Igår var det äntligen dags för ytterligare ett pass på hemmavattnet. Några kalla nätter och blåsiga dagar hade lämnat vattentemperaturen i stort sett oförändrad sedan början på förra veckan och leken hade ännu inte satt igång fullt ut.

Jag träffade Aleksander vid båtplatsen klockan 10:00. Det hade varit ännu en kylig natt och därmed ingen större vits att starta så mycket tidigare. Vårsolen värmde på bra och en god sydväst satte fart på ytvattnet. Förutsättningarna fanns där.

Vi började första driften och hade snart några kontakter. Efter knappa halvtimmen krokades de första gäddorna – nästan samtidigt.

Fina, välmatade förleksfiskar

Drifterna avlöste varandra, både längs vassar och dess fickor men också ute på mer öppet vatten. Fisken stod lite överallt och det var bra fart på dem.

Sammanlagt krokades 19 gäddor av under de knappa sex timmar som vi var ute och snittstorleken var helt ok. Tre av gäddorna var över fem kilo och den största (på sista bilden) vägde nog strax över sju kilo trots att den var under metern lång. Extra bonus för min del var också att merparten av mina fiskar (samt den största) tog på min egna SyndromTail i golden shinerfärg.

Denna lilla rackare men med brunglittrig svans.

Det var ett riktigt trevligt och lyckat vårpass med sprudlande spinnfiskeglädje. Det var ju Aleksanders första tur på öppet vatten för säsongen och jag själv känner fortfarande nyhetens behag. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man fiskat under hösten. När vintern och isen sätter stopp och sedan efter flera månader öppnar upp sig igen är det samma visa varje gång; man blir så barnsligt lycklig, bara. Precis som det ska vara.

Skitfiske på er, så länge!

Nu är suget hårt. Spinnfisket har helt tagit över och präglar stora delar av min vakna tid. Mina drömmar också, för den delen. I natt var jag tydligen i Rügen. Fick en gädda som lätt vägde 15+. Efter sådana drömmar vaknar man med frustration. Dels för insikten att det bara var en dröm men också för att man måste åka till jobbet istället för till sjön.

Lördagens tur i skärgården gav, som alltid, rejäl mersmak. Samma dag blev hela hemmavattnet isfritt. Jag åkte förbi sjön i söndags när jag skjutsade min dotter och den låg där, vacker och inbjudande med sina lockrop. Med en viljestyrka samlad från djupet av min existens tittade jag bort och åkte hem. Där väntade min 20 kubikmeter stora hög med stockar jag dragit hem från skogen, som nu ska bli ved.

Jag gav mig till tåls då men under gårdagen gick det förstås inte längre. Trots annat inplanerat rensade jag bort det ur kalendern och drog ut på en eftermiddags/kvällstur i vårsolen. Båten låg där jag lämnat den i december; uppochned på två stockar. Sedan blev det till att på egen hand vända och släpa ned den till vattnet. Det förstnämnda var enkelt men inte det andra. Men tio minuter senare satt jag i båten och flämtade av utmattning, styrandes mot den första anhalten.

Min skruttiga, smutsiga och alldeles underbara lilla pärla.

Innan jag började att fiska kollade jag vattentemperaturen och trodde först att jag såg fel. 7 grader! Det kan ju inte stämma!? De delar av sjön jag var på blev ju inte helt isfria förrän i slutet på förra veckan. 7 grader!? Det stämde. Fort går det när medeldjupet är under 1,5 meter. Det var bara att tacka och ta emot för det var riktigt bra fart på gäddorna.

På beteslåset hamnade en grön/guldglittrig Mcrubber som lyser fint under vattnet i solen. Jag fick aldrig anledning att byta. På tredje kastet fick jag ett karatehugg deluxe och höll nästan på att tappa spöt. Det var ingen bjässe men farten och kraften var det inget fel på.

Jag drev vidare med min ikeakasse som drivankare och hade efter bara tjugo minuters fiske krokat av två gäddor och bommat ytterligare tre. Jag provade lite nya, grunda vassträckor där det stod några finare fiskar. Först fick jag en tjockis på strax över 90 cm och ca 5,5 kg…

…och strax därefter en på ca 95 cm och 6+.

Bra kondis.

Efter drygt två timmars fiske var klockan 17.30 och jag hade krokat av åtta gäddor och bommat minst lika många. Jag körde en timme till men då var mattiden över för denna kväll. Det blev bara några småpet och följare till innan det var dags att packa ihop och återvända hemåt.

En snipas ofog under sista timmen.

Kvällens vinnande koncept.

Alldeles varm i själen och genuint lycklig styrde jag in mot bryggan. Det brukar kunna var svårt nära inpå islossningen. Men inte denna dag och inte när vårsolen åstadkommit 7 grader på kort tid. Det blev en riktigt trevlig invigningstur för min lilla båt denna säsong. Åtta gäddor där de fem längsta sammanlagt mätte över 400cm och samtliga högg extremt hårt och våldsamt. Spinnfiskesugets övertag lättade därför inte direkt sitt grepp efter gårdagen. Tvärtom. Det är nu oöverskådligt långt till söndag, då nästa fiske är inplanerat. Kanske måste det bli ett till kvällspass innan dess…

Skitfiske på er, så länge!

Det finns mängder av duktiga sportfiskare därute. De flesta fiskar enbart för nöjes skull men många drömmer också om att på något sätt få jobba med sin hobby. Ett fåtal gör slag i saken och en av dessa träffade jag på sportfiskemässan i Jönköping. Det var i Jiggar.nu:s monter, där jag hälsade på den gode Christoffer ”Anchorbaits” Sääw, som jag också träffade Jari Halkonen, en av medlemmarna i Team Hauki och även mannen bakom fiskeguidesfirman JH Fiske. Vi hade ett trevligt samtal och då det framgick att vi bor relativt nära varandra fick jag en inbjudan att hänga med på en dagstur i skärgården på jakt efter stora förleksgäddor. Jag tackade givetvis ja och vi sa att vi skulle höras framöver. I måndags kom så inbjudan; gäddfiske i Roslagen, lördag den 1 april. Ja tack, sa jag, laddad till tänderna. Det skulle bli mitt andra pass från båt denna säsong men kanske det första som egentligen räknades. Pass nummer ett bestod ju bara av två timmar i en liten gummijolle på mindre bra (men isfria) delar av hemmavattnet. Nu var det en heldag som gällde. Och det på stora vatten med stora gäddor.

07.45 mötte jag upp Jari och resterande medlemmar av Team Hauki; Fredrik och hans son Jocke vid Herrängs marina.

Kapten Jari i sin nya fiskemaskin; en riktigt trevlig Tracker. Bredvid står Jocke och längst till höger Fredrik.

En ganska frisk sydan svepte in över hamnområdet. Presenningarna på varvets övertäckta båtar sträcktes och fladdrade i vinden. På håll hördes måsar skräna ut över den gråtyngda morgonen och regnet hängde i luften. Det luktade gädda.

Nu kan jag bara tala för mig själv men jag tror att vi alla fyra var hårt taggade när båten i sakta mak styrde ut ur småbåtshamnen.

Jari på väg in i dimman.

Det blev en stunds transport innan vi kom fram till första platsen för dagen. Fyra gäddfiskare for upp ur stolarna och greppade spön. Beten for genom luften samtidigt som leenden spreds över förväntansfulla ansikten. Det hängde en hunger i luften. Hungern efter våldsamma gäddhugg. Den var så närvarande att den nästan gick att ta på. Vi kastade och kastade men insåg efter en stund att det var lite för tidigt på säsongen för den viken vi valt. Det blev förflyttning och jakt på varmare vatten.

Nästa anhalt var en grund och skyddad mar. Vattentemperaturen där var uppe i ”hela” fyra grader och det visade sig vara det varmaste vi hittade denna dag. På mitt beteslås satt en Headbanger Tail och efter ett par kast bara så högg det i bra. Jag gjorde mothugg och spöt stod still i en stum båge. Följt av en tung rusning, redan från start. -Det är en bra fisk, sa jag och blev tvungen att lätta på slirbromsen. Fisken bjöd på rejäl tyngd under drillningen och även fler, kortare rusningar. Vid det här laget hade min puls hunnit stiga rejält. Trots att jag visste att det inte var någon bjässe som stånkade på andra änden av linan så var ändå den klassiska ”inte-tappa-nervositeten” närvarande. Fisken bröt ytan och en kort förvåning ersattes av besvikelse. Det var en liten men tjock fisk som var felkrokad i nacken. Den hade kunnat simma framåt med obehindrad kraft och lurades därmed rejält. En gäddas aprilskämt, dagen till ära.

Felkrokad!

Vi körde vidare i maren men den gav inget mer. Fisket var trögt, milt uttryckt. På de flesta platser vi var under dagen låg temperaturen på mellan 2-3 grader och gäddorna var gruvligt köldstela. Det blev en ny förflyttning, till en annan vik, i sökandet efter varmare vatten.

På nästa hak var det Jockes tur.

En till liten men tjock rackare. Denna var åtminstone krokad i munnen.

Förmiddagen övergick i lunch som i sin tur plötsligt blev eftermiddag. Ett flertal, till synes, heta platser hade testats men det var riktigt svårfiskat denna lördag. Jari fick förvisso också en snipa som aldrig fastnade på bild men det var det hela. Tre gäddor krokade varav en felaktigt. Trots alla fina beten som testades under dagen.

CL Shad 18…

…och en gammal ärrad trotjänare; Wingman.

Dessa var förstås bara några i mängden av beten som provades i desperata försök att knäcka dagens kod. Men vi lyckades aldrig med den uppgiften. Kalla, lite trötta och allmänt lyckliga över att få ha spinnfiskat efter gädda igen återvända vi till hamnen.

Upptrailing. Det var en sann fröjd att åka i, och fiska från, Jaris nya Tracker.

Visst, fisket var trögt och det kan normalt sett reta mig lite men denna dag tänkte jag inte så mycket på saken. Jag fick fiska och det med riktigt trevliga, nya bekantskaper. Det är en av gäddfiskets positiva sidor som sällan blir uppmärksammad; alla nya möten med likasinnade, alla nya kontakter som knyts bland svingande spön. Tack Team Hauki och framförallt Jari, som bjöd in mig, för gästfriheten! Grymt trevlig dag som jag gärna gör om när luckorna i allas kalendrar sammanstrålar.

Skitfiske på er, så länge!

Senast i förrgår skrev jag att landfiskets tid är här. Dagen efter gick isen på halva mitt hemmavatten och landfisket är över för min del innan det knappt ens hann börja. Där min stationära båt ligger huserar fortfarande isen så jag packade med mig gummijollen med åror, motor och hela kånkarongen i bilen till jobbet igår. Jag jobbade in lunchen och kastade mig iväg mot sjön med en sällan skådad iver och lust. Väl framme var det pumpa upp jolle och packa saker som gällde – ett göromål som tar alldeles för lång tid när otåligheten härjar och sliter.

Till slut kunde jag styra mitt ekipage mot den fina vassträcka som var eftermiddagens plan. Under färden var ord som uppspelt och förväntansfull milda uttryck för att beskriva mitt allmänna tillstånd. Bara synen av isfri sjö skänkte en sådan intensiv glädje, på gränsen till eufori, att leendet satt som fastklistrat i ansiktet. Samtidigt hade jag dock också en fot kvar i verkligheten. Historiskt sett har jag aldrig tidigare haft bra fiske de allra första passen efter islossning. Gäddorna är allmänt supertröga i det grunda och fågradiga vattnet och luras inte till hugg i första taget. Bompass är inte ovanliga, framförallt inte med tanke på den korta tid som dessa eftermiddagspass brukar erbjuda. Så förväntan på många och /eller stora gäddor var nästintill obefintlig. Men visst fanns hoppet där.

En lätt nordan fick vattenytan att röra sig lite och solen lös för fullt. På beteslåset hamnade min SyndromTail i golden shinerkostym. Det dröjde inte särskilt länge förrän årets första båtgädda kunde krokas av.

Det var precis lika trögt som det brukar efter islossningen. Jag provade större tailar, paddelbeten, slider och sked. Det enda som gav utdelning denna eftermiddag var betet på bilden ovan och en grön/guldig Mcrubber. Inget annat dög.

I båtpremiären 2017 års protokoll skrivs nu fyra små gäddor och ett par missade försiktiga hugg in. Inte mycket att hänga i gran kanske men det kvittade faktiskt. Jag var ju ute på en sjö i en båt. Fiskelyckan är total.

Skitfiske på er, så länge!

Oavsett om du fiskar från båt, kajak eller flytring så är dessa farkoster ofta helt avgörande för ett lyckat fiske. Kanske är vattnet du fiskar omgett av vass och våtmark? Eller gillar bara fisken att hänga i sjöns mitt? Då behövs något flytande för att komma både ut och åt. Men det är inte alltid på detta vis. Nu är landfiskets tid här.

Isen ligger fortfarande på sjöarna i norra uppland. Den är förrädisk och tunn men täcker likväl vattenytorna som hindrande lock. Då är det en välsignelse för spinnfiskeabstinensen att det finns så många fina åar.

Gäddorna vandrar snabbt upp i vattendragen när leklusten börjar att styra deras beteende. Vissa är förstås också stationära och har valt ett helt liv i åmiljön. Vårfloden höjer vattennivåerna och flödet ökar i samma takt. Vattnet är ofta mycket grumligt då jord från närliggande åkrar följer med i smältvattnet. Det är en svårfiskad tid men samtidigt en balsam för själen. Dels för att man bara får kasta med spinnspö igen men också för charmen i att gå längs en vacker åsträcka, bland förra årets vissna vasstrån och dagsgamla tussilago, i vårsolens behagliga värme. När man minst anar det dyker en extra stor vasstuva upp som man bara måste sätta sig på och ta en kåsa kaffe. Landfisket på våren fungerar som en återkoppling till barndomens fiske för min del. Det okomplicerade, opretentiösa och kravlösa fisket. Fisket som enbart bjuder glädje och lugn.

Men det är som sagt en svårfiskad tid. Vattnet rinner på kraftigt samtidigt som det är kallt. Gäddorna vill inte ödsla energi i onödan och står därför mycket sällan i strömmen denna årstid. Det gäller att hitta bakvatten, lugna fickor i strandkanten eller känna till djuphålor för att locka till hugg. Dessutom behöver betet synas (och kanske höras) i det ofta grumliga vårvattnet.

En ärrad, gammal McMy med rassel och grönglittrig svans i solskenet.

Under gårdagen var jag och Aleksander iväg en sväng till en fin åsträcka. Då fick betet på bilden inleda och inom fem minuter var årets första spinnfiskade gädda ett faktum.

Liten…

…men tjock.

Trots vetskapen att det kan gå upp riktigt stora fiskar i åarna vid denna årstid så var storleken på denna gädda av mindre betydelse. Bara att få känna ett hårt hugg igen fyllde hela mig med glädje. Vi fiskade oss vidare längs ån men det blev inga fler gäddor. Vi tappade varsin fisk, Aleksander sumpade ett gummibete i en förmodad stock på botten och vevskruven på min rulle flög av och ligger nu för alltid begravd i en hög med vissen vass. Men vi var lika glada för det. Det hade ju spinnfiskats igen. Från land, i vårsol och med barnasinnet närvarande. Det räcker så.

Med en djup suck satte jag mig nu vid datorn. Ta tjuren vid hornen! Tanken har cirklat ett tag och först nu gjorde jag som mitt undermedvetna beordrat. Jag har inte direkt känt mig inspirerad och manad att skriva denna fiskerapport av skäl ni snart nog förstår.

Dag 1

Freddan anlände i måndags, strax innan 09.00 efter en bilresa på dryga 4 timmar. Jag packade snabbt in honom och hans grejor i min bil och drog till sjön.

Där möttes vi av is i båtviken (efter nattens kallras), fullkomligt spegelblank sjö (med max en meter djupt och relativt klart vatten) och strålande sol. Hoppsan! Svåraste tänkbara utgångsläge men det är sådant som händer när man bokar in ett datum långt i förväg.

Is! Notera också stenen till vänster. På våren är den helt under vatten. I en sjö med medeldjup på 1,4 meter…

Vi började köra på samma ställe där jag krokade brax samt fick två finare fiskar i söndags. Sedan fortsatte vi där. Och fortsatte lite till. Åt lunch. Provade andra ställen. Provade betestyper. Hastigheter. Rörelsemönster och färger. Vi fick fem hugg på sex timmars fiske. Varav en landades. En snipa som inte ens lyckades bryta kilosgränsen. Det var dag ett.

Freddan i motljus med välförtjänt folköl i näven.

Dag 2

Inställd! Ovädret kom, som ni känner till. Freddan och jag är funtade lite olika när det kommer till gäddfiske. Han är helt enkelt inte riktigt lika syndromig som mig och tyckte inte det var värt att kasta sig ut i det snöblandade spöregnet vi hade i norra uppland. Med det sanslöst dåliga fiskepasset från måndagen i ryggen ryckte jag uppgivet på axlarna och kände att det kvittade. Dessutom hade ju Freddan 45 mil hem igen och med sommardäck på bilen och varning för snö med tillhörande trafikproblem kände han sig också manad att komma iväg i god tid. Vi tittade på film istället och drack kaffe…

När Freddan åkte vid 11-tiden föll en tomhet över mig och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta över vårt planerade två-dagarsfiske. En kort stund funderade jag på om jag ändå skulle kasta mig ut ett par timmar. Barnen var inte hemma och jag hade ju trots allt tagit ledigt från jobbet för att fiska. Någon slags självbevarelsedrift sa åt mig att låta bli. -Det är inte värt det, sades det. -Åker du ut idag igen på din aströga pruttsjö, blir dyngsur och iskall och bommar helt eller tar ett par snipor i vanlig ”hösten-2016-anda” så kan det psykologiska sammanbrottet bli för stort för att återhämta sig ifrån, sa rösten. En annan del sa; -men det kan ju vara i dagens höstrusk som de stora faktiskt hugger? -Möjligt, men det är ändå inte värt det, sade självbevarelsedriften igen och så fick det bli. Jag gick ut med hundarna istället. Och styckade en älgtjur åt grannen. Så var det med den saken.

Skitfiske på er, så länge!

P.s

På söndag ska det dock tas revansch, hoppas jag. Aleksander och jag planerar ett sista pass innan nästa veckas kyla kommer. Då kommer nämligen isen att lägga sig. Om den nu inte redan har gjort det på söndag, vill säga.

Imorgon kommer äntligen Freddan på besök från Misterhult. Vi har tagit ledigt från respektive jobb för två dagars gäddfiske på mitt hemmavatten. Och det var i rättan tid – på onsdag ser det ut att bli snö och till helgen otäcka minusgrader. Med 5-6 grader i det grunda vattnet fryser det fort när temperaturen sjunker under nollan. Men det kan förstås vända igen, vilket jag hoppas på. Förra året fiskade jag ju trots allt från båt på juldagen…

Idag var jag ut på ett kortare rek-pass innan Freddans ankomst. För att få en känsla av var fisken står men också för att bygga upp ett sargat höstsjälvförtroende. Ni som orkat läsa mina inlägg under oktober vet mycket väl att jag haft det vansinnigt trögt. Det var dags att ändra på det nu, tyckte jag.

En god nordlig vind huserade över sjön och den ihärdiga solen hade hunnit värma upp vattnet när jag åkte ut strax innan 13.00. Det var guld och glitter som fick inleda på beteslåsen. Jag körde syndromtail och större hemgjord tail (utan namn) men lyckades bara locka några tailstjälande snipor.

En guldglittrig knorr och en baggepaddel fattigare…

Istället slängde jag på en Mcrubber i grön/guld och den fick anledning att stanna kvar på beteslåset. Efter mindre än tio kast högg det på ordentligt. Efter några kraftiga huvudskakningar kunde fisken snabbt drillas in och säkras i håven.

En ganska stadig skalle på en ganska lång men väldigt tanig kropp. 101,5 cm och uppskattad till strax över 6 kilo.

Trots att fisken drillades mycket snabbt, var ytligt krokad i vänster mungipa utan blodutgjutelse samt att den vistades mycket kort tid ovanför vatten var den ändå kraftigt medtagen och fick hållas stilla mot vågorna länge innan den till slut återfick sina krafter.

Jag drog upp ankaret och fortsatte driften och det dröjde inte många kast förrän det small på igen.

En pigg och välmatad fisk på ca 94-95 cm och runt 5 kilo. Trevligt!

Mcrubbern fick förstås fortsatt förtroende men den korta huggperioden verkade över för ett tag. Jag tog om ett par drifter men plötsligt hade fiskarna blivit tjuriga och ville bara knuffa eller nafsa lätt på betet. Det blev en snipa så småningom och strax därefter ett riktigt jädra karatehugg som dessvärre bommades. Jag kastade i ankaret med planen att nöta av det området ordentligt. Några kast senare blev det bara tungt helt plötsligt. Konstiga men kraftiga ryck i linan följde och en märklig drillning inleddes. En kort stund trodde jag att det var en stadig gädda på andra änden min insåg snart att något inte stämde.

En felkrokad brax – lurigt och samtidigt strålande tecken på att man fiskar höstgädda på rätt ställe.

Jag uppsizeade direkt och tänkte att nu jädrar ska det tas en stor braxätare. Jag lade en god stund på detta område men utan resultat. Mattiden verkade vara över för denna dag och lika bra var kanske det. Freddan ska ju dra dem imorgon istället, är tanken.

Solen sjönk nästan överrumplande snabbt på eftermiddagen, så här första dagen med vintertid när kroppens egna klocka inte hunnit ställa om ännu. Jag styrde hemåt över dunkla vatten med en god känsla i kroppen. Två dagars fiske. Med Freddan. Och större gäddor verkar äntligen visa sig. God känsla, helt klart.

Skitfiske på er, så länge!

I söndags var jag ju ut med Micke ”CaesarLures”. Vi fick inte alls till det och dessutom brände jag två riktigt fina fiskar. Igår eftermiddag drog jag ut på en kort eftermiddagssväng, rejält revanschsugen men ändå helt utan förväntningar.

Jag hamnade givetvis på samma ställen där jag tappade de större i helgen med tanken att de i sitt stationära höstbeteende står kvar på samma fläckar. Det kan de mycket väl ha gjort men om så var fallet var de inte ett dugg intresserade av vad jag hade att erbjuda. Det var gummi som gällde; CL-18, Hippishake, Mcrubber och Burt 23B, närmare bestämt.

Mycket färg i höstmörkret

Det var lika eftermiddagströgt som det varit under de tre senaste efter-jobbet-turerna. Gäddorna äter främst på förmiddagen nu vilket blev ganska tydligt i söndags. Men några små och arga rackare lyckades jag lura denna mulna torsdag.

Det blev också en tredje snipa på Mcrubber innan klockan sa hemgång. Vilken vardagslyx! Att kunna kasta sig ut ett par timmar efter jobbet är en ren fröjd. Trots att hemmavattnen har visat sina allra tjurigaste sidor mot mig denna höst är jag ändå tacksam. Att de finns där, nära till hands och låter mig försvinna ut en stund. Låter mig lämna ansvar och måsten vid bryggan, om än så för en liten stund. Låter mig stänga av alla ljud i ett stressat vardagsbrus. Båtmotorn. Vågors skvalp mot skrovet. Vinden som tränger sig runt och förbi höstlöven. Knölsvanars vingslag, med flytt i sinne. En gäddas plaskande jakt i vasskanten. De ljuden får vara kvar. De vill jag inte vara utan.

Skitfiske på er, så länge!

Igår kom Mikael ”CaesarLures” Hedsén på besök för en heldag hos mig. Vi har försökt sy ihop ett pass länge men lyckades först nu.

Vid åtta-snåret drog vi ut på en riktigt kall sjö. Vattenståndet är rekordlågt med ett medeldjup på knappa metern. Det innebär också att det har blivit nedkylt rejält snabbt under denna ruggiga oktober. Påpälsade som om det vore full vinter drog vi ut bland växtligheten som galet nog ännu är kvar.

Drifterna avlöste varandra men det hela började oerhört segt. Efter en dryg timme hade vi inte haft en enda kontakt och redan där och då började jag känna att något var på tok. Vi nötte glatt vidare och efter att ha satt på en gammal trotjänare på beteslåset; en blå/vit Hippishake, högg det plötsligt resolut.

Vi fortsatte samma drift och kanske en kvart senare fick jag ett riktigt tungt hugg. Mothugget satt och rejäla huvudskakningar svarade. ”Bättre fisk …tror jag”, sa jag och Micke greppade håven. Redan på lång lina gjorde den en tung rusning och när den närmade sig båten såg jag ett bastant huvud med tillhörande nacke. Det var en riktigt fin fisk över metern som säkerligen låg i 7-8 kilosklassen och som dessvärre var riktigt dåligt krokad. Fisken rusade under båten trots mina lönlösa försök att avstyra det och plötsligt hände det som man bara avskyr; linan slaknade och fisken drog. Satan! Surt som sjutton då mitt gäddfiske gått oerhört trögt under mycket lång tid nu. Detta var den största gädda jag haft på kroken sen i maj!

Något nedstämd körde jag vidare och Micke, som den fina kille han är, gjorde sitt bästa för att höja stämningen och få tillbaka mig på banan. Han höll precis på att lyckas när det hände igen. Jag kastade in Hippishaken i en lucka bland växterna och nästan omedelbart var en fisk upp och svängde runt betet. ”Ja, ta den då”, sa jag och vevade några tag och gjorde ett vevstopp. Smack! Ett stenhårt hugg och redig tyngd därefter. ”Stor fisk! En till stor fisk”, tjoade jag samtidigt som fisken drog in i växter, ruskade lite på sig innan även den klev av kroken. Igen? Tappade jag precis en till riktigt fin gädda? Svaret var mycket svårt att smälta samtidigt som det sjönk in; ja! Det är fan inte sant, tänkte jag och kände mig allmänt tom. En fin fisk är surt men hanterbart. Två inom loppet av tio minuter är närmast outhärdligt. Men det var en sådan dag bara, skulle det visa sig.

Vi fiskade i ca 7,5 timme och fick tre gäddor. Tre!!! Utöver de stora tappade fiskarna hade vi också ett tiotal försiktiga nafs och paddelavbitningar. På en hel dag. Galet!

En tjockis på Mickes egna CL-18 i färgen TPF´s årgångsvinet. Mickes gädda hamnade aldrig på bild då jag var för sen att hala fram mobilen.

Gårdagens pass går nog till historien som ett av de trögaste jag upplevt på hemmavattnet. Åtminstone med tanke på de gynnsamma väderförutsättningarna samt att det faktiskt är mitten av oktober, vilket ju i största allmänhet betyder gädda.

Nu kanske ni tycker att jag är gnällig och bitter? Att jag sitter hemma vid datorn, skriver detta och tycker synd om mig själv? Ja, kanske lite men låt er inte luras! Trots alla motgångar under gårdagen så väger det positiva lätt över. Det var en oerhört trevlig dag på sjön i gott sällskap. Det är alltid roligt att ha Micke i båten och jag är tacksam att han stod ut med mitt malande och tjatande om de brända fiskarna. På tal om dem; trevligt besked att de är på gång åtminstone. Det gäller bara att kroka dem ordentligt…

Vi får heller inte glömma lunchen, denna ljuspunkt i tillvaron. Att spisa varm mat i båten en kylig dag är guld värt. Det blev hemgjord Bratwurst med surkål och nykokt kaffe med cigarill på det. Mumma för frusna själar.

Micke käkar tysk husman. Lägg märke till ”finpannan” till höger som kaffet kokades i. ”Fin panna till fina gäster”, som jag brukar säga…

Avslutningsvis vill jag tacka Micke för en riktigt trevlig dag och även för den magnifika gå-bort-presenten jag fick redan på morgonen:

Ett knippe CL-18 och Burt 23B samt en finklibba. Stort tack!

Skitfiske på er, så länge!

Halv sex ringde klockan imorse och jag hasade mig upp ur sängen. Jag hajade till när termometern visade -1 och drog resignerat på mig långkallingarna. Jaså, det skulle bli ett sådant gäddpass, med kallras, vindstilla och sol. Aj då!

Det var en fantastiskt vacker morgon på sjön. Dimslöjor steg när kall luft mötte varmare vatten. Jag började kasta med offsetriggat gäddgummi bland växterna men mitt bete var det enda som bröt den spegelblanka ytan. Inga tecken på jakt syntes och inte heller någon vidare ytaktivitet på betesfisken. Efter en knapp timme utan ett pet eller följe bytte jag till mindre spö. Solen hade vid det här laget letat sig upp över trädtopparna men en lätt dimma låg ännu kvar över vattnet.

Jag satte på en grön/gul swimfish shad på Texas-riggen och började att fiska av växtkanten. Det blev några mindre abborrar men det var ingen vidare fart på dem heller. Jag rodde bort till området som på senare tid levererat två fiskar över 1,2 kg samt en strax under kilot. Jag tog ett par kast och sedan sög det i bra i mitt Crucial-spö. Yes, ännu en fin abborre, som stångades rejält på andra änden av linan.

En välmatad kräftätare…

… på knappa 43 cm …

… som vägde 1180 gram.

Riktigt trevlig fisk som dessvärre blev passets sista. Jag fiskade nämligen i ytterligare 2,5 timmar utan ett enda tecken på liv. Det var mestadels gädda som gällde då men de var tjuriga något så vansinnigt. Jag hade bra fiske en morgon i början av oktober för två år sedan med kallras, sol och stiltje. Då fick jag en gädda på 9,25 kilo och ett par stycken runt 5-6. Men det var då det. Kanske var den turen undantaget som bekräftar regeln?

Skitfiske på er, så länge!