Med en djup suck satte jag mig nu vid datorn. Ta tjuren vid hornen! Tanken har cirklat ett tag och först nu gjorde jag som mitt undermedvetna beordrat. Jag har inte direkt känt mig inspirerad och manad att skriva denna fiskerapport av skäl ni snart nog förstår.

Dag 1

Freddan anlände i måndags, strax innan 09.00 efter en bilresa på dryga 4 timmar. Jag packade snabbt in honom och hans grejor i min bil och drog till sjön.

Där möttes vi av is i båtviken (efter nattens kallras), fullkomligt spegelblank sjö (med max en meter djupt och relativt klart vatten) och strålande sol. Hoppsan! Svåraste tänkbara utgångsläge men det är sådant som händer när man bokar in ett datum långt i förväg.

Is! Notera också stenen till vänster. På våren är den helt under vatten. I en sjö med medeldjup på 1,4 meter…

Vi började köra på samma ställe där jag krokade brax samt fick två finare fiskar i söndags. Sedan fortsatte vi där. Och fortsatte lite till. Åt lunch. Provade andra ställen. Provade betestyper. Hastigheter. Rörelsemönster och färger. Vi fick fem hugg på sex timmars fiske. Varav en landades. En snipa som inte ens lyckades bryta kilosgränsen. Det var dag ett.

Freddan i motljus med välförtjänt folköl i näven.

Dag 2

Inställd! Ovädret kom, som ni känner till. Freddan och jag är funtade lite olika när det kommer till gäddfiske. Han är helt enkelt inte riktigt lika syndromig som mig och tyckte inte det var värt att kasta sig ut i det snöblandade spöregnet vi hade i norra uppland. Med det sanslöst dåliga fiskepasset från måndagen i ryggen ryckte jag uppgivet på axlarna och kände att det kvittade. Dessutom hade ju Freddan 45 mil hem igen och med sommardäck på bilen och varning för snö med tillhörande trafikproblem kände han sig också manad att komma iväg i god tid. Vi tittade på film istället och drack kaffe…

När Freddan åkte vid 11-tiden föll en tomhet över mig och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta över vårt planerade två-dagarsfiske. En kort stund funderade jag på om jag ändå skulle kasta mig ut ett par timmar. Barnen var inte hemma och jag hade ju trots allt tagit ledigt från jobbet för att fiska. Någon slags självbevarelsedrift sa åt mig att låta bli. -Det är inte värt det, sades det. -Åker du ut idag igen på din aströga pruttsjö, blir dyngsur och iskall och bommar helt eller tar ett par snipor i vanlig ”hösten-2016-anda” så kan det psykologiska sammanbrottet bli för stort för att återhämta sig ifrån, sa rösten. En annan del sa; -men det kan ju vara i dagens höstrusk som de stora faktiskt hugger? -Möjligt, men det är ändå inte värt det, sade självbevarelsedriften igen och så fick det bli. Jag gick ut med hundarna istället. Och styckade en älgtjur åt grannen. Så var det med den saken.

Skitfiske på er, så länge!

P.s

På söndag ska det dock tas revansch, hoppas jag. Aleksander och jag planerar ett sista pass innan nästa veckas kyla kommer. Då kommer nämligen isen att lägga sig. Om den nu inte redan har gjort det på söndag, vill säga.

Imorgon kommer äntligen Freddan på besök från Misterhult. Vi har tagit ledigt från respektive jobb för två dagars gäddfiske på mitt hemmavatten. Och det var i rättan tid – på onsdag ser det ut att bli snö och till helgen otäcka minusgrader. Med 5-6 grader i det grunda vattnet fryser det fort när temperaturen sjunker under nollan. Men det kan förstås vända igen, vilket jag hoppas på. Förra året fiskade jag ju trots allt från båt på juldagen…

Idag var jag ut på ett kortare rek-pass innan Freddans ankomst. För att få en känsla av var fisken står men också för att bygga upp ett sargat höstsjälvförtroende. Ni som orkat läsa mina inlägg under oktober vet mycket väl att jag haft det vansinnigt trögt. Det var dags att ändra på det nu, tyckte jag.

En god nordlig vind huserade över sjön och den ihärdiga solen hade hunnit värma upp vattnet när jag åkte ut strax innan 13.00. Det var guld och glitter som fick inleda på beteslåsen. Jag körde syndromtail och större hemgjord tail (utan namn) men lyckades bara locka några tailstjälande snipor.

En guldglittrig knorr och en baggepaddel fattigare…

Istället slängde jag på en Mcrubber i grön/guld och den fick anledning att stanna kvar på beteslåset. Efter mindre än tio kast högg det på ordentligt. Efter några kraftiga huvudskakningar kunde fisken snabbt drillas in och säkras i håven.

En ganska stadig skalle på en ganska lång men väldigt tanig kropp. 101,5 cm och uppskattad till strax över 6 kilo.

Trots att fisken drillades mycket snabbt, var ytligt krokad i vänster mungipa utan blodutgjutelse samt att den vistades mycket kort tid ovanför vatten var den ändå kraftigt medtagen och fick hållas stilla mot vågorna länge innan den till slut återfick sina krafter.

Jag drog upp ankaret och fortsatte driften och det dröjde inte många kast förrän det small på igen.

En pigg och välmatad fisk på ca 94-95 cm och runt 5 kilo. Trevligt!

Mcrubbern fick förstås fortsatt förtroende men den korta huggperioden verkade över för ett tag. Jag tog om ett par drifter men plötsligt hade fiskarna blivit tjuriga och ville bara knuffa eller nafsa lätt på betet. Det blev en snipa så småningom och strax därefter ett riktigt jädra karatehugg som dessvärre bommades. Jag kastade i ankaret med planen att nöta av det området ordentligt. Några kast senare blev det bara tungt helt plötsligt. Konstiga men kraftiga ryck i linan följde och en märklig drillning inleddes. En kort stund trodde jag att det var en stadig gädda på andra änden min insåg snart att något inte stämde.

En felkrokad brax – lurigt och samtidigt strålande tecken på att man fiskar höstgädda på rätt ställe.

Jag uppsizeade direkt och tänkte att nu jädrar ska det tas en stor braxätare. Jag lade en god stund på detta område men utan resultat. Mattiden verkade vara över för denna dag och lika bra var kanske det. Freddan ska ju dra dem imorgon istället, är tanken.

Solen sjönk nästan överrumplande snabbt på eftermiddagen, så här första dagen med vintertid när kroppens egna klocka inte hunnit ställa om ännu. Jag styrde hemåt över dunkla vatten med en god känsla i kroppen. Två dagars fiske. Med Freddan. Och större gäddor verkar äntligen visa sig. God känsla, helt klart.

Skitfiske på er, så länge!

I söndags var jag ju ut med Micke ”CaesarLures”. Vi fick inte alls till det och dessutom brände jag två riktigt fina fiskar. Igår eftermiddag drog jag ut på en kort eftermiddagssväng, rejält revanschsugen men ändå helt utan förväntningar.

Jag hamnade givetvis på samma ställen där jag tappade de större i helgen med tanken att de i sitt stationära höstbeteende står kvar på samma fläckar. Det kan de mycket väl ha gjort men om så var fallet var de inte ett dugg intresserade av vad jag hade att erbjuda. Det var gummi som gällde; CL-18, Hippishake, Mcrubber och Burt 23B, närmare bestämt.

Mycket färg i höstmörkret

Det var lika eftermiddagströgt som det varit under de tre senaste efter-jobbet-turerna. Gäddorna äter främst på förmiddagen nu vilket blev ganska tydligt i söndags. Men några små och arga rackare lyckades jag lura denna mulna torsdag.

Det blev också en tredje snipa på Mcrubber innan klockan sa hemgång. Vilken vardagslyx! Att kunna kasta sig ut ett par timmar efter jobbet är en ren fröjd. Trots att hemmavattnen har visat sina allra tjurigaste sidor mot mig denna höst är jag ändå tacksam. Att de finns där, nära till hands och låter mig försvinna ut en stund. Låter mig lämna ansvar och måsten vid bryggan, om än så för en liten stund. Låter mig stänga av alla ljud i ett stressat vardagsbrus. Båtmotorn. Vågors skvalp mot skrovet. Vinden som tränger sig runt och förbi höstlöven. Knölsvanars vingslag, med flytt i sinne. En gäddas plaskande jakt i vasskanten. De ljuden får vara kvar. De vill jag inte vara utan.

Skitfiske på er, så länge!

Igår kom Mikael ”CaesarLures” Hedsén på besök för en heldag hos mig. Vi har försökt sy ihop ett pass länge men lyckades först nu.

Vid åtta-snåret drog vi ut på en riktigt kall sjö. Vattenståndet är rekordlågt med ett medeldjup på knappa metern. Det innebär också att det har blivit nedkylt rejält snabbt under denna ruggiga oktober. Påpälsade som om det vore full vinter drog vi ut bland växtligheten som galet nog ännu är kvar.

Drifterna avlöste varandra men det hela började oerhört segt. Efter en dryg timme hade vi inte haft en enda kontakt och redan där och då började jag känna att något var på tok. Vi nötte glatt vidare och efter att ha satt på en gammal trotjänare på beteslåset; en blå/vit Hippishake, högg det plötsligt resolut.

Vi fortsatte samma drift och kanske en kvart senare fick jag ett riktigt tungt hugg. Mothugget satt och rejäla huvudskakningar svarade. ”Bättre fisk …tror jag”, sa jag och Micke greppade håven. Redan på lång lina gjorde den en tung rusning och när den närmade sig båten såg jag ett bastant huvud med tillhörande nacke. Det var en riktigt fin fisk över metern som säkerligen låg i 7-8 kilosklassen och som dessvärre var riktigt dåligt krokad. Fisken rusade under båten trots mina lönlösa försök att avstyra det och plötsligt hände det som man bara avskyr; linan slaknade och fisken drog. Satan! Surt som sjutton då mitt gäddfiske gått oerhört trögt under mycket lång tid nu. Detta var den största gädda jag haft på kroken sen i maj!

Något nedstämd körde jag vidare och Micke, som den fina kille han är, gjorde sitt bästa för att höja stämningen och få tillbaka mig på banan. Han höll precis på att lyckas när det hände igen. Jag kastade in Hippishaken i en lucka bland växterna och nästan omedelbart var en fisk upp och svängde runt betet. ”Ja, ta den då”, sa jag och vevade några tag och gjorde ett vevstopp. Smack! Ett stenhårt hugg och redig tyngd därefter. ”Stor fisk! En till stor fisk”, tjoade jag samtidigt som fisken drog in i växter, ruskade lite på sig innan även den klev av kroken. Igen? Tappade jag precis en till riktigt fin gädda? Svaret var mycket svårt att smälta samtidigt som det sjönk in; ja! Det är fan inte sant, tänkte jag och kände mig allmänt tom. En fin fisk är surt men hanterbart. Två inom loppet av tio minuter är närmast outhärdligt. Men det var en sådan dag bara, skulle det visa sig.

Vi fiskade i ca 7,5 timme och fick tre gäddor. Tre!!! Utöver de stora tappade fiskarna hade vi också ett tiotal försiktiga nafs och paddelavbitningar. På en hel dag. Galet!

En tjockis på Mickes egna CL-18 i färgen TPF´s årgångsvinet. Mickes gädda hamnade aldrig på bild då jag var för sen att hala fram mobilen.

Gårdagens pass går nog till historien som ett av de trögaste jag upplevt på hemmavattnet. Åtminstone med tanke på de gynnsamma väderförutsättningarna samt att det faktiskt är mitten av oktober, vilket ju i största allmänhet betyder gädda.

Nu kanske ni tycker att jag är gnällig och bitter? Att jag sitter hemma vid datorn, skriver detta och tycker synd om mig själv? Ja, kanske lite men låt er inte luras! Trots alla motgångar under gårdagen så väger det positiva lätt över. Det var en oerhört trevlig dag på sjön i gott sällskap. Det är alltid roligt att ha Micke i båten och jag är tacksam att han stod ut med mitt malande och tjatande om de brända fiskarna. På tal om dem; trevligt besked att de är på gång åtminstone. Det gäller bara att kroka dem ordentligt…

Vi får heller inte glömma lunchen, denna ljuspunkt i tillvaron. Att spisa varm mat i båten en kylig dag är guld värt. Det blev hemgjord Bratwurst med surkål och nykokt kaffe med cigarill på det. Mumma för frusna själar.

Micke käkar tysk husman. Lägg märke till ”finpannan” till höger som kaffet kokades i. ”Fin panna till fina gäster”, som jag brukar säga…

Avslutningsvis vill jag tacka Micke för en riktigt trevlig dag och även för den magnifika gå-bort-presenten jag fick redan på morgonen:

Ett knippe CL-18 och Burt 23B samt en finklibba. Stort tack!

Skitfiske på er, så länge!

Halv sex ringde klockan imorse och jag hasade mig upp ur sängen. Jag hajade till när termometern visade -1 och drog resignerat på mig långkallingarna. Jaså, det skulle bli ett sådant gäddpass, med kallras, vindstilla och sol. Aj då!

Det var en fantastiskt vacker morgon på sjön. Dimslöjor steg när kall luft mötte varmare vatten. Jag började kasta med offsetriggat gäddgummi bland växterna men mitt bete var det enda som bröt den spegelblanka ytan. Inga tecken på jakt syntes och inte heller någon vidare ytaktivitet på betesfisken. Efter en knapp timme utan ett pet eller följe bytte jag till mindre spö. Solen hade vid det här laget letat sig upp över trädtopparna men en lätt dimma låg ännu kvar över vattnet.

Jag satte på en grön/gul swimfish shad på Texas-riggen och började att fiska av växtkanten. Det blev några mindre abborrar men det var ingen vidare fart på dem heller. Jag rodde bort till området som på senare tid levererat två fiskar över 1,2 kg samt en strax under kilot. Jag tog ett par kast och sedan sög det i bra i mitt Crucial-spö. Yes, ännu en fin abborre, som stångades rejält på andra änden av linan.

En välmatad kräftätare…

… på knappa 43 cm …

… som vägde 1180 gram.

Riktigt trevlig fisk som dessvärre blev passets sista. Jag fiskade nämligen i ytterligare 2,5 timmar utan ett enda tecken på liv. Det var mestadels gädda som gällde då men de var tjuriga något så vansinnigt. Jag hade bra fiske en morgon i början av oktober för två år sedan med kallras, sol och stiltje. Då fick jag en gädda på 9,25 kilo och ett par stycken runt 5-6. Men det var då det. Kanske var den turen undantaget som bekräftar regeln?

Skitfiske på er, så länge!

Söndag morgon. Klockan är halv åtta och en god sydvästlig vind får de allt mer färgsprakande löven att rassla i träden längs strandkanten. Solen har gått upp men det syns knappt bakom ridån av grått. Aleksander svänger in på den lilla parkeringen och det är dags; gädda!

Vi styrde söderut i sjön för att fiska några platser där vi inte varit på länge. Historiskt sett har de väl inte direkt levererat imponerande gäddfiske men de är mer fiskbara denna årstid. Växtligheten är fortfarande överhängande men den glesnar, och snabbast i söder.

Vi började med gummi men det dög inte till en början i den trögstartade morgonen. Jag bytte efter en stund till SyndromTail i papegojfärg och lyckades locka en snipa som kom skjuten ur en kanon och inhalerade tailen precis vid båtkanten. Ett sådant där hugg som får en att hoppa högt då man redan räknat med att kastet är över. Även Aleksander bytte till sin SyndromTail och hans levererade också.

Efter en god stunds trögt fiske tog vi beslutet att fara tillbaka till mer välbeprövade gäddlokaler där det dock är trängre och bökigare att fiska. Och där den mer svårkrokade offseten ännu är ett måste, tyvärr.

Solen tittade fram och då abborrarna bryr sig mindre om detta än gäddorna och då vi passerade det lilla område som levererat två fina abborrar under senaste veckan, passade vi på att lägga några välriktade kast med de mindre spöna också. Vi gav nog inte abborrfisket mer än tio minuter och det blev bara en enda fisk. Men en fin sådan.

40 cm borre på strax under kilot som bjöd på fin fight.

Vårt gäddsök fortsatte med några sporadiska snipor och bomhugg.

Aleksander i ”rännan”. I kletet utanför är det fortfarande omöjligt att fiska och det är dessvärre där det brukar stå större fisk och trycka. Men snart så…

Det var först när solen återigen gick i moln som ett riktigt litet sniprace satte igång. Det var offsetriggad Pig Shad Jr i grälla färger som gällde. Åtminstone för Aleksander som var het denna dag och tog klart flest. Han tog säkert en 6-7 stycken medan jag lyckades kroka en. Det var många bomhugg också, frustrerande många. Det brukar gå hand i hand med offset och dessutom när smågäddornas mattid är inne.

Plötsligt avtog huggfrekvensen och vi konstaterade unisont att den intressanta timmen var slagen. När smågäddorna slutar att hugga brukar de större kunna ta vid. Så blev det också denna dag. Aleksander fick ett hugg som direkt syntes vara bättre. -Håvfisk, frågade jag men han var osäker. Jag vevade ändå in snabbt och gjorde mig redo. -Jo för fan, det är håvfisk tjoade Aleksander och jag skopade.

99 cm ryggbred fisk på knappa 6 kilo. Fin gädda som också blev dagens största.

Taggade, med tro på och hopp om fler större fiskar nötte vi vidare bland den vissnande växtligheten. Men det blev inga fler större där och då utan istället började småfiskarna att hugga igen. Om man bortser från en gädda på ca 90 cm och runt 4 kilo som krokade av sig själv precis efter att Aleksander ”tagit i tafsen”. Samt en lite bättre fisk som faktiskt jag lyckades kroka också.

När passet så väl var över hade vi krokat av 19 gäddor, 13 till Aleksander och 6 till mig. Utöver detta hade vi lätt 30 bomhugg med fiskar som antingen knuffat på betet, nafsat lite lätt, bitit av paddlar eller kommit med raketfart och missat. Vi hade också en del riktigt hårda hugg där vi tyvärr inte lyckades sätta offsetkrokarna ordentligt.

Summerat var det ett mycket trevligt pass. Gott sällskap, behagligt väder, bra antal och fin toppfisk. Gårdagens snittstorlek lämnade lite mer att önska med vad gjorde väl det när vi både hade roligt samt fick en inblick i vad som komma skall. Hösten är här och gäddans tid är äntligen åter. Nu kan det bara bli bättre.

Skitfiske på er, så länge!