Den ödmjukaste av fiskar: Flundran

Kan man som vuxen ha en favoritfisk, såsom man hade en favoritfotbollspelare som barn? Jag tror det, och jag skäms inte för att min är flundran, eller skrubba som man säger på västkusten. Denna vanligaste av plattfiskar har haft en stor påverkan på mitt liv på många olika sätt, och har till till stor del format mig till den fiskare jag är idag. Men vi får ta det från början, för detta är en resa med många stopp som går tillbaka ett par årtionden.

Jag är uppvuxen på en ö i östersjön, i en yrkesfiskarsläkt. Ål var huvudfisken för familjen, men även strömming och skrubbskädda var viktiga för inkomsten. Min pappa är även grym på att röka fisk så varje sommar åt man rökta flundror flera gånger i veckan och bland det godaste som finns är faktiskt en nyrökt flundra som är så pass varm att du måste bolla den från hand till hand till medan du tar dig ner till vattnet och äter den. I ett familjeföretag, som kustnära yrkesfiske ändå är, kan hela familjen bidra och den sysslan som alla barn började med var att ta hand om näten, eller flundregarn som dom kallades, efter fisket. Plocka bort sjögräs och musslor och förbereda dem inför nästa gång de skulle i sjön. En syssla väl anpassad för flinka barnfingrar.

Flundrans annorlunda form jämfört med abborre, mört och öring gjorde den spännande för ett barn och redan från tidig ålder minns jag att jag gärna skulle vilja fånga en. Jag såg hur nära garnen ibland lades land och insåg att det var inom ”kastavstånd.” Än värre blev det en midsommar då en familjevän hade med sig ett exemplar av Den stora boken om sportfiske. Innan det hade jag inte läst om fiske, morfar hade lärt oss meta abborre med kastmete och pappa hade lärt oss kasta efter gädda med skeddrag. Vid den här punkten var detta detta som var fiske, men i den här boken så beskrivs bottenmete efter en rad arter och jag såg en helt ny värld öppna sig, som de klöddertäckta bottnarna i Östersjön snart förvandlade till djupaste frustration. Så många timmar jag lade på att knäcka gåtan med flundremete utan att förstå egentligen någonting alls.

Som dom säger, det bästa sättet att få Gud att skratta är att göra upp planer, så medan jag lade ändlösa timmar på att skapa tackel av pärlor och sitta fast i botten så fick min bror ett par flundror vid abborrmete plus en riktigt fin en som tog hans pilk vid torskfiske. En släkting fick en flundra från isen i skärgården och till slut fick min mamma en på flötmete… Som om det inte räckte, vid en familjesmester på västkusten fick min bror en på flötmete i Kungsbackaån. Jag kan lika gärna avslöja detta nu med en gång, jag har INTE fångat en flundra i östersjön. Men drömmen fans kvar och fick förnyat liv när jag flyttade till Göteborg. Dock skulle drömmen få sig en törn till innan allt förändrades. På en av mina första fisketurer med min sambo tog jag med henne på flundrefiske (fråga mig inte varför jag valde detta, fullfjädrad optimist liksom). Vi åkte till en stor hamn söder om Göteborg och jag hade nu läst och sett ALLT som fanns om flundrefiske från land så jag hade bundit släptackel agnade med räkor som fiskades efter blänkande drag. Min sambo fick två, jag fick ingen…

Min första flundra
Några dagar efter turen med min sambo åkte jag själv till en hamn (någon måtta på min givmildhet fick det vara) och nu kunde jag fiska på de ställen jag ansåg bäst. Och här fångar jag mina två första flundror, båda på mete med räka. Jag har inte hittat originalbilderna men jag har ett kollage jag gjorde den dagen.

Mina två första flundror

LRF flundror
I mitt förra inlägg beskriv jag hur jag startade min LRF karriär med flundror, och efter detta har jag flera gånger fått fina flundror på jiggar, några sticker ut i mitt minne, och de redovisas nedan. Detta är inte stor fotokonst men jag hoppas att ni kan glädjas med mig, för jag är dock glad över varenda en av dessa ödmjuka flundror.

Denna lilla gynnare, fångad på ett 2 grams jigghuvud och brun Isome högg i vallgraven i centrala Göteborg och räddade en i övrigt fisklösdag från att bli helt tom.
Fiskehamnen i Göteborg har ofta varit en besvikelse men denna och en nästan identiskt kompis får mig att gång på gång återvända dit för att se om jag kan upprepa bedriften.
Det som gör denna flundra speciell är att den inte högg på jigg utan på en liten metalpilk
Jag har vid flera gånger haft bra fiske i centrala Oslo: makrill, torsk, gråsej och knot blandad med gott om små miniarter såsom smörbult och snultra. Men den allra första fisken jag fick i staden, innan jag förstod vad som fanns där, var denna skrubba. Det gav mersmak.
Medan jag och min bror väntade på att åka ut med en turbåt för att fiska makrill i Varberg släppte jag ner ett drop-shot precis vid mina fötter, vid en ganska djup pir. Jag hoppades att kanske få känna några småfiskar rycka i jiggen men denna skrubba klev på i stället.
Vi slutar där vi började, jag har försökt gå i farsans fotspår och tagit hand om flundrorna på bästa sätt. Men jag får vara ärlig, hans inrökta och tjäriga rökkurer slår allt.

2 svar på ”Den ödmjukaste av fiskar: Flundran

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *