När helgen tar slut och det återigen blir måndagsmorgon så börjar man längta, drömma och längta lite till efter nästa helg och fiske, vecka efter vecka. Självklart inget undantag i helgen som var då det återigen var dags att besöka ån för lite bottenmete.
Så i lördags ringde klockan tidigt, strax efter 04:00 pep det i telefonen och knappt trettio minuter senare satte jag mig i bilen för att köra in till ån.
Första timmarna av passet skulle ägnas åt att försöka hitta några större mörtar, vädret såg lovande ut med mulet, lite duggregn och en temperatur på runt 6-7 grader. När jag kom fram till min tänkta plats var det lite aktivitet på ytan så fisken var där vilket alltid stärker självförtroendet och man vaknar till. Jag satte ihop mitt spö snabbt, fyllde min feederkorg med Swedbaits Roach Ecstasy och majs. Sen satte jag dit ett boostat majskorn med en söt smak som även färgar majskornen lite på kroken. Tyvärr blev det inte så röda som jag hade hoppats på, men den söta doften gick det inte att ta miste på.
När det gått tio, kanske femton minuter och jag har fått ut några feederkorgar med mäsk på platsen så får jag ett par snabba ryck i spötoppen, sen ett rejält och jag krokar. Känner direkt lite bättre motstånd och förhoppningarna att en större mört har tagit majskornet steg. Men när jag ska håva så ser jag att det är en björkna i halvkilosklassen. De har hållit sig undan dom senaste passen, men nu var årets första ett faktum. Jag krokade snabbt av den och kastade ut igen.
Det tog inte mer än 1 minut innan nästa fisk var krokad. Men den här gången var det en mindre mört som tagit majskornet.
Det fortsätter nappa ganska bra med flera mindre mörtar, men de stora höll sig undan, eller så finns det bara mindre mörtar… Men så lätt ger jag inte upp utan kommer fortsätta att leta efter dem.
När klockan började närma sig 09:00 så väljer jag att plocka ihop och förflytta mig till en annan del av ån för att se om färnorna vaknat.
Jag väljer att börja på samma ställe som jag fick en färna veckan innan för att sedan förflytta mig längre nedströms under förmiddagen. Den första timmen händer det inget, jag har några pet på brödet men inget ordentligt napp, så det kunde lika gärna ha varit någon mindre fisk som var framme och plockade lite småbitar på brödet. När klockan börjar närma sig halv elva så dyker det upp tre andra fiskare, jag väljer att kalla dem ”Svensson-fiskare”. Sådana som fiskar någon gång om året och därför är utrustning och kunskap på en annan nivå, absolut inget fel på det! Jag tycker bara det är roligt att se fler som fiskar då det är en fantastisk hobby. Men just den här gången blev jag inte riktigt lika glad för de väljer att börja fiska kanske 10-15 meter ifrån mig.
Färnan är en fisk som gärna drar sig undan om det plaskas, klampas och viftas utmed ån. När ”Svensson-fiskarna” väl fått ihop sina spö så började de kasta sina drag ursinnigt med det klassiska ”jag tar i som fan och kommer två meter framför mig med ett galet plask” kastet, sen flyger dessa spinnare, skeddrag eller vad de nu använde överallt. De kastar helt planlöst åt alla håll och håller på att kasta över min lina ett flertal gånger. Men de är nöjda med livet och pratar om hur tyst och lugnt det är att fiska… Jag personligen tyckte att det just var det, tyst och lugnt, innan de dök upp!
Men självklart har de lika mycket rätt att vara där som jag, så jag plockade snabbt ihop mina prylar och förflytta mig till en annan plats. Planen för dagen gick i kras, fast jag var ganska snabbt på en ny plats.
Grejerna var snart i vattnet och efter knappt fem minuter får jag ett par pet, jag sitter på helspänn men tyvärr blir det inget mer. Klockan går och jag förflyttar mig några gånger men inget händer. Tio minuter innan det är dags att plocka ihop så bugar sig spöt rejält. En färna har sugit i sig min räka och bjuder på bra motstånd, men så händer det där tråkiga, kroken släpper. Jag hann se färnan en kort stund och den var väl i 1,5 kilos klassen så inget monster som tur var.
Jag väljer att bryta och åka hem efter den tappade färnan och får se mig besegrad den här gången.
Så istället för en bild på en fin färna så bjuder jag på ett tips.
Ibland tycker jag det kan vara svårt att se quivertipp toppen ordentligt beroende på dagsljuset, så inför det här året beställde jag Enterprise Tackles Quivertip Nightlite Adaptor och Sight Tips.
En riktigt smart lösning där man snabbt sätter dit en hållare för isotoper eller dessa ”sight tips” på sin quivertipp, det är två olika storlekar med i en förpackning av quivertipp-hållaren så det är inga problem att hitta en som passar sitt spö och hållaren sitter riktigt bra. Än så länge har den inte rört sig efter många kast och den hindrar inte linan vid kast heller.
Det är två röda, två gula och två självlysande toppar som man kan ladda upp med till exempel en uv-lampa i ”sight tips” förpackningen.
Så är du som jag lite halvblind och har svårt att se toppen eller metar i mörker och vill ha en stabil lösning för att fästa isotoperna eller använda de självlysande topparna så rekommenderar jag verkligen dessa små prisvärda tillbehör.
När inget hade hänt här heller på ett tag bytte jag bete och provade ostpasta på ena spöt och ”luncheon meat” på det andra. Dessa beten ihop med en fylld feederkrog med mäsk hamnade på nya platser och väntan och stirrandet på spötopparna började igen. Nu slutade det regna, och det var nästan som solen försökte bryta igenom molntäcket, men jag var mest glad för att det slutade regna. Klockan började närma sig 12 och inget hade hänt på hela dagen, inte ett pet. Så efter lite övervägande med mig själv medan jag åt upp resten av äggmackorna bestämde jag mig för att prova en sista plats. Så lätt kan man inte ge upp och det regnade ju inte längre! Så in med grejerna i bilen igen och efter en stund var jag framme och snabbt ut med båda spöna. 
Det sista dropparna kaffe som fanns kvar i termosen dracks upp och igen så försökte solen bryta sig igenom, det var nästan riktigt skönt ute om det inte hade varit för den där envisa västliga vinden. Tillslut gav jag upp, det blev inte ett enda pet den här dagen, men så är det ibland. Jag vevade in, packade ihop spöna och gick tillbaka till bilen. Krånglade av mig regnkläderna och tog lite papper som låg i bilen och torkade nacken, för på något vis lyckas det alltid hamna vatten där när man tar av sig regnkläderna som hållit en nästan torr hela dagen… På vägen hem satt jag och funderade på varför man gör det här, varför åker man och sätter sig ensam utmed en å en blåsig, regnig och kall lördag? Det är ju aldrig som på film, för kollar man på Engelska metefilmer som till exempel ”A Passion For Angling” så går de utmed sina vackra ”Riverbanks” medan jag själv slåss med vass, visset gräs och träd… De har på sig gamla fina tweedkavajer och jag själv går i regnkläder och ser mest ut som en dränkt katt… Så varför? Är man galen, konstig eller bara knäpp? När jag senare på kvällen kollade av sociala medier så ser jag flera som varit ute på ismete där någon skrivit att de fick använda plankor för att komma ut då isen hade släppt i kanterna. Någon hade skrivit med livet som insats och så vidare. Då är väl de också galna, knäppa eller konstiga? Eller så är det bara så att vi sportfiskare generellt har en väldigt stor hängivenhet till vår hobby, det finns inte så många hinder som ska stoppa oss från vår passion, vår livsstil. Fisket är ens livselixir helt enkelt! Så nej vi är inte galna, vi är bara hängivna, sen får de som inte förstår det tro och säga vad de vill.