Envishet, det är ett ofta förekommande ord inom sportfisket. Man måste vara envis och nöta vidare. ”Tillslut så får man sin belöning” eller liknande meningar har man läst många gånger. Men vad är det egentligen att vara envis, och finns det en gräns för när man ska fundera på om envisheten har gått över till dårskap… Jag sökte upp ordet envis på Svenska Akademins Ordbok och fick upp ganska mycket, men här är några utdrag:

1) Om person (1. ngns karaktär, sinnelag, ’huvud’, påstående o. d.): som utan att låta rubba sig av några skäl fasthåller sin (mer 1. mindre oriktiga) åsikt 1. mening 1. sitt beslut, som icke låter övertyga sig 1. rubba sig (av förnuftiga skäl), halsstarrig, tjurskallig, egensinnig; stundom uppfattat ss. förtjänstfull egenskap: oböjlig, ståndaktig.
2) Om sak, tillstånd, värksamhet o. d.: ihållande, ihängande, ihärdig, som icke lätt släpper taget 1. upphör.

Har man som person en del av dessa egenskaper som nämns här så är du säkert en av de som tänker ”bara ett sista kast” eller ”jag ger det 15 minuter till”. Dessa egenskaper ser jag bara som positiva och är nästan ett måste. För visst riskerar man att få en arg blick eller några väl valda ord från sin bättre hälft när man kommer hem försent, enbart för att kanske få det där hugget man väntat på hela dagen! Även om man innerst inne vet att det knappats lär hända, så har man den där envisheten att ge det några minuter till eller ”bara ett kast till”.

Men går man lite längre i sin envishet och har ord som tjurskallig eller ”som icke lätt släpper taget” eller varför inte ”utan att låta rubba sig av några skäl”… Det är nu vi börjar närma oss en dåres envishet. Det vill säga min envishet…
Jag tycker om envishet, jag ser det som en väldigt positiv egenskap men ibland blir jag trött på mig själv. För i lördags var det återigen dags att försöka sig på lite mete efter färna.

Temperaturen hade legat på plus nästan hela veckan och det såg rätt lovande ut när man började följa händelseförloppen på väderapparna. Nu borde man kanske ha lärt sig att det sällan blir som de lovade, men jag försöker leva lite på hoppet och tänker att de kanske har rätt den här gången… När det väl blev lördag så var vädret följande. Dimma till en början, 4-5 grader varmt med en sydlig vind och byar på 10-12 m/s och under dagen kom det flera mindre trevliga regnskurar. Så igen var vädret emot mig, men den här gången hade jag ändå sällskap i min idioti, Andreas från fiskeklubben följde med. Till mitt försvar var det faktiskt Andreas som frågade mig om vi skulle ut på ett pass ihop, så ni inte tror att det var jag som drog med honom i fördärvet.
Jag hämtade upp honom vid halv åtta, in med hans grejer i bilen och efter en kort bilfärd var vi framme vid dagens första plats. Vi hade två spön var och använde oss av fyra olika beten för att se om något kunde locka till ett hugg.
Ån hade lugnat sig lite mot förra helgen men vattennivån var fortfarande rätt hög, vilket sällan är bra. så våra förhoppningar var kanske inte på topp. Men vi nötte på i ett par timmar på första platsen, vi snackade självklart mycket mete så tiden gick fort.

Men tillslut var det dags att flytta, så vi gick nedströms en bit och nötte där i ungefär en timme. Men med samma resultat som tidigare, det vill säga inte ett pet på grejerna. Så vi packade ihop allt och körde till en ny plats.

Här var det väldigt lugn ström, så kanske kunde det stå någon färna här. Med lite nytt hopp och ett par äggmackor i magen så kastade jag ut. Satte ned spöna i spöstället och började stirra på spötopparna igen. Sörplade i mig lite kaffe, det kändes ändå rätt bra, här kanske det kunde hända något. Jag var nöjd med var mina beten låg. När kaffet var slut så öppnade sig himlen och det började regna ordentligt. Det var vid det här läget man skulle ha packat ihop och åkt hem, men nej nu kom en dåres envishet fram. Så vi satt kvar i regnet och stirrade på spötopparna som inte rörde sig en millimeter. Efter en stund så lugnade sig regnet lite och tio minuter senare hade det slutat. Jag plockade upp ett av spöna och bytte krokbete, sen kastade jag ut igen. Det gäller att nöta, ”utan att låta rubba sig av några skäl”. När det hade gått ett tag till och varken jag eller Andreas hade haft ett pet på våra grejer så gav vi tillslut upp.

På vägen hem började jag som vanligt fundera på varför man utsätter sig för det här, nu var det mitt fjärde pass vid ån tror jag som jag inte har haft ett pet, inte ett napp… Jag har provat olika krokbeten, platser, riggar och säkerligen flera andra förändringar som jag inte kommer på nu. Men inget har gett mig ett napp.
Jag borde väl ha fokuserat på predatorer istället för att sitta i blåst, regn, snö och kyla och stirra på ett par spötoppar när förhållandena är ganska värdelösa… Jag säger inte att det är lättare att fiska efter predatorer, fast årstiden är mer anpassad för dem än för färnan. Men det var ju det där med min envishet, en dåres envishet kanske, eller så är det bara så enkelt att jag tycker det är otroligt roligt att meta efter färnan, även i dåliga förhållanden! För även om jag blankar pass efter pass och blir lite småmobbad av min sambo när jag kommer hem utan ett endaste napp så hade jag gjort om det igen utan att blinka! För i soffan får man inga fiskar det är en sak som är säker, sitter man bara där i blåsten, regnet och kylan och nöter så får man väl tillslut sin belöning, som man så många gånger har läst.