I denna del tänker jag gå in lite mer på de tekniska detaljerna. När man gör det så är det lätt att man kan låta elitistiskt, att detta skulle vara ”regler” som man måste följa annars så är det inte LRF. Läser man på forum och liknande så finns det absolut individer med detta synsätt, låt oss kalla dem puritaner, men jag är mer av åsikten att det som funkar funkar och har man kul när man fiskar så bara kör. Med detta sagt så kommer här en sammanställning kring spön, rullar och linor från en rad källor, så detta är vad de flesta använder sig av inom LRF.

Spön:

De spön som rekommenderas för LRF är 7-9 fots spö med en betesvikt mellan 1-10 gram. Dock verkar det vanligaste vara ett 7-fotspö med en betesvikt på max 8 gram. Många entusiaster importerar sina spön från japan men det finns flera bra spön på den europeiska marknaden idag. Jag själv har ett Light Range Fishing från Ecogear 0,5-7 gram.

En av de mest ansedda experterna, Sea Anglers Jake Schloger, skriver ofta om att det finns två olika typer av topp på ett LRF spö, en solid och en ihålig (tubular). Den ihåliga är bäst när man fiskar de lite större betena av metall på lite längre avstånd medan solid är extra känslig och bra för de allra minsta jiggarna. Vissa spön på marknaden kommer med två toppdelar så att fiskaren kan byta.

Rullar:

Det verkar vara uteslutande haspelrulle som gäller för LRF och det som rekommenderas är rullar i den så kallade 1000-storleken. Det är de minsta rullarna som i Sverige rekommenderas för abborre och harr medan 2500 rullar är för lättare gäddfiske och havsöring och 4000 för det tyngre gädd och öringsfisket och sen kommer man upp i storlek 5000 som är för havsfiske.

Mig veterligen så finns det inga speciella LRF rullar utan det som är viktigt är att rullen klarar väldigt runna linor, och där är det en risk att billigare rullar har lite glapp här och var där linan kan fasta och så ska det vara en bra broms, för du kan mycket väl komma att få ett en stor fisk på kroken och då måste din broms klara att hantera den då du har en tunn lina.

Lina:

Linan är en mycket viktig del av utrustningen och det finns två vägar man kan gå, båda har sina för och nackdelar. Det vanligaste är att man väljer en tunn flätlina, jag har själv haft störst framgång med 0,06 flätlina, men utbudet av så tunna linor är inte stor i de svenska butikerna. Jag har testat med 0,08 och det var okej men när man kommer upp i 0,10 tappar man alldeles för mycket för att kunna fiska med så små och lätta beten som man vill. De flesta engelska källor rekommenderar en lina som har en brottstyrka på runt 6 lb, det vill säga runt 2,7 kilo. Dock så räknar de flesta engelsmän mer med diameter och då har de börjat med vad de kallar det ”japanska systemet”, och de linor de använder sig av är mellan PE 0.6 och PE 0.8. Jag har aldrig beställt just lina från något annat land men min uppfattning är att fler och fler skriver ut PE så det kan vara bra att känna till de siffrorna.

Om man använder sig av en flätlina så rekommenderas det att knyta på en tafs av fluorocarbon, oftast rekommenderas en brottstyrka på 8lb, det vill säga 3,6 kilo. Det andra alternativet är att enbart använda sig av en fluorocarbonlina. Används fluorocarbon helt igenom så rekommenderas en brottstyrka på runt 2 kilo. Båda valen har sina fördelar, flätlinan har en mycket tunnare dimension i förhållande till brottstyrka och den är helt stum vilket ger en överlägsen beteskontakt men den är också mer känslig för vind, och du får ett extra moment då du måste skarva på en tafs.