Konsten att vara sämst

Publicerat av
Svara

Jag är ganska duktig på att skriva om fiske, det ger jag mig själv. Men att fiska… Det är inte alls min grej för tillfället. 2017 var ett tufft gäddår för min del. Efter höstens tröga spinnfiske kom kraftiga regn och fyllde på de grunda, uppländska slättlandssjöarna väl inför vintern. Förutsättningarna såg goda ut inför ismetesäsongen. Men nu är den halvvägs gången och jag fortsätter att misslyckas kapitalt med mitt fiske. På fem och ett halvt pass (ca 35 istimmar) har jag hittills landat en gädda. Ja, ni läste rätt – 1 gädda. Det är ett mycket magert resultat efter ett pass, och helt jävla vansinnigt dåligt efter fem.

Nu kanske ni tänker att jag endast fortsatt på syndromigt sätt att tjurskalligt nöta på samma vatten med mina döda sillar? Så är inte fallet. Tre olika sjöar, både död sill och levande mört om vartannat. Ett pass lades på en av upplands största och kanske bästa ismetevatten. Där körde jag enbart med levande mört och nollade. Tre pass på hemmavattnet, ett med mört och två med sill = 1 gädda (för min del).

 

 

Det femte passet lades under gårdagen. Efter en hel månad utan fiske var jag bra sugen och tänkte även passa på att testa ett helt nytt vatten. Det är en liten, grund sjö som ligger mellan två något större sjöar, sammanlänkade av en å med så kraftig bottenström att den aldrig fryser. Denna å går rakt igenom sjön som skulle testas och skapar även där en öppen ränna i isen. Perfekt för syresättningen och naturligt tillhåll för betesfisk, tänkte jag. Dessutom fungerar denna lilla sjö som en riktig lekmar då den är helt omgiven av våtmark. Kanske hade större fiskar letat sig in dit redan nu? Jag har varit sugen på att testa detta vatten ett tag och lyckades lura med mig en något tveksam Aleksander.

Vi tog lite sovmorgon denna söndag så klockan hann bli närmare 09:00 innan alla arton spön var riggade och färdiga. Aleksander körde med nio levande mörtar och en död sill. Jag körde död sill på mina samtliga åtta spön. Dels för att jag inte fått tag på levande agn men också för att en leverans sill dykt upp i veckan. Leveransen av en beställning jag helt hade glömt bort att jag ens lagt.

 

11,8 kilo prima sill i frysen nu…

 

Vi satt i baslägret och eldade och snackade skit som vanligt. Himlen låg tungt grå och ett lätt snöfall byggde på ett redan tillräckligt tjockt täcke som prydde isen.

 

 

Aleksander fick tre fäll till slut och landade tre snipor. Samtliga på levande mört.

 

 

Riktiga svartgäddor…

 

…med vackert tecknade bukar.

 

Det var trettiofem cm tjock is även vid detta hål trots att den öppna rännan bara var trettio meter bort.

 

Hur gick det för mig då med mitt deadbaitmete? Ja, ni vet ju redan svaret. Jag bommade ännu en gång och packade slutligen ihop utan att ha fått ett enda fäll. Igen!

Milt sagt uppgiven sitter jag nu och funderar på resterande ismetesäsong. Vad gör jag för fel? Gårdagens pass väger inte så tungt då det var på helt nytt vatten men det märkliga är ju skillnaden på fisket i de sjöar jag är väl bekant med. Varför hade jag så bra deadbaitmete för bara ett par år sedan men misslyckas så totalt nu? Jag har ingen aning och det är det som bekymrar mig. Men det finns glädjeämnen i det hela. Jag behärskar verkligen både bitterheten och konsten i att vara (tillfälligt) sämst på deadbaitmete. Dessutom skulle en försäljning av all ismeteutrustning inbringa en rejäl slant. Tusenlappar som kan investeras i mer spinnprylar istället, kanske? 11,8 kilo sill, någon?

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ismetepremiär x 2

Publicerat av
Svara

Nu var det länge sedan jag fiskade. Hela december har mer eller mindre runnit iväg. Isen har legat på sjöarna i norra uppland men inte hållit att gå på. När det till slut gick att beträda sjöarna på ett säkert sätt kom julen emellan. Inte förrän torsdag den 28:e skulle det äntligen bli fiske igen. Aleksander däremot skulle ut redan den 26:e med kompis Johan. Jag själv var bortbjuden med familj vid lunchtid (trodde jag) men då det visade sig att vi inte skulle vara på plats förrän 14:30 så kastade jag mig ut på isen i sista sekund. Det blev en bonuspremiär innan själva premiären.

Dag 1

Tisdag morgon. Kompakt mörker, tung blötsnö. Lågtrycket svepte in över oss med full kraft när vi förväntansfulla satte ut våra spön.

 

 

Förutsättningarna var mindre gynnsamma då dagsljuset fick kämpa för att bryta sig igenom ridåerna av grått. Dåligt ljus i hålen brukar betyda trögt fiske. Det visade sig stämma.

Efter att även Johan dykt upp och satt ut sina spön hade vi sammanlagt 23 stycken agnade och redo. När jag var tvungen att packa ihop vid 12:30 hade vi haft tre fäll och tre landade smågäddor.

 

Den minst lilla.

 

Aleksander hade samtliga fäll och vi andra bommade. Efter att jag åkte hade inget mer hänt heller. Det var en sådan dag bara. Åtminstone på det vatten vi valt för dagen.

Dag 2

Nu var det torsdag och dagen för den egentliga premiären. På besök skulle det komma två ismetenoviser. Vana spinnkillar som dock aldrig testat ismete. Tony och Sebastian dök upp på morgonkvisten med en handfull nyinhandlade spön och rullar, förväntansfulla och vid gott humör. Själv kände jag mig något tudelad. Glad som alltid inför fiskepass med trevligt sällskap men samtidigt också nedstämd. Vädret var nämligen detsamma som tisdagens med skillnaden att det under gårdagen inte var ett dugg snö inblandat i den konstanta nederbörden. Det skulle bli tufft fiske igen.

 

Sebastian och Tony vid baslägret.

 

Vi satte ut våra 13 spön, tände brasa, fikade, snackade, väntade. Så som ismete brukar vara. Åtminstone under gråa, tröga lågtrycksdagar. Efter drygt en timme hörde vi en pingla låta och for upp ur våra stolar, vilt spanande efter en vajande vippa. Alla stod stilla, bugandes ned mot hålen. Efter en stund upptäckte Sebastian att vippan närmast baslägret stod lite konstigt. Den hade fällt men pinglan hade glidit upp till kulan och tyngt ned den så att fället knappt syntes. Som om det inte räckte hade jag av outgrundlig anledning inte frispolat rullen. Efter den följande kontrollrundan hade jag bara missat det på ett av åtta spön. Naturligtvis på det som gav fäll. Gäddan var borta och betesfisken likaså. Väntan i baslägret fortsatte.

 

 

Det dröjde ett bra tag men plötsligt fällde en utav mina andra vippor. Det var på spöt med dagens allra största betesfisk; en sarv i halvkilos-klassen. Adrenalinet pumpade när jag såg linan rinna av rullen. Mothugg och en viss tyngd. När fisken närmade sig hålet släppte den plötsligt utan att ens skakat på huvudet. Förmodligen var den inte krokad överhuvudtaget utan höll bara den stora betesfisken i munnen. Jag riggade snabbt om med samma pigga sarv (som knappt hade bitmärken ens) och gick tillbaka mot lägret. Efter fem meter pinglade samma vippa igen och jag gick tillbaka, övertygad om att det bara var sarvfäll. Lina rann av rullen igen men det kunde fortfarande bara vara sarven. Jag satte ett mothugg för säkerhets skull men kände ingen tyngd på andra sidan. Jag vevade in sarven som stretade lite men när sänket syntes i hålet såg jag även sarven fritt simma iväg, bort från tacklet med något på kroken. Upp ur hålet kom så en riktigt trött och sliten gädda som verkligen hade behövt den där sarven.

 

Strax under 90 cm i riktigt trött kondition. Foto: Tony

 

Det var inte bara gäddan som var hungrig utan det började kurra i våra magar också. Det var dags för lyxlunch på isen.

 

Surkål omkokt med ankfett, bacon, kummin och enbär. Till det; egenstoppad Thüringer bratwurst.

 

Nykokt kaffe på maten är ett måste.

 

Att elda och dricka kaffe var vad resterande delen av passet handlade om. Förutom att springa på ett fäll som Tony hade men där den rusande gäddan spottade vid mothugget. Mer än så hände inte denna gråtyngda dag. Grabbarna verkade dock nöjda trots det tröga fisket och var peppade inför kommande äventyr på upplands isar. Jag tror att jag lyckades få över dem till den skara sportfiskare som vägrar vara vinterbittra. Ni vet de killar som med någon slags märklig stolthet sitter hemma och grämer sig hela vintern i abstinensliknande längtan till det enda rätta fisket, det enda som duger, dvs. gäddspinnfisket. Så fiskefattigt kan man ju inte ha det. Ismetet är ett strålande substitut i denna längtan (som jag för övrigt delar). Så strålande att jag ska ge mig på det imorgon igen. Nya tag då!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Den ambivalenta årstiden

Publicerat av
Svara

Nu är vi mitt uppe i tiden på året då vädret gör tvära kast i stora delar av landet. Fem minus ena dagen och lika många plusgrader nästa. Hopplöst för fiskaren då det oftast innebär att en tunn hinna is täcker sjöarna. Antingen vill man ha öppet vatten (helst) eller is som man kan gå på. Mellantinget suger och märkligt nog blir jag lika frustrerad varje gång. Som att jag, under det gångna året, helt glömt bort väderpremisserna för november/december i uppland, trots att jag varit med om det över fyrtio gånger.

Förra helgen låg den tunna isen och fisket uteblev helt. Men under veckan drog mildvädret in med plusgrader, regn och blåst och sjön öppnade åter upp sina portar. Jag och Aleksander bokade in ett kortare pass under gårdagen och årets kanske sista spinnfiske var ett faktum. Ett riktigt bonuspass, då jag redan ställt undan grejorna för säsongen och mentalt förberett mig på en 3,5 – 4 månaders väntan.

Vi skulle träffas vid båten, den som låg upp och ned en bra bit ifrån öppet vatten (för tjock is i båtviken för att kunna leka isbrytare). Jag var först på plats och vände den blytunga, dubbelbottnade gamla livräddningsjollen. Frukten av alla gympass under de senaste två åren kom väl till pass. Därefter knöt jag fast tampen i fören och i dragkroken och drog båten ett trettiotal meter på en grässlänt efter bilen. Aleksander dök upp och vi släpade båten de sista trettio meterna genom lera och sank gräsmark och vi var minst sagt ordentligt uppvärmda när vi äntligen kunde packa i prylarna och puttra iväg ut på sjön.

Vattnet var ca en grad varmt och vi var väl förberedda på segt fiske med rejält stela gäddor. Låååångsam hemtagning med många vevstopp var det som gällde. Jag körde med större tailbete medan Aleksander provade Mcrubber.

 

 

Hans gummi lockade nästan direkt en snipa till hugg och något förvånade bevittnade vi starten på ett litet december-sniprace. Jag bytte till ett mer dovt tailbete och började även jag att kroka fisk.

 

 

Gäddorna var riktigt små, välmatade och igelprydda. Vissa högg så försiktigt att det knappt kändes alls medan andra attackerade så våldsamt att spöt nästan flög ur näven. Det var en märklig fiskedag denna första advent.

Solen tittade fram och vinden försvann. Jag fick för mig att testa en fin svart/orange/guldglittrig slider som jag inte fiskat med på länge, en present jag tidigare fått av Christian ”Northsidetackle” Asp. Andra kastet landade rakt framför näsan på en bättre fisk och hugget kom direkt efter nedslag. Det blev ett taffligt mothugg men fisken satt krokad hela vägen in till båtkant.

 

 

Vi fiskade oss vidare in i eftermiddagen men det var bara riktigt små fiskar som ville äta. Vi befann oss då inne på grunda, växtrika områden och jag körde tail igen medan Aleksander fortsatte att plocka snipor på gummi. Först ute på mer öppet vatten igen bytte jag tillbaka till samma slider som tidigare och det small på ordentligt. Fisken gick upp till ytan direkt och betedde sig för en kort stund större. Men den hade inte alls storleken den först gjort sken av.

 

Passets näst största på kanske tre kilo.

 

Vi drog oss tillbaka till båtplatsen och upprepade proceduren med båt, lera och tungt dragande. Denna gång bara i fem meter istället för sextio och pärlan fick därmed ny vinterförvaringsplats, lättare att tippa i om det ambivalenta vädret kanske tillåter ännu fler spinnäventyr innan vintern kommer på riktigt. Det var ett härligt bonuspass denna första advent, som gav hela 19 gäddor i båten. Ett antal långt över förväntan i det 1-gradiga vattnet. Att den där riktiga toppfisken uteblev även denna gång noteras mindre och mindre för varje pass. Det har blivit en sådan vedertagen vanesak under den gångna säsongen. I Kina säger man att det är tuppens år 2017 men hos mig är det tveklöst snipans.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

 

McTail-lånet

Publicerat av
Svara

Känner ni igen att det börjar eka oroväckande ihåligt och tomt i kassan runt den 15:e till 20:e varje månad? Att den surt förvärvade lönen är bränd och att nästa inte dyker upp förrän den tjugofemte? Ni är inte ensamma. Men vad ska man egentligen göra i detta läge? Tja, sms-lån finns ju alltid men räntan är gruvlig och att råna en bank är inte att rekommendera. Det oetiska med rån åsidosatt; det är väldigt svårt att fiska gädda frihetsberövad.

De flesta med detta bekymmer får vardagen att fungera ändå. Det blir helt enkelt rotsakssoppa och knäckebröd sista veckan innan löning. Men inte för alla. Vissa är mer företagsamma. Så till den grad att man lyckats göra det räntefria korttidslånet till något av en konstform. Jag talar om det så kallade McTail-lånet. Ett lån som inte är fiktivt påhittat av min tvivelaktiga fantasi utan hämtat direkt ur närliggande verklighet.

 

Plastbetet på bilden har inget med texten att göra.

 

Detta lån går till enligt följande. Först lägger du ut på valfri köp & säljsajt att du har 3 x 3 McTails i trä, handsnidade av Claes, i ovanliga färger, till salu. Dessa beten brukar kunna inbringa minst 800 spänn styck men du begär 1600:- för trepacket. Inom fem minuter har du sedan sålt dessa tre trepack och ivriga betessamlare, som inte vill gå miste om denna chans, swishar pengarna efter löfte om att dina egna bilder på betena kommer inom kort (i annonsen syns bara bilder du lånat från nätet). Plötsligt har du 4800:- på kontot och livet leker igen. Du svarar trevligt till dina köpare att allt är frid och fröjd men att du för tillfället befinner dig på jobb utomlands och skickar betena så fort du kommer hem igen. Det går några dagar och köparna börjar oroligt att skruva på sig och ber ännu en gång om bilder på de beten du påstått besitta. Du låter då meddela att arbetet utomlands blivit något försenat men att du givetvis ska göra rätt för dig så fort du är hemma igen. Inga problem. I värsta fall kan du ju alltid betala tillbaka till den som känner sig olustig över situationen, erbjuder du vänligt. Köparna är vid det här laget klart misstänksamma men ger det hela en chans till.

När så den 25:e kommer, och lönen likaså, har det gått över en vecka sedan affären genomfördes och köparna är förbannade. Det är dags att avsluta det hela. Du hör av dig och säger att du fortfarande är fast på jobb utomlands, ber så hemskt mycket om ursäkt för det hela men att det låg utanför din kontroll. Du frågar de tre köparna om de kanske vill ha sina pengar tillbaka och det vill de sannerligen vid det här laget. Du betalar tillbaka och voilá – det räntefria korttidslånet är ett faktum. Det är nästan vackert i sin snillrika enkelhet.

Missförstå mig dock inte nu; detta är inget jag rekommenderar. Även om jag imponerades av denna udda lånemetod så är det förstås oetiskt och taskigt. Kanske rentav olagligt. Dessutom blir man nog rimligen bränd ganska fort på olika köp & säljforum efter några försök. Så till er som kände att ni fick tips inför framtiden här; kör på rotsakssoppan och knäckebrödet istället. Det blir enklare så. Och framförallt väldigt mycket snällare.

Skitfiske på er, så länge!

 

Våldgästeri

Publicerat av
Svara

Det var tidig lördag morgon och jag var på väg österut, mot kusten och Hargshamn. Dagen innan hade jag ringt Tony och Sebastian, som var hos mig förra helgen, för att kolla om det fanns en ledig plats i deras båt under lördagen. Det fanns det och spinnhelgen var därmed räddad. På hemmavattnet ligger nämligen isen. En tunn men utestängande hinna av kristalliserad antispinn. Usch! Då är det tur att man kan bjuda in sig själv hos andra och våldgästa lite.

Grabbarna plockade upp mig på vanlig plats i gästhamnen och vi drog ut och bortåt mot grunda gräsvikar, marer och braxpottor.

 

 

SMHI hade utlovat fyra plusgrader, en stadig sydväst och lätta skurar under förmiddagen. De hade delvis rätt. Regnet var kraftigt, ihållande och långvarigt och det blev en blöt tillställning. Det tre-gradiga vattnet gjorde gäddorna försiktiga, milt uttryckt. Vi hade några enstaka kontakter på de första haken men ingen fisk som ville hugga ordentligt. Efter ett par timmar utan fisk i båten satte jag på en betestyp som ytterst sällan får hänga i mitt beteslås; ett skeddrag. Jag drog några kast in mot vasskanten och en sträcka som vi strax innan kallat död visade sig innehålla ett helt gäng av nyfikna gäddor. På fem kast hade jag lika många följen där jag kunde konstatera att det var åtminstone tre olika fiskar, varav en var riktigt fin. Men ingen ville äta. Jag satte på snipbetet nummer 1 för min del; Buster Jerk och mycket riktigt krokades strax därefter en gädda under kilot.

Regnet tilltog, gäddkontakterna avtog och vi fiskade oss vidare i jakten på braxätande gäddor.

 

Svanvikar är ofta bra ställen. På detta hak hängde fler än 80 stycken men inte en enda huggvillig gädda.

 

Tony svingar Burt.

 

Plötsligt knorrade magarna och fuktigt nedkylda gjorde vi strandhugg för att tända en värmande brasa och grilla lite korv.

 

 

Välbehövlig paus. Tack för lånet av grillen, till den som det berör!

 

Efter lunch hittade vi äntligen braxstim inne i en mindre potta då jag studsade på ryggar med betet och hade fjäll på krokarna flera kast i rad. Jag satte på en Pankan för att efterlikna en brax så mycket som möjligt men Sebastian valde en annan metod. Han drog på en hemmasnickrad jerk, modell större, som såg ut som en liten gädda. Efter ett par kasta bara small det på ordenligt. Fisken gick direkt upp till ytan och gjorde ett stort plask. ”Oh, jävlar” – utbrast vi alla tre nästan unisont. Det såg ut som en riktigt stor fisk. Men sedan kom den tyvärr in alldeles för snällt och enkelt.

 

 

En klassisk glad-men-ändå-lite-besviken-gädda. När man först tror att det är ett monster som sedan visar sig ”bara” vara en 90+, en fisk som i själva verket är en riktigt fin gädda.

 

Efter detta nötte vi förväntansfullt och spänt vidare i braxviken men det gav inget mer. Klockan började att bli mycket och vi stannande på några småhak på vägen tillbaka till hamn. Men resultatet slutade på två krokade gäddor; en minisnipa och en fining. Blöta och kalla kunde vi i hamn konstatera att fisket var precis som det kan vara den 18:e november; kallt och supersegt. Ibland prickar man in de där storas ståndplatser och mattider men oftast gör man ju inte det. För att avsluta med ännu fler klyschor; chansen ökar om man är ute i båten med betet i vattnet, har jag hört…

Skitfiske på er, så länge!

 

P.s Tack till Tony och Sebastian för fiske och lunch. Det där med våldgästeri är inte så dumt…

 

 

 

Sista-minuten-fiske

Publicerat av
Svara

 

Äntligen så kom helgen igen. Denna oas av törstsläckande fiske i vardagens torra öken. Jag hade tänkt mig fiske på lördagen då andra planer fanns på söndagen. Men när helgen närmade sig fick jag avhopp samt att SMHI hotade med kraftig nordan, spöregn och lite snö. Trots att jag kallar mig själv för syndrom (för att man just kastar sig ut i de mest märkliga situationer och förutsättningar) så valde jag att stanna hemma på lördagen. Det blev gårdsfix och uppskattad familjetid istället. Saker ändrades inför söndagen och plötsligt uppenbarade sig en lucka för fiske. På kvällen slog det mig att Tony och Sebastian, som knappt gör annat än att fiska på helgerna, kanske hade lust att haka på. Visst hade de det.

 

 

En rejält kall och mulen förmiddag mötte oss vid sjön och händerna frös nästan innan vi ens börjat fiska. Det skulle bli kyligt, förmodligen ganska trögt och långsam invevning som gällde denna dag.

Jag och Tony inledde med gummi medan Sebastian körde egengjort tailbete. Jag krokade snabbt en mindre fisk på Mcrubber men sedan blev det trögt, rentav helt dött. En god stund senare, utan vidare förvarning, inleddes plötsligt gäddornas mattid och vi började att kroka fisk, framförallt Sebastian med sin heta tail som klart var dagens bete.

 

 

 

Vid lunch hade vi lurat runt 6 – 7 stycken. Samtliga var välmatade men små, förutom den på bilden ovan. Vi nötte vidare i det fågradiga vattnet och plötsligt förkunnade Sebastian; -Bättre fisk, håva fort! Gäddan hade huggit nära båten och håvman Tony hade precis lagt ut ett långt kast. Lätt kaos utbröt med håv, spön och linor till höger och vänster men Tony skopade som en kung och fisken var säkrad.

 

 

Det var en riktigt stilig fisk på 102 cm. Vikt okänd.

 

Efter detta hamnade märkligt nog en likadan tail som Sebastian fiskade med på mitt beteslås också, då jag fått mig ett exemplar vid deras senaste besök. Jag krokade snabbt en mindre fisk och så gjorde även de andra. Det blev en sista liten huggperiod där och då innan gäddorna åter lade sig tillrätta bland växligheten på botten för att invänta natten. Tolv gäddor fick se sig krokade samt att vi hade lätt 25 – 30 kontakter och pet som inte resulterade i något. En riktigt lyckad dag. Mycket tack vare gott sällskap och metersfisk i håven men kanske främst för att det blev fiske överhuvudtaget, på en dag då det inte var tänkt. Sådana dagar skulle man ha fler av.

 

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

 

Balsam för själen

Publicerat av
Svara

Sakta slingrar den sig genom landskapet som en svart, glänsande orm. Påfylld av höstens alla regn sväller den över kanterna, dåsigt övergödd. Det mörka, kalla vattnet rinner lojt söderut, genom såväl öppna åkermarker som ogenomträngliga buskage och överhängande träd.

 

 

Allt är stilla. Plötsligt lyfter några gräsänder förskräckt och lämnar en upprörd yta efter sig. Snart nog är allt tyst igen och jag lyfter mitt spö. Kanske har gäddorna åter hittat upp i ån, nu när vattenståndet för första gången på länge tillåter det? Det är dags att ta reda på saken.

Spöt svingas och betet flyger i en vid båge till andra sidan. Det blir gummi som gäller, men med förförisk svansföring istället för paddel i det kalla vattnet. Det hörs ett plask på håll och hoppet om jagande gäddor tänds. Ännu en and syns dock lyfta mot den mörknande himlen och jag kastar vidare.

 

 

Tiden, detta ogripbara begrepp, verkar inte kunna bestämma riktning denna eftermiddag. Samtidigt som den till synes står stilla, medan jag meditativt går och fiskar längs åns strand, så har den också rusat iväg. Mörkret tränger sig på, knuffar dagen över någon osynlig kant och tar över. Jag plockar ihop mina saker. Det var ingen hungrig gädda hemma denna dag. Ingen synlig betesfisk heller, för den delen. Kanske har de inte vandrat upp ännu? Jag har inga svar, min frånvaro har varit alldeles för lång för det. Men snart kommer jag nog tillbaka igen, till min lilla å. Denna skimrande pärla i en alltmer jordfärgad höst, vars återbesök var ren balsam för själen.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

Ett riktigt höstpass

Publicerat av
Svara

Igår fanns alla förutsättningar. Efter en vecka med kalla nätter och kylig nordan hade vinden vänt till syd under fredagen och dagstemperaturen under helgen låg på 8 – 9 grader. Ett tjockt täcke med grått dolde solen under gårdagen och sydan fick vattnet att krusa sig rejält. Det luktade gäddfiske långa vägar.

Jag, Johan och Aleksander samlades vid min båtplats i arla morgonstund, stuvade ned oss så gott det gick och for ut i novembermorgonen.

 

 

Jag hade preppat lite olika tailar för kallvattensfiske men det visade sig vara en riktig paddeldag. Aleksander körde från start med en McRubber i kostym ”Skymningen” och han bytte knappt under hela passet. Den levererade från start.

 

Totalt inhalerat gummi trots gäddans ringa storlek.

 

Aleksander krokade fisk efter fisk men det var småttingarnas mattid. Några var snäppet tyngre än andra…

 

En liten mega-tjockis.

 

Jag nötte vidare med min SyndromTail vilken levererade till slut.

 

Foto: Johan

 

Drifterna avlöste varandra och Aleksander fortsatte att skotta upp fisk på sin Mcrubber, som tydligt var betet för dagen. Jag hade en likadan i hinken men valde ändå att köra med Hippishake. Även den dög.

 

 

Strax efter denna fisk fick jag plötsligt ett märkligt hugg några meter från båten. Eller det var aldrig något hugg utan det blev bara sakta tyngre. Jag gjorde knappt något mothugg då det inte kändes som fisk men plötsligt kom en fin gädda upp bredvid båten och då blev det andra bullar. Den gjorde några rusningar och Aleksander frågade om håven behövdes men jag sa att jag kunde ta den själv. Väl i näven såg jag att det var en finare fisk än vad jag först trodde.

 

97 cm och runt 6 kilo. Färgen på denna Hippishake är en av mina absoluta favoriter oavsett väderförhållanden; röd motoroilrygg och pearlvit buk. Eller ”Årgångsvinet” som The Pikefather hade sagt. Foto: Johan

 

Vid lunchtid hade vi krokat av närmare 20 gäddor där Aleksander stod för merparten.

 

 

Trots 9 grader i luften och sydliga vindar blev vi förvånansvärt kalla och lunchrasten i en lävass med trangiavärmd pulled pork samt nykokt kaffe därefter var ett välkommet avbrott. Jag hade till och med funderat på att ta snäppet tunnare strumpor samt kängor istället för vinterstövlarna på morgonen men var glad att så inte var fallet. Som kedjesnusare brukar jag också frysa galet mycket om händerna vid denna årstid, trots att jag provat en mängd olika handskar som ska förhindra just detta, men som genom magi klarade jag mig fint under gårdagen.

Med ny värme och kraft fortsatte vi in i eftermiddagen som blev en direkt repris på förmiddagen, bortsett från att snäppet färre gäddor landades. Aleksander dominerade vidare med sin Mcrubber. Ett bete jag för övrigt räddat åt honom efter att den flugit iväg med en stump lina efter sig och sjunkit. En lina som några kast senare satt på min krok och Aleksander kunde därmed fortsätta sitt krokande.

 

Passets näst största fisk.

 

När klockan var tre började en för tidig skymning att sänka sig över norduppland. Det tungt gråmulna vädret förmörkade eftermiddagen och vi bestämde, ganska genomfrusna, att avrunda. 32 gäddor krokades av denna dag och Aleksander med sin ”Skymningen” stod själv för 18 utav dessa. Det var ett riktigt trevligt höstpass med många och hårda hugg i gott sällskap. Livet på en pinne.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

 

King of Mälaren, hösten 2017

Publicerat av
Svara

Så var det dags igen; årets andra och sista gäddfisketävling för min del. Det var återigen Team Syndrom som skulle tävla ihop, med Aleksander, Erik ”Honken” och undertecknad. En plan fanns, främst ihopkokad efter Aleksanders och Honkens Mälarpass förra helgen. Vi skulle verkligen söka runt efter huggvillig fisk och hade en handfull lokaler i rad att beta av.

Grabbarna kom sjövägen medan jag mötte upp i Sigtuna hamn efter att ha anmält Team Syndrom och hämtat ut mätdekal. Som alltid var det en god och taggad stämning framför båtklubbstugan inför kaptensmötet.

 

Blott en liten del av alla de som fiskade under gårdagen.

 

Hela 127 team var anmälda och hade betalat in. Huruvida de alla var på plats vet jag inte men det var många båtar i hamnen. Den evige tävlingsledaren Jens Ekham körde genomgång av tävlingsregler innan det var dags för alla att storma till sina respektive ekipage. Bryggor gungade under tyngden av hundratals kängor, gummistövlar och flytoveraller. Amerikanska fiskebåtar (och ett fåtal andra) beträddes och motorer dundrade igång. Sedan slingrade sig den långa ormen av båtar ut från hamnen och delades snabbt upp i två läger; de som skulle söderut och de som istället tänkte pröva lyckan i norr. De senare blir bara fler och fler för varje tävling. Även Team Syndrom styrde (som alltid) mot norr och Ekoln.

 

Strax innan start.

 

09:00 gick startskottet och motorer vrålade. Svallvågor rörde upp Mälaren rejält och trots att det alltid är skumpigt till en början gick starten smidigt.

 

Köbildning i 5 knop på väg genom Erikssund.

 

Taggade killar.

 

Väl framme på första haket flög beten genom luften innan vi knappt ens hunnit få ned elmotorn. Vi hade direkt några mindre kontakter, nafs och följen. Det kändes hett men vi lyckades inte kroka någon fisk där. Först 1,5 timme senare, på andra platsen, skrek Erik; FISK! Aleksander greppade håven och den första godkända gäddan gled in i nätet.

 

71 cm

 

Efter mätning och lite trassel med krok i håvnät drar Erik iväg nästa kast på samma fläck. -FISK!, hojtade han igen.

 

71 cm, igen.

 

Två kast och två godkända fiskar inom ett par minuter. Vi tände till och kände tävlingshopp men sedan dog det av igen. Först en god stund senare krokade jag en, och Erik två mindre fiskar som inte klarade godkänd-strecket. Klockan hade hunnit bli 12:30 och vi började att känna oss lätt stressade då det inte fanns mycket kvar av den korta tävlingstiden. Trots detta värmdes fläsklägg, rotmos och hemmagjord bratwurst på mitt trangiakök och det var ett välbehövligt energitillskott.

Efter det vacklade planen. Ni som tävlingsfiskar vet precis vad jag menar; att man börjar ifrågasätta originalplanen och tar nya, djärva beslut på plats. Dessa är sällan lyckade och så även denna gång. Som tur var insåg vi det fort och tappade inte så mycket tid innan vi gled in i den vik där sista tiden skulle läggas. Erik krokar en fisk nästan direkt och vår tredje godkända var ett faktum.

 

Tjatigt och osannolikt men även denna var 71 cm.

 

Strax efter krokade även jag en gädda men den höll inte längdmåttet. Min McTail i red tiger med pearlvit tail for vidare in mot vassfickor och plötsligt tog det bara stopp. Ett riktigt hårt hugg och mothugget satt som det skulle. Spöt stod djupt böjt, stumt. Ni vet den där känslan, när man under en halv sekund undrar om det verkligen är en fisk eller om man sitter fast i en stock. Och sedan ett tungt sug i spöt, ett huvudskak. Ett sådant som mest stora fiskar lyckas med. Kanske riktigt stora fiskar, till och med. Jag hann precis utbrista; Ohhh, stor fisk!, innan linan blev förödande slapp. Neeeeej! Svordomarna studsade över Mälarens yta och en kall tomhet spreds i magen. Sådant som inte får hända på tävling hade lik förbannat skett. Satan!

På adrenalindarriga ben kastade jag dock vidare, för vad annars kan man göra? Gäddorna fortsatte att vara på hugget och vi krokade ytterligare tre fiskar på kort tid men ingen var över 70 cm. Sedan, när vi minst anade det, var tiden ute. Det var dags att åka tillbaka till Sigtuna, lämna tillbaka mätdekalen och inse att Mälaren besegrat oss totalt. Aleksander trodde att våra 213 cm kunde räcka till en topp 30-placering men jag och Erik var mer tveksamma. Hade det inte varit för återlämnadet av dekalen hade vi inte åkt tillbaka alls. Men nu gjorde vi det och efter att grabbarna släppt av mig vände de direkt hemåt igen. Jag gick upp till tävlingsledningen, lämnade in dekalen och de skrattade gott åt ”Team 71” men sina tre likadana gäddor. Jag berättade för Oskar, som ständigt hjälper tävlingen med att sammanställa resultat och ta snygga bilder mm, att jag tappat en fining och han sa att det var synd, att den hade kunnat räcka långt. Räcka långt?, tänkte jag. Men då hade vi ju ändå bara haft fyra godkända. Det krävs ju fullt papper med fem godkända för att komma långt upp i resultatlistorna, så är det alltid. Men inte denna dag, tydligen. Hade den tappade fisken varit 89 cm eller längre så hade vi vunnit alltihop. Helt galet nära, med andra ord. En redan sur tappad-fisk-känsla blev plötsligt ännu surare. Men tänk-om-tankar är sällan produktiva och gör sig bäst undantryckta.

Vi fick trots allt 10 gäddor på en i övrigt trög dag och detta gav oss en 7:e plats av 127 lag vilket förstås är ett jättebra resultat – Team Syndroms bästa hittills. Vi är nöjda men jag ljuger om jag säger att den bommade fisken inte spökar nu.

 

 

Avslutningsvis vill jag gratulera Max Fishing till lagvinsten på 301 cm samt Märsta Pike Fishing för längsta gädda på 109 cm – bra krigat! Dessutom ska Jens, Oskar och de andra bakom tävlingen ha ett stort tack för sitt arbete. Tillställningen var lika trevlig och välorganiserad som alltid.

Skitfiske på er, så länge!

 

 

En sådan dag, bara

Publicerat av
Svara

Fredagen stjälpte ljudlöst över till lördag och det var äntligen dags för fiske igen. Min gode vän Aleksander har länge varit upptagen med arbete, studier och diverse hemmapyssel men hittade slutligen en lucka i schemat och kunde, för första gången sedan i våras, följa med ut på hemmavattnet.

Sjön mötte oss som en ångande spegel. Kall luft möter varmare yta. En yta som höjts ytterligare under den gångna veckan till en nivå som knappt skådats under denna årstid tidigare. Från att ha varit ca 1 meter djup över hela sjön i somras är den närmare 1,5 meter nu. På sina håll till och med uppe och nosar på 2 meters djup. Strålande inför vintern – främst ur ett syreperspektiv och därmed fiskarnas välmående men även för ismetet som förenklas avsevärt när avståndet mellan is och växter blir större. Nåväl, åter till lördagen.

 

 

Två minusgrader, noll vind och knappt ett moln på himlen. Lägg därtill ett vatten som fortfarande var grumligt efter allt regnande. Det skulle bli en tuff dag.

 

 

Vi for runt på sjön i vår jakt efter hungrig fisk. Både mitt ute på sjön men, med de nya förutsättningarna efter det höjda vattenståndet, även vassnära för första gången på länge.

 

Vass-Anders (som Aleksander ibland kallar mig)

 

Vi fiskade tailar, paddlar, sliders, spinnerbaits och skeddrag. Stort och smått. Sakta, saktare och ibland lite snabbt. Ni förstår vart detta är på väg; det var galet trögt.

Till slut, efter att solen värmt upp ytvattnet något, började de små fiskarna att hugga. Och då menar jag verkligen de små.

 

Aleksander lyckades kroka dagens minsta fisk som knappt var större än McPiken den högg på.

 

Räknar man bort ärtsoppelunchen och förflyttningar hade vi 6,5 timmars effektiv fisketid. Under denna tid krokade vi till slut 13 gäddor, dvs en fisk i halvtimmen i snitt. Den största vägde kanske 1,5 kilo och lyckades storlekslura mig med sitt våldsamma hugg samt att den spjärnade emot med ostbågsböjd kropp hela vägen in till båten.

 

Högg på hembyggt, bästa sortens fiskar.

 

Roligare än så blev det inte och med en känsla av ha blivit rejält besegrade styrde vi åter till hamn under eftermiddagen.Tretton fiskar är dock inte fy skam under rådande förhållanden men det kändes ändå trögt på plats. Inte en enda större fisk lät sig luras och det var en sådan dag, bara. Trevligt ändå, precis som alltid men det känns som man kan det här med snipfiske nu efter detta oturliga fiskeår. Snart kommer isen också, då en ny säsong inleds. Men ambitionen är att hitta något stort innan dess, på spinn. Kanske redan nästa helg på King of Mälaren? Oavsett så kastar jag mig vidare på sjön och i livet. Hungrig och förhoppningsfull…

 

Skitfiske på er, så länge!