Onsdag igen eller lill-lördag, om man så vill. Det är på tok för långt att vänta på fiske från en helg till nästa så då måste följaktligen veckan brytas av med lite efter-jobbetfiske.

Hösten står runt hörnet (äntligen, säger gäddfiskaren) och växtligheten i och på mitt hemmavatten glesnar i samma takt som de kyliga nätterna blir fler. Trots att många heta områden närmar sig gränsen för fiskbarhet var jag under gårdagens eftermiddag och kväll fortfarande förpassad till de fåror som tidigare klippts. Men det står ju huggvillig fisk där också; små gäddor och stora abborrar.

Ännu en eftermiddag när det såg ut så här på sjön. Nu är regn hårt efterlängtat, vattennivån är oroväckande låg.

Vind var utlovat men den var icke närvarande till en början. Jag började därför med abborre även denna tur men de var inte på humör, till en början. Istället var de riktigt små gäddorna på hugget.

Texas-snipa

Det blev några smågäddor till och sporadiska mindre abborrar här och där under den kommande timmen. Plötsligt tog en nordan vid och vattnet krusades fint runt näckrosorna. Jag kastade i drivankaret och plockade upp gäddspöet istället. På beteslåset hamnade en SyndromTail i golden shiner som brukar kunna vara giftig i solskenet.

Den översta av dessa godbitar.

Jag drog iväg ett första kast och skulle börja veva när kuggarna i rullen knappt ville klicka upp tumtangenten igen. Konstigt! Jag började veva och ett hemskt rosslande ljud kom från spolen. Men, vad fan! Precis som med kylskåpet där hemma eller bilen så förväntar du dig bara att grejorna ska funka. Så även med rullen. Framförallt när du dessutom skött om den. Men det visade sig bara vara vatten i maskineriet som orsakade missljudet och den oregelbundna spolen. Skönt, jag kunde fiska vidare. Och i vanlig ordning var de mindre gäddorna med på noterna i solskenet.

Eftermiddagen övergick till kväll och vinden mojnade. Det fick bli ett nytt abborrförsök som avslutning på detta korta efter-jobbet-pass. Jag tog mig till samma område där jag plockade nytt PB i lördags. Betesfisken var på plats men ingen jakt syntes. Jag satte på en grön/gul Swimfish Shad från Lunker på Texas-riggen (samma som tog stora fisken i helgen) och fiskade av kanten där växterna slutar och den klippta fåran tar vid. Snabb hemtagning med ganska kraftiga ”snärtar” med spöet för att få mycket flykt på betet och klickande ljud mellan bulletvikt och glaspärla. Smack!

Ett redigt hugg med rejäl tyngd. Fisken gick direkt upp i ytan och plaskade och jag tänkte: äh, ytterligare en jädra snipa. Fisken stångades på ganska bra och under drillningen kastades jag mellan insikterna; det är gädda, det är kanske abborre?, det är gädda, eller är det abborre?

Det visade sig vara en abborre och en redig sådan. Håven åkte fram och den gled in i nätet. YES!

Mätdekalen från PiggKing åkte fram och fisken tog upp hela 45 cm.

Med en vikt på 1312 gram var mitt tredje abborr-PB på 1,5 vecka ett faktum. Galet och ruskigt roligt!

Denna härliga fisk fick sätta punkt för kvällen. Jag fortsatte förvisso lite till för att se om fler bjässar var sugna på kvällsmat men så var inte fallet. Nöjd med livet i största allmänhet styrde jag hemåt. Fiske mitt i veckan och ännu ett nytt PB – sämre kan man ha det!

Skitfiske på er, så länge!

Jag hade bestämt träff med Aleksander på söndag morgon för fiske på hemmavattnet. Vädret såg bättre ut då med god vind och mulet, jämfört med idag då det skulle vara bleke och sol. Men sedan visade det sig igår att jag hade dubbelbokat mig och försökte då styra om det till denna morgon. Aleksander kunde tyvärr inte så jag drog ut solo.

06.15 och på väg ut. Magisk morgon.

Det var en lätt mulen och vindstilla morgon på sjön. Solen gick upp 06.25 och då var jag redan framme vid den tilltänkta platsen. Med tanke på det gäddogynsamma vädret tog jag för första gången på länge med mig abborrgrejorna till hemmavattnet. Jag fick ju dessutom lite blodad tand efter förra helgens abborrbonanza. Därför började jag med lilla spöet och Texasriggat gummi bland växtligheten.

Lunker City Swimfish shad

Efter ett par kast bara sög det i ordentligt. Först trodde jag att det var en gädda men insåg snart att det var en riktigt fin abborre. När fisken närmade sig båten försökte den rusa in i närliggande näckrosor och med lätt panik och rädsla över att tappa fisken lyckades jag styra ut den och in i håven istället.

42 cm och 1220 gram och därmed en ökning med 50 g från PB:et som togs förra lördagen. Det går bra nu!

Efter denna första och fina fisk blev det ett tiotal abborrar till men inga över 400 g. Strukturen i ”min” sjö, eller snarare bristen på struktur, gör abborrfisket svårt. Det är jämngrunt, slät dybotten och växtlighet precis överallt. Abborrarna stimmar inte ihop sig så värst utan står utspritt över hela sjön. Däremot finns det några sund som drar till sig extra mycket betesfisk så här på tidig höstkant. Det var där jag var idag.

Molnen skingrade sig så småningom och den obevekliga solen förstörde. Abborrarna ville inte alls vara med på noterna längre och gäddorna var bara att glömma.

Av erfarenhet vet jag att det är lönlöst att kasta efter gädda när det ser ut så här på hemmavattnet.

Jag nötte vidare på nya ställen efter abborre och lyckades kroka någon enstaka liten här och där. Det blev några snipor också som ville käka litet Texasgummi. Dessvärre bommade jag en riktigt jädra hugg som sög tag i hela spöet på ett sätt som (nästan) bara stor abborre kan åstadkomma. Visst kan det ha varit en finare gädda också men det kändes verkligen inte som ett gäddhugg. Nåväl, det kommer vi aldrig att få reda på ändå.

En lätt nordan dök upp och krusade vattnet tillräckligt för att få mig att plocka upp gäddspöet för första gången denna morgon. Det var dags att testa nytt gummi.

PiggKings senaste kreation; Miss Piggy. Hur fin som helst!

Jag hade beställt lite knorrar inför hösten av Fredrik ”PiggKing” Johansson. Med i paketet låg också två superheta Miss Piggy, Fredriks senaste tillskott i betesfamiljen. Betet är ca 25 cm långt (utan tailen utsträckt) samt väger 80 g origgad. Miss Piggy har en lätt rullande och förförisk gång vid sakta hemtagning – ett guldbete till det stundande, kalla fisket. Vid snabb hemtagning ville den gärna lägga sig på ena sidan men det berodde nog mer på min riggning och shallowskruven och därmed ingen stabiliserande vikt. Jag provade istället att jerka hem betet lite vilket gav en riktigt trevlig gång. Betet ställde sig på sidan, dök eller steg uppåt på ett klockrent, oförutsägbart sätt. Sedan provade jag att göra långa, snabba svep med spöet och veva in slacklina på vägen tillbaka. Resultatet blir ju en snabbt flyende betesfisk som stannar upp, ställer sig på sidan och sedan raskt flyr igen. Det var det som gällde.

Hungrig snipa som knappt är större än Miss Piggyn.

Det blev en liten solsnipa och därmed fick betet se sig invigt. Inte mycket att skriva hem om, så att säga, men med väderförutsättningarna hade jag inte räknat med fisk alls. Trevlig avslutning på detta lilla pass. Ett pass som gjorde att jag kunde skriva PB i protokollet. Inte dumt alls!

Skitfiske på er, så länge!

Det var ännu en tidig morgon. Mörkret omgav fortfarande tältet och en tung trötthet låg över mig. En förkylning som legat latent ett tag hade brutit ut under gårdagen. Det blev därför en tuff natt i tältet med knapphändig sömn. Men gryningsfisket lät inte vänta på sig så det var bara att stiga upp. Vi upprepade samma procedur som dagen innan med en stärkande kopp kaffe innan fisket men frukost först senare när gryningstimman var över.

Då vi fortfarande var i maren, och med tanke på gårdagens morgonfiske, var det fortsatt abborre som gällde. Men denna morgon var det inte alls samma race. Det var ca tio grader kallare än på lördagsmorgonen vilket säkert påverkade i det grunda vattnet. Vi fick förvisso ett gäng fina borrar men de var mer kinkiga. Till skillnad från lördagen fick vi också några gäddor på abborrgrejorna och jag övergick därför till gäddfiske. Det gav just ingenting under den korta stunden innan frukost.

Istället kokade vi gröt och bröt läger. Klockan hade vid det här laget hunnit bli närmare 08.00 och det var bara fyra timmars fiske kvar innan det var dags för mig att ta mig norrut igen. Vi lämnade raskt maren och fiskade lite gädda ett tag på samma ställe där vi haft många försiktiga kontakter morgonen innan. Dessvärre var det samma sak som gällde även på söndagen. Riktigt tröga morgongäddor!

Freddan åker och letar struktur. Hans T-shirt är bevarad i 25 år från tiden då vi var aktiva i KSK (Knivsta sportfiskeklubb). Det finns en i min garderob också.

Vi fortsatte till ett annat grunt gräsflak med flera små öar och kanaler mellan dessa. Vinden låg på där med god genomströmning. Vi såg några abborrvak och bytte utrustning. Det blev en ny bonanza. Ett stort antal abborrar krokades de följande timmarna och snittstorleken var ännu bättre än tidigare under helgen. Halvkilosborre efter halvkilosborre synade båtkant men topparna saknades. Ett lika galet som härligt mängdfiske.

En av de större under söndagen, en tjockis på ca 700 g.

Under de sista timmarna tog vi också ytterligare några mindre gäddor på abborrjigg. Gäddfiskare som jag är fortsatte jag förstås att prova med stora spöet men det blev bara några små fiskar. Innan vi visste ordet av närmade sig klockan 12.00 och det var dags att avsluta helgen i Misterhult, tyvärr.

Summerat kan vi säga så här; gäddfisket, vilket egentligen var tanken, var riktigt trögt och dåligt. Mest för att vi inte riktigt hittade rätt. Plan B – abborrfisket, var istället det bästa jag någonsin upplevt. Nu har jag förvisso inte fiskat särskilt mycket abborre förr men det var ändå det bästa, hittills. Ett nytt PB för min del och framförallt; äntligen umgänge på sjön med Freddan igen. En fantastiskt härlig helg, helt enkelt.

Skitfiske på er, så länge!

05.00, lördag morgon. Mörkret låg fortfarande kompakt över skärgården. Årstiden till trots så surrade myggen utanför tältduken. På avstånd hördes en dovhjort bröla och det var dags att gå upp. Vi var trötta, jag och Freddan. När man inte sovit på ett hårt liggunderlag på länge har man inte riktigt vanan inne. Samma sak gäller fiskebrallor plus jacka som kudde.

Vi gick upp och kokade kaffe på Trangiaköket. Grötfrukosten fick vänta till senare, nu var det gryningsfiske som gällde. Medans Freddan packade det sista hoppade jag i båten och drog iväg ett kast med abborspöet. Det högg på en gång. Och sedan slutade det inte.

Abborrarna var helt galna och vi hade hugg på i stort sett varje kast i över en timmes tid. På samma lilla område. Fantastiskt roligt fiske med samtliga fiskar mellan 3 – 7 hekto. Förutom en, som tyngde vågen lite längre.

Kort och tjock med sina 42 cm och 1170 gram. Nytt vikt-PB för min del.

Solen kikade fram över trädtopparna och huggperioden var över. Det blev några enstaka till innan det var dags för den där grötfrukosten. Sedan bar det av ut ur maren och ut på djupare vatten. Det var hög tid för lite gäddfiske. Med en fullkomligt molnbefriad himmel, 18 grader i luften redan tidigt på morgonen och noll vind var läget lite småtufft. Vi började i en halvgrund vik, en härligt växtrik och stenig sådan, men lyckades bara samla på oss 6 -7 bomhugg, modell mindre. Vi downsizeade men utan resultat. Först när en strömmingsfärgad Buster Jerk åkte på högg det mer målinriktat.

Buster-snipa

Vi tuffade runt till lite olika sund, grynnkanter och gräsflak men lyckades inte alls lokalisera några bättre, huggvilliga gäddor i högsommarvädret. Till saken hör också att vi inte vet hur sensommargäddorna beter sig här. Freddan bor här men fiskar nästan aldrig. Jag fiskar mycket men i grunda insjöar och kommer endast till Misterhult ca två dagar per år. På teoretisk basis har jag väl ett hum om var man bör leta men i praktiken sket det sig, åtminstone denna gång. Det fick bli mer abborrfiske istället trots att gäddspöet låg och skrek efter uppmärksamhet.

Borrarna fortsatte att vara på hugget under i stort sett hela dagen. De flyttade bara snabbare från ett ställe till ett annat så det gällde att hänga på. Snittvikten var fortsatt fin under lördagen men fler toppfiskar uteblev. Shaker shad och Swimfish Shad från Lunker på 10 grams-skalle var det som gällde. Jag tänkte skriva; ”var det som funkade bäst” men det hade varit missvisande. De var de enda beten vi provade och då de funkade så bra behövde vi ju inte byta.

Timmarna rullade på, så som det lätt brukar bli på sjön. Med kurrande magar uppsökte vi en fin grill-klippa för lite korvlunch. Medan vi filosoferade om skärgårdslivet och fisket och drack kaffe började en sydlig vind att bygga upp lite styrka, precis som SMHI förutspått. Äntligen! Skulle det kanske bjudas lite huggvilliga gäddor nu? Med facit i hand blev svaret nej. Jag försökte en del på eftermiddagen medan Freddan fortsatte med abborrarna.

Men det blev just inte många gäddor för min del utan mest försiktiga pet och halvhugg. Det var inte förrän vi var tillbaka i maren och det hade hunnit bli kväll igen som det faktiskt blev en handfull gäddor.

Helgens största, eller kanske minst lilla, gädda som föll för en Mcrubber, Firetiger.

Plötsligt blev det mörkt och två hungriga och trötta fiskare bröt för dagen. Det var middagsdags och hög tid att skingra den vansinniga klunga hungriga myggor som följde vår minsta rörelse, med hjälp av en lägereld. Ingen av oss hade direkt räknat med att myggmedel skulle behövas den 10:e september…

Mätta och belåtna, sittandes på klippan i röken från brasan (samt rökande varsin cigarill, för säkerhets skull), summerade vi dagen. Svårt gäddfiske med kanske 7 landade, däremot ett fantastiskt abborrfiske med okänt antal fina fiskar (det var mååååånga) och ett nytt PB på 1170 gram! En riktigt trevlig fiskedag i gott sällskap och fantastiskt väder.

Två trötta killar kröp in i tältet medan kvällen fortfarande var ung. Snart nog ackompanjerades naturens läten av ljudliga snarkningar.

Fortsättning följer…

Från slutet av 80-talet till mitten av 90-talet tillbringade jag stor del av min tid på Valloxen. Det är en mindre sjö vid Knivsta där jag växte upp. I båten satt alltid också min granne, nära vän och fiskebroder Freddan. Oräkneliga timmar spenderades i hans roddbåt med Abu Cardinalrullar och Hi-Lovobblers.

Åren gick, vi flyttade hemifrån och började plugga/jobba. Så småningom bildades familjer och fisket försvann helt ur våra liv. Freddan flyttade nedåt i landet och tillfällena då vi överhuvudtaget träffades minskade rejält. Fisket var alltjämt dött på bägge fronter.

Men för drygt tio år sedan startade vi dock en tradition som bitit sig kvar och blivit en stående ljuspunkt; fisketräffar. Två gånger per år (minst) kör vi en hel helg med gäddfiske, antingen uppe hos mig eller nere hos honom. Nu hade turen kommit till Freddan att vara värd så jag tog mitt pick och pack och drog ned till Misterhultstrakten i fredags.

Efter 45 mils otåligt körande kom jag fram vid halv sju-tiden på kvällen och det var inte många timmar ljus kvar. Vi kastade oss ut omedelbart och styrde mot favoritstället; en ganska grund mar med tät matta av gräs som täcker hela botten.

Inloppet

Här har vi fiskat en del förr och hittills har maren levererat fint. Så även denna helg. Men under den korta fredagskvällen blev det inte så mycket fiske. En liten gädda och en handfull ganska fina abborrar blev resultatet av dag 1 som i själva verket inte ens var 1,5 timme lång.

Slider-gädda och en Fredda.

Gäddklippt?

Vi slog istället läger i mörkret, satte upp tält, tände brasa och värmde mat. Lagom till kokkaffet efter maten, när vi blickade ut över den mörka och vindstilla vattenytan, hörde ugglans dova hoande i skogen och ändernas sträckande vingslag någonstans ovanför slogs vi av den alltid lika angenäma insikten; det här är livet!

Fortsättning följer…

Det är lätt att ”fastna” på sitt eller sina hemmavatten. Man har kanske en stationär båt och så förstås alla heta ställen som levererat fin fisk lite då och då. Det hela känns bekant och bekvämt. Men är det ganska små sjöar vi pratar om, som dessutom är ofiskbara under sommaren, blir det efter ett tag svårt att utveckla sitt fiske utan att testa andra vatten. Personligen har jag förvisso fiskat i både skärgården och Mälaren under sommaren men har spanat efter vatten med lite kortare resväg. Har man så pass begränsad tid till fiske som jag har vill man ju knappast lägga två, av kanske totalt fem, timmar på resan.

Jag har under de senaste åren provat ett par andra sjöar utan vidare resultat. Samtidigt som jag också spanat in ett par stycken andra men inte kommit till skott ännu, förrän igår.

Då tog jag mig till en riktigt liten, grund och intressant pöl i de norduppländska skogarna där det, enligt utsago, tagits ett par fiskar över tio kilo i år.

Det var med en rejäl portion förväntan och upptäckarlusta som jag packade in gummijolle, snurra och övrig utrustning i bilen och drog iväg under gårdagens förmiddag. Väl framme tog det galet lång tid att blåsa upp jolle och packa i. Eller det kändes åtminstone så i all iver…

Mycket prylar blir det…

Det var en nästan löjligt grumlig sjö som mötte mig. Lördagens rejält kraftiga västan hade fått vågorna att rulla ned på dybotten och dragit med sig slam i massor. Det hade inte hunnit sjunka undan så trots att söndagen bjöd på riktigt bra gäddväder satte slammet käppar i hjulet.

Jag tuffade ut på sjön i min lilla och hårt lastade Zodiac. Snart nog upptäckte jag det som sagts mig tidigare; -sjön är riktigt jädra grund.

No shit!

Det var galet. Igår for jag runt på kanske 60 % av sjön. I 80 % av dessa områden som besöktes var det max 30 centimeter djupt. 30 centimeter!!! Det var så pass att jag knappt kunde ro trots flatbottnad jolle. Motorn, som inte går att tippa upp ordentligt, tog i botten och agerade dragg. Det blev en onödigt spännande och jobbig upptäcktsfärd, som dessutom fick igång aptiten ordentligt.

De övriga 20 procenten bestod av en remsa på ett par hundra meter där det var runt en meter djupt. En meter med dyvatten och nästan obefintligt siktdjup…

Jag började att fiska till slut och betesvalet föll på en Mcrubber Firetiger med rasselkammare i paddeln. Sedan provade jag lite andra rasslande gummibeten men det var först när jag kommit till näckrosor och bytt till offset som första hugget kom.

Våldsamt hugg av denna lilla snipa som försökte mörda en Pig Shad Jr.

Jag bommade ett par mindre hugg på offset innan jag gled ut ur näckrosorna och bytte till ett hemsnickrat tallbete i grälla färger (samma som levererade fint för mig i våras). Efter ett par kast fick jag ett redigt hugg som också det bommades, tyvärr. Det kan förstås ha varit en mindre fisk som kom med fart men jag väljer att tro att det var en bättre fisk. Så här i efterhand känns det mer hoppfullt så…

Det blev nämligen inte några bättre fiskar denna söndag i nytt vatten. Två snipor till landades och bägge dessa på en Buster Shallow i Mälarfärg – ett ess jag sällan plockar fram ur skjortärmen men vars skramlande rassel behövdes i gårdagens grummel.

Efter fyra timmar på sjön och tre timmars effektivt fiske var det dags att dra hemåt. En trevlig liten rek-tur var över och med facit i hand så var tyvärr även denna sjö en sådan som gör sig bäst under vår och sen höst – precis som de vatten jag redan nöter i. Det får bli till att leta vidare och förhoppningsvis upptäcka nya små pärlor. Det vore ju inte så dumt att hitta ett undanskymt storfiskvatten. En lätt otillgänglig och bortglömd pöl där ingen fiskar och där krokodiler simmar. En dröm jag misstänker att jag inte är ensam om…

Skitfiske på er, så länge!

Trots ett kortare fiskepass i lördags så har bloggen legat och sovit i tio dagar nu. Fiskepassen är fortfarande för få och då försvinner även inspirationen till att skriva om just fiske. Tråkigt, tycker jag, men hösten närmar sig och med den kommer en tid av förändring. Kalla nätter, mörka kvällar, grå himlar och färgsprakande löv – kanske ni tänker. Visst, det tänker jag också på men främst; avtagande växtlighet och därmed GÄDDFISKE!!!

En hogshad i väntan på gäddtänder.

Nu är det ju ingen som kan vänta till dess så igår blev det ännu ett kort aw-pass, denna gång med Aleksander i båten. Vi hade bestämt träff klockan 17.00 men jag slutade tidigare och kunde därför tjuvstarta med att ösa båten och ta mig ut en bit för att kolla läget. Kolla vad som gällde denna regntyngda torsdag. Under de fyrtio minuter jag fiskade innan Aleksander kom hann jag dock aldrig lista det. Det blev inga kontakter ens men däremot blev det regn – och det med besked!

Ett obevekligt hårt och ihållande regn målade hela tillvaron i blött. Tufft läge då gäddorna här hos mig brukar bli rejält regnskygga i det grunda vattnet. Men i samma veva som Aleksander dök upp avtog styrkan och ett mer behagligt duggregn tog över. En sydlig bris tog vid och det kändes plötsligt riktigt lovande.

Aleksander i sitt fina ställ.

Vi började att drifta i klippta fåror och Aleksander hade några försiktiga bomhugg på offsetriggat gummi bland näckrosorna. Själv körde jag Syndromtail där vattnet var något mer öppet vilket resulterade i en snipa som inhalerade betet totalt.

Vi drev vidare in i kvällen men fisket var riktigt tufft denna gråa torsdag. En frustrerad Aleksander bommade ett helt gäng fiskar som inte ville hugga ordentligt på hans offset. Jag krokade ytterligare två mindre fiskar på Mcrubber och mycket mer än så bjöd inte detta pass på. Förutom den blöta men trevliga stunden samt den mustiga chiligrytan som värmdes på Trangiaköket – balsam för själen!

Skitfiske på er, så länge!

I lördags var det dags för ännu ett tappert försök att manövrera betena bland växtsörjan på hemmavattnet. Erik ”Honken” skulle med men samtidigt som jag var på väg till båtplatsen lät han meddela att barnen ställt till det lite där hemma och att han därför skulle bli något sen. Jag packade ned mig i båten så länge och rodde ut till strömfåran för att fördriva väntetiden med fiske såklart.

Geggamojja…

Jag fiskade i kanske tio minuter med en blå/vit Lucy utan resultat. På det ställe där jag låg har jag aldrig tidigare fått annat än snipor så förhoppningarna var inte stora. Jag bytte till en Mcrubber i Firetiger och drog iväg ett kast i växtkanten. Smack!!! Det var ett duktigt hugg följt av ganska tunga huvudskakningar. Fisken stångades ordentligt men gled slutligen, efter flera kortare rusningar, in i håven. Så där ja, ännu en meterfisk bland spenaten var säkrad och det gav en riktigt trevlig känsla inför resten av passet.

101 cm med rejält huvud och stadig nacke.

Kroppen var tyvärr sommarslank så vikten landade nog ”bara” på drygt 6 kg.

Honken ringde och sa att han var nära samtidigt som jag släppte tillbaka fisken i sitt rätta element. Han blev inte helt nöjd över att höra om min lyckosamma tjuvstart med resonemanget att jag borde ha väntat. Som om jag skulle ha ett sådant slags tålamod…

Med Honken väl i båten drog vi ut i den mulna förmiddagen. En stadig sydvästan gav oss en god driftvind och gäddorna var lite på hugget, åtminstone till en början. Honken tog två snabba och vi hade några bomhugg.

Snipa på offsetriggad Pig Shad Jr.

Men sedan dog det av något galet. Gäddorna var tvärtjuriga och det spelade ingen roll hur mycket vi än försökte locka dem. Under de sista tre timmarna fick vi bara varsin liten fisk till. Supertrögt men som alltid på sjön; ändå trevligt.

Honken under transport, funderande över hur lördagens kod skulle knäckas.

Med facit i hand skulle vi ha satsat på tidigt morgonfiske istället. Men bara några dagar tidigare var det eftermiddag som gällde. Kan man, som de familjefäder vi är, inte fiska hela dagar får man chansa och hoppas att man prickar in gäddornas mattid. Denna gång gick vi bet men vad gör väl det? Det hamnade ju trots allt en meterfisk i håven.

Skitfiske på er, så länge!

Högsommaren kom av sig i samma veva som augusti tog över. På en vecka bara har temperaturen i sjöarna häromkring sjunkit rejält och gladast är nog jag. Växtligheten bromsas och de fiskbara ytorna blir större, om än olidligt sakta. Men hösten hänger i luften nu och oktoberfisket känns inte längre lika avlägset.

Igår passade jag på att dra ut på ett litet efter-jobbet-pass. Blytunga moln täckte himlen, en kraftig sydvästlig vind stretade genom trädkronorna och ett lätt duggregn föll. Det var så där härligt gäddigt som bara ruskväder kan få en att känna. Jag styrde långt ned mot ena änden av sjön där jag knappt fiskat tidigare. Lite kombinerad upptäcktsfärd och fiskepass. Anledningen till denna utflykt var främst de stora, öppna områdena jag sett från en närliggande väg nyligen. Över 30 minuter senare (liten motor) upptäckte jag att det förvisso var mindre gegga på ytan men samtidigt helt vansinnigt grunt med bottenväxter som ändå gjorde det svårfiskat.

Regnet avtog samtidigt som första driften satte igång. På beteslåset hamnade en slags pearlig, blå/röd Lucy från Esoxgear. Den gillade sniporna och det högg ett par stycken.

Strax därefter mojnade den vind som blåst så kraftigt i nästan en vecka.

I en djupare sjö kan detta innebära svårigheter men i asgrund sjö är det närmast katastrofalt. Det enda som är värre är solsken på det. Och det fick jag.

Fisket innan var trögt men efter solen var det tack och adjö. Drifter avlöste varandra men det var fullkomligt tvärdött. Inte ens betesfiskarnas rumlande i ytan syntes men jag nötte tröstlöst vidare. Först ett par timmar senare, när solen åter täcktes av regntunga moln lyckades jag locka en galet arg 2,5:a till hugg.

Under gäddans ursinniga kamp vid båtkanten såg jag något flyga genom luften och upptäckte snart nog vad som saknades;

…paddeln! Alltid lika tråkigt när det händer men det hör ju liksom till. Kvällen var redan ganska sen och det var dags att ta sig hemåt. Medans båten sakta tog sig genom uppklippta fåror packade jag ihop grejorna. När jag skulle stänga igen väskan skymtade jag något blå/rött på durken bakom. Paddeln, såklart. Den var nästan hel så tändaren åkte fram och min Lucy lever således vidare. Alltid något. Man får glädja sig åt det lilla när gäddorna är tjuriga – som ordspråket lyder…

Skitfiske på er, så länge!

P.s

Det finns de gäddfiskare som skulle säga att jag får skylla mig själv efter att ha sett bilden nedan. Att trögheten denna kväll var självförvållad. Personligen satsar jag på det drastiska väderomslaget som en betydligt mer sannolik faktor…