Det var tidig lördag morgon och jag var på väg österut, mot kusten och Hargshamn. Dagen innan hade jag ringt Tony och Sebastian, som var hos mig förra helgen, för att kolla om det fanns en ledig plats i deras båt under lördagen. Det fanns det och spinnhelgen var därmed räddad. På hemmavattnet ligger nämligen isen. En tunn men utestängande hinna av kristalliserad antispinn. Usch! Då är det tur att man kan bjuda in sig själv hos andra och våldgästa lite.

Grabbarna plockade upp mig på vanlig plats i gästhamnen och vi drog ut och bortåt mot grunda gräsvikar, marer och braxpottor.

SMHI hade utlovat fyra plusgrader, en stadig sydväst och lätta skurar under förmiddagen. De hade delvis rätt. Regnet var kraftigt, ihållande och långvarigt och det blev en blöt tillställning. Det tre-gradiga vattnet gjorde gäddorna försiktiga, milt uttryckt. Vi hade några enstaka kontakter på de första haken men ingen fisk som ville hugga ordentligt. Efter ett par timmar utan fisk i båten satte jag på en betestyp som ytterst sällan får hänga i mitt beteslås; ett skeddrag. Jag drog några kast in mot vasskanten och en sträcka som vi strax innan kallat död visade sig innehålla ett helt gäng av nyfikna gäddor. På fem kast hade jag lika många följen där jag kunde konstatera att det var åtminstone tre olika fiskar, varav en var riktigt fin. Men ingen ville äta. Jag satte på snipbetet nummer 1 för min del; Buster Jerk och mycket riktigt krokades strax därefter en gädda under kilot.

Regnet tilltog, gäddkontakterna avtog och vi fiskade oss vidare i jakten på braxätande gäddor.

Svanvikar är ofta bra ställen. På detta hak hängde fler än 80 stycken men inte en enda huggvillig gädda.

Tony svingar Burt.

Plötsligt knorrade magarna och fuktigt nedkylda gjorde vi strandhugg för att tända en värmande brasa och grilla lite korv.

Välbehövlig paus. Tack för lånet av grillen, till den som det berör!

Efter lunch hittade vi äntligen braxstim inne i en mindre potta då jag studsade på ryggar med betet och hade fjäll på krokarna flera kast i rad. Jag satte på en Pankan för att efterlikna en brax så mycket som möjligt men Sebastian valde en annan metod. Han drog på en hemmasnickrad jerk, modell större, som såg ut som en liten gädda. Efter ett par kasta bara small det på ordenligt. Fisken gick direkt upp till ytan och gjorde ett stort plask. ”Oh, jävlar” – utbrast vi alla tre nästan unisont. Det såg ut som en riktigt stor fisk. Men sedan kom den tyvärr in alldeles för snällt och enkelt.

En klassisk glad-men-ändå-lite-besviken-gädda. När man först tror att det är ett monster som sedan visar sig ”bara” vara en 90+, en fisk som i själva verket är en riktigt fin gädda.

Efter detta nötte vi förväntansfullt och spänt vidare i braxviken men det gav inget mer. Klockan började att bli mycket och vi stannande på några småhak på vägen tillbaka till hamn. Men resultatet slutade på två krokade gäddor; en minisnipa och en fining. Blöta och kalla kunde vi i hamn konstatera att fisket var precis som det kan vara den 18:e november; kallt och supersegt. Ibland prickar man in de där storas ståndplatser och mattider men oftast gör man ju inte det. För att avsluta med ännu fler klyschor; chansen ökar om man är ute i båten med betet i vattnet, har jag hört…

Skitfiske på er, så länge!

P.s Tack till Tony och Sebastian för fiske och lunch. Det där med våldgästeri är inte så dumt…