklarade på en premiär. Men när jag klev ur bilen såg jag bara en fiskare nedströms bron. Det fanns fortfarande utrymme.

Jag bestämde mig för att fiska lätt. Två spön – ett nymfspö och ett klass 5 med flytlina. Ingen väst, inga överflödiga prylar, bara min flybag med det nödvändigaste.

Jag började ovanför bron och nymfade metodiskt av sträckan. Ingenting. Inte en känning. Till slut stod jag precis ovanför bron, vid en sådan där plats som alltid ser perfekt ut – men som jag aldrig tidigare fått något på. Ändå gick det inte att låta bli. Jag bytte spö, knöt på en svart wolly bugger och lade ut kastet precis under bron.

Det satt direkt.

En fin öring bröt ytan, och plötsligt var dagen igång. Det var nästan som om den stod exakt där den skulle – precis som man föreställt sig. Den första fisken gör något med en. Allting släpper lite. Kasten blir lugnare, stegen säkrare.

Jag fortsatte nedströms mot min favoritsträcka. Egentligen utan större förväntningar – jag var rätt säker på att andra redan hunnit före. Men tiden var knapp, och jag fiskade av vattnet metodiskt ändå. När jag närmade mig nacken small det till igen. Ännu en öring.

Och sedan lossnade det.

Fisk efter fisk. Några tappade, flera landade. Kylan bet i både luft och vatten, men det märktes knappt. Fisket värmde bättre än något annat. Mitt under en håvning så kommer av en slump Johan och Lena körandes vid bron. De stannar bilen och så hör jag Johan skrika.

– Vänta!

Johan kom rusande, likt Usain Bolt genom skogen och var snabbt nere vid vattnet med kameran redo. Vi skrattade, pratade en stund, och det visade sig att det kommit upp en hel del fisk men jag hade troligen plockat flest.

Tiden började rinna ut, men jag bestämde mig för att ge den sista halvtimmen en chans på en annan plats. Jag följde grusvägen en bit, vek av in i skogen och tog mig ner till en sträcka som levererat tidigare. Där, vid ännu en sådan där självklar plats, stod den.

En äldre öring, djupt guldbrun, nästan som om den bar på hela åns färg i sig. Den tog flugan, och jag visste direkt att det var dagens sista fisk. En perfekt avslutning.

Sedan var det bara att packa ihop. Verkligheten väntade – släktträff och restaurangbesök. Att dyka upp i vadarbyxor kändes inte som ett alternativ, så det blev att skynda hem och byta om.

Fem fiskar totalt. En av dem uppskattade jag till runt 40 centimeter. Jag hade inget måttband, så jag lade den bara mot spöt och gjorde en snabb bedömning.

Varför det spelade roll?

Varför mäta undrar ni kanske.
Jo för vid varje premiär så är det en tävling med en vandringspokal till den som fångar den längsta fisken. Jag har aldrig varit så mycket för att tävla i fiske så på det viset men självklart är det ju kul att vinna så jag skickade in en liten rapport till Johan och Lena innan jag gav mig av. Senare på kvällen så hör Johan av sig och vill få mer referensbilder på spö och måttband.

Senare på kvällen hörde Johan av sig. Han ville ha referensbilder – spö och måttband. Jag gick ut och fixade det. Det visade sig att jag varit lite optimistisk. Fisken var snarare 38 centimeter.

Men det räckte!
Jag vann tävlingen för längsta fisken och får stoltsera med mitt namn ingraverat på pokalen, flest fiskar för dagen tog jag också och tydligen hade jag längsta skägget längs ån enligt Johans summering av premiärdagen.

En oväntad avslutning på en redan fantastisk dag.

Flugfiskesäsongen 2026 kunde knappast ha börjat bättre.