Under veckan som gått har jag besökt hemmavattnet ett par gånger efter jobbet. Det är en lyx i vardagen det där; att kunna stanna förbi ett par timmar, koppla av och bort allting, innan det är dags att återgå till verkligheten. Dessa pass gav ett gäng smågäddor, ett par abborrar och en tappad 90+fisk. Men framförallt gav den en förhoppning inför hösten. Förra året gick det knappt att fiska under hela hösten. Den varma sommaren och lite regn gjorde att växtlighet och klet aldrig sjönk undan, inte ens när vattnet var riktigt kallt i november.

I år däremot kom det något positivt ur den tråkiga och kalla sommaren; växtligheten under ytkletet är betydligt glesare. Jag kommer faktiskt att kunna fiska där i höst, fantastiskt. Vattennivån är dock oroande låg, men det säger jag varje år vid denna tid. Det visar sig vad hösten ger i form av regnmängder.

Båtplatsviken…

…och båtplatsstenen. Denna ”vattenmätare” brukar vara precis under ytan på våren. Under sommar och höst brukar vattenlinjen gå vid den gula randen. Nu är det lågt på riktigt.

Idag inleddes hösten på hemmavattnet med det första längre passet för säsongen. Barndomskamrat Johan kom på besök och på menyn stod gädda i det mulna och blåsiga söndagsvädret. Vi for ut i de klippta rännorna och lät gummin och tailbeten vina i luften. Gäddorna var med på noterna redan från start och ett gäng mindre fiskar krokades mellan näckrosorna. Jag fiskade med en Mcrubber i färgen ”Skymningen” som brukar kunna vara het hos mig när det är mulet. Plötsligt sög det tag duktigt i betet och jag förkunnade: ”Bättre fisk! Håvläge!” Johan vevade snabbt in och greppade håven. Fisken kändes tung och gjorde flera kraftiga rusningar innan hon gled in i håvnätet.

Äntligen en bättre fisk i håven – första på länge. Den som är observant ser att gäddan har halva huvudet ut genom ett sprillans nytt hål i nätet som hon precis rivit upp med krokarna. Jag upptäckte det efter att ha tagit bilden och det var nära att hon smet innan vägning och mätning.

Jag trodde att det var min första metersfisk på galet länge men icke. 98 cm…

…och 6,9 kilo. Fin fisk!

Den gäddan var ett mycket trevligt tecken på att hösten stundar. De större fiskarna letar sig äntligen ut i rännorna.

Vi fiskade oss vidare längs de klippta gatorna och krokade ett antal mindre fiskar längs vägen.

Johan drillar…

…en arg offset-snipa. 

Vid lunchtid tittade solen fram och fisket dog helt. Det fick bli lite ärtsoppa istället.

Jag har sagt det förut men säger det igen: varm mat är guld värt på fisketuren.

Efter lunch lös solen obönhörligt. Några enstaka moln skymde korta stunder men det hjälpte inte mycket. Fisket var överlag avstängt, även om vi lyckades lura ett par stycken gäddor till innan passet var över.

Guldglittrig syndromtail funkade som alltid i solskenet.

Med tretton avkrokade gäddor, ett gäng bommade samt en bra toppfisk styrde vi nöjda och belåtna hemåt. Det var en supertrevlig dag på sjön som (precis som alltid) gav ordentlig mersmak. Lite extra mycket denna gång efter att ha fått känna den nästan helt bortglömda känslan av tyngd i andra änden av linan. Nu kan man i vanlig ordning knappt vänta till nästa helg och det längre pass som då stundar. Då får jag väl sticka ut mitt i veckan igen då, antar jag…

Skitfiske på er, så länge!

Fallen slog mot masterna i vinden. Ljudet påminde om raska steg över ett stengolv, som om det legat ett osynligt sådant bortom segelbåtarna. En ensam mås seglade över bryggorna, tillsynes oberörd av den tilltagande nordanvinden. Det var söndag morgon och hamnen var folktom. Sånär som på några gäddfiskare. Två utav dessa var Aleksander och jag som bestämt träff för en utflykt på nordvästra Mälaren.

Vi har båda varit ganska svältfödda med fiske denna sommar så de taggade känslorna låg tjock över Aleksander Buster XL under färden till första stoppet. Personligen var jag också riktigt sugen på att få fiska igen med min favoritkombo från tidigare år; SZ Signature 8´6 (som kom hem i förra veckan) och Shimano Calcutta 301.

Mitt förra SZ-spö gick ju av förra sommaren. Sedan dess har jag kört med ett St Croix Legend Tournament Bass Swimbait. Ett förvisso riktigt skönt spö (kanske det bästa för downsize-fisket?) men Calcuttan var för stor för det spöt. Det hela blev obalanserat och jag har, sedan denna tid förra året, fiskat med Daiwa Lexa istället. Också en mycket trevlig rulle men dessa två spelar i lite olika kvalitetsligor vilket blir uppenbart så fort de jämförs. Så nu hade Calcuttan ett matchande spö igen och dessutom ett spö som kan kasta samtliga beten i mina lådor; win-win.

Det var en fröjd att kasta och dänga beten till både höger och vänster och detta gjorde vi glatt (men fruktlöst) i närmare 2,5 timmar innan första fisken fick se sig krokad. Vi befann oss då på en flad med två meters djup och rejäl gräsmatta på botten. Här stannade vi sedan resten av dagen och stället bjöd på tio landade gäddor (6 – 4 till Aleksander, vilket han tycker är extremt viktigt att poängtera) men ingen storlek.

Några fiskar klev strax över 2-kilosstrecket men större än så blev de inte denna dag.

Det var ett fantastiskt trevligt pass på ett gråmulet Mälaren och det känns verkligen i gäddnerven att hösten stundar. Förutom allmänt ret, gnabb och skratt hade vi också ett intressant samtal i båten. Om hur ribban flyttas fram i fisket och om hur nervens känsel mattas av. Aleksander påpekade hur märkligt det var att han och hans kompis, efter deras årliga norgeresa i somras, var besvikna över fisket trots att tio torskar över tio kilo landats. Ett antal år tidigare hade de blivit överlyckliga över EN sådan torsk. Jag som inte varit i Norge drog parallellen till våren 2016. Då drog jag på ganska kort tid fem gäddor över metern som samtliga vägde över 7,5 kilo. Efter det ryckte man lite på axlarna och tyckte att pass som ”bara” levererat en femma som toppfisk var halvdana. Ribban flyttas alltså fram vilket är fullt naturligt. Om du tidigare tyckt att fritt fall på Grönan varit det grymmaste adrenalinpåslaget någonsin kanske du ändrar åsikt efter ett fallskärmshopp? Då kanske fritt fall plötsligt känns rentav fjuttigt? Men den mindre intensiva upplevelsen är ju fortfarande rolig, eller hur? Den är fortfarande givande, den berikar fortfarande ditt liv på något plan. Precis som små gäddor. Dessa underskattade varelser som lever i den kalla skuggan av sociala mediers strida ström av monsterfiskar. Bilder på ”grisar”, ”koskallar” och ”krokodiler” som vi dagligen matas med via digitala skärmar. Bilder på fiskar vi alla kämpar febrilt efter att fånga. Och det säger ju sig självt att man som sportfiskare drömmer om och strävar efter större fångster och tycker att dessa väger tyngre på mer än bara ett bokstavligt plan. Men den stora konsten är att inte förblinda sig själv i denna jakt. Konsten är att samtidigt vara glad för det lilla. Minns tillbaka till den känsla fisket gav när man som (i mitt fall) åttaårig pojke stod på en soldränkt brygga med burkrulle, halvdan nylonlina och reflexspinnare och drillade sin första gädda. Den känslan är ren magi. Är det något man verkligen ska sträva efter så är det väl tillbaka till den?

Skitfiske på er, så länge!

Jag skrev senast i tisdags (för sjuttioelfte gången) om igenväxta sjöar. I onsdags kväll gav jag mig ut på precis en sådan med storborre i sikte. I de klippta rännorna finns sällan (aldrig?) stora gäddor men däremot rejäla abborrar. Normalt sett brukar de komma igång ordentligt i mitten av september här hos mig men då det varit kalla nätter nu (och då mitt fiskesug är enormt) kastade jag mig ut en liten sväng redan i förrgår. Det var ett kärt återseende men också ett något oroligt sådant. Vattennivån var den lägsta jag någonsin sett. Det kanske inte säger så mycket med tanke på att jag bara fiskat där i fyra år. Men jag träffade en granne till båtplatsen, som bott vid sjön länge, som sade detsamma. Oroväckande inför stundande vinter och is.

Efter en stunds båtösning kryssade jag ut i fåran och startade med en Texasriggad Swimmin Ribster och hade några smånafs, en rejäl följare samt krokade en hyfsad borre redan från start.

En god förhoppning planterades i mitt bröst men mattan skulle snart nog ryckas undan. Av sniporna. Jag hade bara två Texastackel med vikter och krokar i lådan. Båda var knutna på fluorocarbon 0,40 och inom en kvart var båda avbitna och borta. Den ena var en gädda på dryga tre kilo som gav en riktigt rolig fajt på det lätta spöt men som slet av tacklet vid båtkanten. Surt. Delvis för mig men mest för gäddorna som simmade vidare med små offsetkrokar i mungiporna.

Det var dags att tänka om. Trots att mina växtskyddade abborrkrokar var slut hade jag en del andra beten som kunde fiskas bland växterna. Men jag hade inga grövre tafsar. När gäddorna är så på hugget som de var skulle jag säga att det är närmast oansvarigt att fortsätta fiska abborre med veka tafsar och fortsätta pierca gäddor till höger och vänster. Det blev snipfiske med gäddspöt istället.

Buster Jerk funkade…

… likaså Hippishake…

…men kvällens vinnare var ett litet och äldre swimbait från Piggking, offsetriggat.

Det blev en dryg handfull gäddor under kvällen och precis som vanligt hade de inte storleken med sig ute i rännorna. Men det gjorde inte så mycket. Om planen istället hetat storgädda hade jag varit tvungen att bege mig till helt andra, avlägsna vatten. Den tiden fanns inte och onsdagens pass skulle aldrig ens blivit av. Snipfiske slår ingetfiske alla dagar i veckan, som jag brukar säga. 😉

Skitfiske på er, så länge!

Sommaren innebär alltid lite fiske för min del. Sjöar växer igen och familjen prioriteras. Så är det varje år men jag brukar åtminstone få till några pass och därmed också några blogginlägg. Men inte denna sommar. Visst har det blivit några turer i skärgården men bloggdatorn har stått och dammat, rejält. Efter att ha varit ute med Tony och Sebastian i Team Keep it Simple i Hargshamn i Juli tänkte jag blogga efteråt. Då låg internet nere i närmare tre veckor hos oss ute på vischan. När jag väl kom ut på nätet igen så hade skrivarglädjen runnit ut i sanden. Det blir ofta svårare också, ju längre man skjuter saker framför sig. Missförstå mig inte – jag jämför inte skrivandet med tråkiga, oundvikliga sysslor. Men när skrivarenergin, motivationen och inspirationen ligger i dvala är det betydligt enklare att tänka: ”äsch, det där gör jag imorgon”, än att ta tjuren vid hornen och sätta igång.

Men nu fick det vara nog, efter ett två månader långt uppehåll (vilket är en bottennotering sedan jag började att blogga för snart fyra år sedan). Det blir i vanlig ordning en liten fiskerapportering men denna gång från två separata gäddturer som gjorts i sommarskärgården.

Först ut är passet jag nämnde i början med Tony och Sebastian.

Jag fick en inbjudan från den gode Tony (till vänster på bilden) och tackade genast ja, svältfödd på gäddfiske som jag är. Vi utgick från Hargshamn och körde ett kvällspass i början på juli. Gräsflak betades av och vi hittade en hel del huggvilliga och ursinniga sommargäddor.

19 gäddor fick se sig krokade denna kväll och 18 av dessa tog på snabbt invevad jerkbait. Störst tog Sebastian på egengjord jerk i rötad björk.

En arg och välmatad fisk…

…på 103 cm.

Själv tog jag flest men bara smått, snipkung som jag är. Det var en riktigt trevlig kväll som naturligtvis gav mersmak.

Kort därefter for jag ut till skärgården igen, till Nolsterbystrand närmare bestämt. Barndomskamraten Johan har flyttat till Uppland igen och bestämt sig för (blivit övertalad av undertecknad) att börja fiska gädda. Sagt och gjort. Johan köpte på sig nödvändig utrustning och kanske framförallt; en sprillans Linder Arkip 460 med frontmonterad MinnKota.

Då både Johan och jag är nybörjare i Nolsterbytrakten fick vi lägga en hel del tid på att leta intressanta ställen. Sund, kanter och grynnor besöktes med sikte inställt på att hitta fina gräsflader i anslutning. Vi tog några sporadiska gäddor här och där innan vi hittade gräsområdet vi letat efter. Där stod fisken tätt och vi drog ett gäng gäddor som högg så explosivt och hårt att leendena satt som fastklistrade i våra ansikten.

Johan drillar. Jag glömde kameran hemma denna dag och blev tvungen att fota med min två år gamla Iphone som tydligen fått in både fukt och smuts i kameralinsen…

Vi krokade 10-12 gäddor och kvällens största, en fisk på knappa 5 kg, var fotoskygg och hoppade av min krok vid båtkanten.

Även denna kväll i skärgården var fantastiskt trevlig. Extra roligt att Johan är tillbaka i grannskapet och dessutom försett sig med gäddintresse och båt. Jag misstänker att det blir många timmar och äventyr i hans Arkip framöver…

Skitfiske på er, så länge!

Sjön ligger där, på samma ställe som alltid. Inramad av åkrar och vassar i sin likgiltighet. Hon bryr sig nämligen inte huruvida jag besöker henne eller inte. Men när jag uteblir tyngs mitt samvete likväl. Mest handlar det nog om att passa på. Snart nog är sjön igenväxt och ofiskbar och jag vill hinna få till ett vettigt spinnfiskepass innan sommaren. Vettigt för min del, vill säga. Några fina gäddor har kommit upp denna vår men klart färre än normalt och ingen på mina krokar.

Det handlar delvis om för lite tid lagd på sjön. Det är ju ett välkänt sammanhang det där, som oftast också stämmer; mycket tid = lära sig mönster = lyckat fiske. Men sjöns gäddor har också ändrat sitt beteende lite. Förr om åren hade jag ett annat typ av fiske. Jag fick sällan snipor och därmed heller inte några stora antal landade fiskar under mina pass. Snittvikten var högre och toppfiskarna tätare. Nu är det precis tvärtom och hemmavattnet verkar ha gått in i en ny fas. Hon får några chanser till dock varav en gavs igår kväll.

Efter en och en halv veckas frånvaro kom jag tillbaka till en båt fylld av regnvatten. Vattnet i sjön var redan arton grader varmt med näckrosorna på plats, dock inte lika tätt som jag trott. Jag började med offsetkrok, min nemesis. Jag har förvisso tagit många gäddor på detta sätt men antalet bommade fiskar stiger markant och frustrationen i samma takt. Framförallt om de inte riktigt är på hugget utan mest nafsar i grejorna. Precis så blev det denna kväll. Efter 7-8 bommade fiskar bland spenaten och ett par avbitna paddlar senare tog jag mig till områden med glesare växter där det gick att fiska med trekrokar (av okänd anledning funkade inte spinnerbait alls denna dag).

De beten som levererade.

Det var ännu en gång bara mindre fisk som var intresserad av vad jag hade att erbjuda. Snabbt vevjerkad Buster lockade några snipor och Curly Lucy tilltalade en handfull fiskar i 2-3kilosklassen.

Gäddorna bjöd på stenhårda och fullkomligt ursinnigt roliga hugg under kvällen och det var med en flin på läpparna som jag styrde båten hemåt så småningom. Trots att jag ännu en gång misslyckats lokalisera större fiskar. Snipjägare som jag är. Eller har blivit, tydligen…

Skitfiske på er, så länge!

Söndag morgon, norduppland. Ett lätt duggregn hängde i luften. Ovanför låg en grå himmel så tung att den såg ut att kunna rasa ned närsomhelst. En försiktig krusning svepte över vattenytan. De två gäddfiskarna blickade ut över sjön och fortsatte att packa ned utrustning i den lilla plastekan. Sedan bar det av utåt, bortåt.

Steve ”Esoxgear” McVey satt i fören och såg allmänt glad och peppad ut. Efter flerårig, sporadisk kontakt på sociala medier och mässor fick vi äntligen till ett fiskepass ihop.

Tanken var att pricka in efterleksfisket på de stora, det som denna sega vår ännu inte bjudit på. Men under gårdagen bjöds det, med besked.

Vi började att drifta i sjöns mitt, Steve med sin nya Curly Lucy på beteslåset och jag med en av de Hippishakes som PiggKing skickade tidigare i veckan. Vi hade direkt några mindre och försiktiga kontakter men det var först efter att vi bytt till jerkbaits som de första, små gäddorna krokades.

Troubler Jr, by Esox Gear

Den lätta brisen förde oss i snigelfart över sjön och den första driften blev lång. Vi kom in på grundare områden med mer växtlighet och bytte båda till Curly Lucy.

Detta downsizebete på 20cm är det värt att prata lite närmare om för det är nämligen inte vilken curly som helst. Steve har laborerat med denna i närmare två år innan han blev, i första hand, nöjd med gången men också att fabriken i Kina fick till rätt gummiblandning samt målning.

Normalt brukar curlybeten vagga ganska sakta och förföriskt på kroppen och främst lämpa sig vid sakta fiske i kallt vatten. Men Curly Lucy är ettrig, har små spastiska ryck i kroppen och beter sig snarare som om hon haft en blandning av tail och paddel. Riktigt häftigt bete som visade sig vara riktigt fångstgivande också.

Steve var generös nog att bjuda mig på tre stycken och den på bilden ovan (Blue Pearl) gav utdelning direkt.

Såväl snipor…

…som lite bättre fiskar (denna på 5+) högg med ursinne.

Vi tog om drifter, fiskade med lite olika beten men kom hela tiden tillbaka till Curly Lucy. Ett gott gäng mindre fiskar var landade efter ett par timmar när Steve plötsligt förkunnade hugg med ett klassikt; -Japp. Fisken bröt yta direkt och spöt stod i tung böj. -Det där är håv, va?, sa jag. -Njaäe, tveksamt, sa Steve men jag turbovevade och greppade håven ändå. Jag kan min sjö och dess gäddor. Det var en håvfisk på ingång. Gäddan stretade på bra, stångades och rusade. Till slut kom hon in mot båten med sin koskalle och allt. Jag gjorde en tafflig håvning då hon dök precis i samma sekund som skopningen men jag lyckades näta henne. Det var en riktigt stor gädda. Skalle, nacke och rygg som en mindre buffel.

Curly Lucy, Classic Perch

Där hon låg med böjd kropp i håven förstod jag aldrig riktigt hur lång hon var. Steve är optimist och jag är tydligen pessimist för han trodde till en början att vi snackade plussare medan jag tänkte strax under 9 kg. Grovt felaktigt tänkte jag också att den var precis på metern eller strax över, bara. Den var rejält över metern, vilket jag förstod när hon lyftes upp ur håven och det tog som aldrig slut med gädda.

9,1 kilo…

…och 113 cm lång.

Det är den längsta gädda jag sett i denna sjö sedan hösten 2013 då jag började fiska där och nästan direkt tog en fisk på 116 cm. Sedan dess har jag fått x antal fiskar mellan 100-108 cm men inte sett någon längre. Förrän igår. Vilken magisk fisk. Steve blev förstås jätteglad över sin fångst och även att den tog på hans relativt nylanserade bete. Som åskådare, värd och ”guide” blev jag minst lika glad. Att få se en båtgäst dra en sådan fisk, på ett område där jag strax innan sagt att det brukar kunna stå stora, är grymt roligt.

Återgång till sitt rätta element.

Efter fotosession, fistbumps, kramar och skratt fiskade vi oss vidare in i dagen. Vid lunchtid hade vi kanske tjugo avkrokade gäddor och mängder av pet och bommade fiskar. Det var många snipor men även en hel del fisk runt två kilo.

Classic Perch igen.

Jag fick ett märkligt hugg efter lunchen, följt av galen tyngd och rusning i sidled. -Nu jävlar, skrek jag upphetsat och adrenalinet sparkade omedelbart igång pulsen. Steve greppade håven och efter en liten stund bröt fisken ytan, tio meter från båten. Det hela såg konstigt ut med en stjärtfena först och jag utbrast; -Fan, den är felkrokad. Visst var det så, men även fel art.

Stadig, ryggkrokad brax, full med lekvårtor, som lurade mig rejält. Besvikelsen i samma sekund som man förstår; inte att leka med…

Drifterna avlöste varandra och fisket blev trögare fram på eftermiddagen. Vi hade planerat att avrunda vid 17-tiden och med en halvtimme kvar fiskade vi en bit utanför dagens sista vassträcka. Jag hade vid det här laget satt på en Hippishake igen och lade ett långt kast. Jag hann bara ta ett halvt vevtag innan det högg så vansinnigt hårt att jag nästan tappade både balans och spö. Mothugget blev taffligt och sedan började en ganska hård press för att snabbt få in fisken. Steve stod redo med håven och när fisken närmade sig båten blev det några mindre rusningar. Gäddan kom upp till ytan, pressades in mot håvkanten och precis innan skopning gjorde hon ett kraftigt huvudskak och tog sig loss! Steve trycker ned håven i vattnet i ett desperat försök att fånga gäddan. Paff och med en tom känsla står jag bara och tittar ned i vattnet. Det där kanske var min efterlängtade metersfisk, första för denna spinnsäsong som precis tappades. Satan! Steve lyfter håven… och där ligger hon. Med några slags ninjareflexer hade han förstått åt vilket håll hon var på väg att fly och lyckats skopa upp gäddan. Respekt!

96 cm…

…och 6,8 kilo. Det var ingen metersfisk och huruvida denna gädda ens räknas eller inte bryr vi oss inte om. Den var fin och jag var glad, det räcker så.

Två kast senare, på nästan samma fläck, högg det friskt på min Hippishake igen.

Ytterligare en 90+…

..denna på 5,5 kilo.

Vi tog några till mindre under denna nya huggperiod och vi närmade oss båtrekordet som jag och Aleksander slog tidigare i våras. Rekordet gällande antal gäddor under ett pass med två pers i båten. Vi tog 35 gäddor den gången och nu låg jag och Steve på 30. Plötsligt fick han ett till bättre hugg, denna gång på hans klassiska paddelbete Lucy.

95 cm och 6,5 kilo.

Klockan tickade och i redig tävlingsanda gjorde vi vårt yttersta för att slå antalet 35, dock med förbehållningen att inte byta till rena snipbeten. Men vi lyckades inte med denna bedrift utan stannade på 34 stycken, 16 till gästen och 18 till värden. Men vad gjorde väl det? Detta får nog ändå räknas som mitt kanske bästa fiskepass någonsin. Stort antal, två fiskar över fem kilo, ytterligare två över sex kilo och slutligen en magnifik gädda över nio kilo. Där den sistnämnda är den längsta fisken jag sett på hemmavattnet på snart fyra år. Magiskt! Och då har jag ändå inte nämnt hur trevligt det var att lära känna Steve. Denna genomgoa gäddfiskare, trebarnsfar och heltidsbetesbyggare.

Det var en fantastisk dag på sjön som blir måttstocken att jämföra kommande bra pass med. Stort tack Steve för ett ytterst trevligt pass och för de fina Curly Lucys som du bjöd på. Det gör vi om, tycker jag!

Skitfiske på er, så länge!

Ibland känner jag mig riktigt gammal. Ett av dessa tillfällen är när jag stör mig på vissa engelska uttryck och förkortningar, inbakade i det vardagliga svenska språket. Som t.ex Aw, förkortningen för after work. Ett fånigt uttryck som det är ännu fånigare att irritera sig på. Fånigast är dock att irritera sig på ett uttryck det visar sig att man själv använder. Under mitt senaste inlägg på Insta står det: ”Aw på sjön idag.” Men alla förstod ju det. Hade jag istället skrivit med den svenska, motsvarande förkortningen; ”Ej på sjön idag”, skulle det kanske råda viss förvirring. Bild på gädda men inte på sjön? Vad fan menar han? Och vad menar han nu, med att skriva om engelska förkortningar? Jag har inget svar, annat än att jag ju faktiskt var ut på ett efter-jobbet-pass igår och tänkte berätta att det gick ganska bra.

Vid 15-tiden styrde båten ut från bryggan. Nordostan blåste kallt och det var nog inte mer än åtta grader i luften. Under natten hade sjön bäddats in i -7, en smått galen temperatur för att vara Uppland den 11:e maj. Underställ var på och mössa plus vantar likaså. På beteslåset hamnade en ny Hippishake som legat i lådan under onsdagen. Bäste Fredrik ”Pigg King” Johansson, själva upphovsmannen, vet hur mycket jag älskar detta gummibete. Tyvärr har han slutat att gjuta denna modell men hittade tydligen en låda från förr med ett gäng. Snäll som han är så skickade han upp dem till mig.

Stort tack Fredrik för dessa grymma beten! De kommer att få slita hårt, ett annat pass. För denna torsdag ville gäddorna, för första gången denna vår, inte alls ha paddel. Det nafsades bara och följdes efter till båtkanten. Inga rejäla hugg. Inte heller en större, hemgjord tail dög. Då åkte ett sådant där måste-ha-i-lådan-men-som-man-nästan-aldrig-fiskar-med-bete på. En Buster Jerk i +Magazinefishecos egna specialfärg, målad av Mangeboy. Ryckig vevjerk och det small direkt.

Kort fisk som inte kan ha varit många cm över 80 men som vägdes av nyfikenhet då hon var så himla tjock. 5,3 kilo.

Drygt sex veckor sedan isen gick och det finns fortfarande olekta gäddor!? Det måste vara något nytt slags rekord. Jag har då inte varit med om det tidigare i detta grunda vatten. Nog för att jag visste att den senaste tidens kyla fick allt att avstanna men jag trodde ändå att leken skulle vara överstökad vid det här laget. Men jag hade fel.

Jag krokade några snabba, mindre fiskar innan det plötsligt small ordentligt på Bustern igen. Fisken bröt ytan på håll och såg rejäl ut. Tyngden och spöböjen vittnade om samma sak när fisken spjärnade emot ordentligt. När gäddan närmade sig båten bjöd hon på flera rusningar och jag var övertygad om det var en fin metersgädda på ingång. Men väl i håven visade hon sig vara mindre än vad hon gett sken av.

En till romstinn dam…

…denna på knappa 95cm och strax över 6 kilo.

Jag fiskade mig vidare in i eftermiddagen med känslan att snart smäller något riktigt stort på. Men så blev det aldrig. En handfull mindre fiskar till fick se sig avkrokade innan det blev dags för hemgång.

Alla metersfiskar jag vet finns i sjön har fortfarande inte visat sig i år. Märklig vår, men nu kanske det äntligen är på gång? Kanske redan på söndag? Jag hoppas, för då kommer fiskebesök från Stockholm. Helgen var inplanerad med Micke ”Caesarlures” som dessvärre fick förhinder. Då blev det istället läge att bjuda in en annan betesbyggarlirare. En som jag pratade med på mässan och som gärna ville komma upp till norduppland och hälsa på. Det ska bli riktigt roligt och nu får tiden gärna gå fortare…

Skitfiske på er, så länge!

Jag får inte riktigt till det. Det lynniga vårvädret har ställt till det i ”mina” grunda sjöar och gäddorna verkar helt förbryllade. Eller det är snarare jag som är förbryllad. Leken stannade av när kylan kom tillbaka i mitten av april och sedan dess har fisket varit en svår nöt att knäcka. Åtminstone på större fisk. Snipornas huggvillighet har det inte varit något fel på och snittantalet landade gäddor per pass har varit väl godkänt. Ett gäddhugg är förvisso ett gäddhugg och alla fiskar är roliga men man ledsnar faktiskt efter en tre till fyra pass i rad med bara massa smått som krokats av. Gårdagen var inget större undantag.

Aleksander och jag körde ett pass i en bitande kylig nordan. Den 7:e maj ska man inte behöva frysa om fingrarna när man fiskar, kan man tycka, men så blev det. Mörka moln täckte solen och gäddkänslan var riktigt god. Vid första driften hade vi kontakter och följen direkt och snart nog var första fisken krokad.

Pigg 4-kilos.

Bra start, tänkte vi med en känsla att de större borde ha lekt klart och var efterlekshungriga. Vi drev vidare och Aleksander plockade ett par snipor innan en bättre fisk klev på. En ganska kort men stadig fisk på ca 5 kg som dock inte ville hamna på bild utan avkrokade sig själv vid båtkanten. Efter denna ganska lovande inledning handlade dock resterande del av passet om snipor och åter snipor. Vi sökte av de flesta ”storfiskhålorna,” provade större beten och gjorde det mesta man kan tänka sig för att lokalisera större fisk. Men utan resultat.

Strandhugg för lunch…

…med tacos, dagen till ära.

Funderingar över ”efter-lunch-taktik”?

Stärkta av maten fortsatte vi våra försök att lokalisera större, huggvillig fisk. Resultatet blev detsamma som under förmiddagen. Under passet krokades sammanlagt 15 fiskar varav 13 var riktigt små. De större gäddorna verkar leka fortfarande men de flesta borde vara färdiga vid det här laget. Borde, säger jag utan att veta. Den här våren är märklig och riktigt grunda sjöar är luriga när snabba växlingar i vädret påverkar vattentemperaturen över en natt. Pusslet ligger ofärdigt framför mig och flera bitar verkar ännu saknas. Men jag gör som jag brukar; söker febrilt vidare och hoppas att belöningen kommer. Så som den ofta gör.

Skitfiske på er, så länge!

I början av december hölls Karmaauktionen på Tradera. För tredje året i rad bidrog jag med en guidning på mitt hemmavatten och i lördags var det äntligen dags att bjuda auktionsvinnaren Felix på en heldags gäddfiske.

Felix är en trogen bloggläsare som följt mina gäddiga ord under en längre tid. Vi har haft lite kontakt via sociala medier och på mässor men aldrig fiskat ihop tidigare. Jag såg verkligen fram emot att köra ett pass tillsammans men kände också lite press, i vanlig ordning. När någon betalat en nätt summa pengar vill man kunna erbjuda valuta tillbaka. Nu vet förvisso Felix (redan innan han budade) att jag varken är professionell guide eller har något annat än en rasslig plasteka utan elektroniska hjälpmedel till mitt förfogande. Han var ändå givmild, utan att ha skyhöga förväntningar på min guideförmåga. Stort av honom men prestationsångesten var hos mig närvarande lik förbannat.

Felix dök upp från Stockholm vid 09:00 och vi kastade oss ut på ett vindhärjat vatten. Tunga, grå moln prydde himlen och en kraftig nordväst slet i båten. Nordväst skriver jag enbart för att den riktningen var dominerande även om vi under dagen drev åt alla möjliga håll i de kraftiga kastbyarna.

Vi kom så småningom till första driften och jag satte på samma blå/vit/orangea Hippishake som levererade senaste turen. Felix körde med en skrikig PigShad och Karmadagen kunde starta.

Det dröjde inte alltför länge innan det högg. En arg efterleksfisk på 3-4 kilo, till guiden. Och sedan en snipa, till guiden. Efter att jag krokat fyra snabba gäddor såg gästen på mig med viss tveksamhet. Vad håller du på med Anders, frågade vi oss båda två. -Downsize, sa jag. -Har du en PigShad Jr, kanske i blå/vit, frågade jag. Det hade Felix och den var förlösande. Även gästen började att kroka gäddor i parti och minut.

Det blev en förmiddag i de utlekta snipornas tecken trots att jag enbart siktade på platser där det normalt sett står färre fiskar men större. Sniporna härjade vilt lite överallt och när det var dags för lunch hade vi krokat av 16 mindre gäddor.

Lunchpaus…

…med hemgjord bratwurst, surkål med bacon och senapssås.

Stärkta av varm mat och nykokt kaffe kastade vi oss ut i den kalla snålblåsten igen. Nu fick det vara nog med småfisk och vi provade nya sträckor och vassgluggar mm i jakten på större gäddor.

Trots gemensamma ansträngningar och besök till flertalet små specialställen här och där som levererat bra tidigare vårar så var de större fiskarna inte med på noterna. Den enda vi såg var en följare jag hade på ca 95 cm och kanske 5-6 kilo som vände vid båten. Vi prickade leken helt enkelt. När vi tidigare bokade datum hade jag inte räknat med den vädermässiga tillbakagången som skedde för ett par veckor sedan då allt stannade av. Efterleksfisket på stor fisk blev efterleksfiske på snipor istället. Sådant är livet.

Vi nötte på in i det sista men lyckades aldrig kroka någon stor fisk. Då vi valde bort sniphaken blev det ”bara” sex gäddor till efter lunch. 22 landade fiskar, 13 till gästen och 9 till guiden. Ett väl godkänt antal i sig men ack så smått. Vindpinade, lite trötta och smått frusna återvände vi till båtplatsen vid halv fem-tiden. Ett mycket trevligt pass på sjön var över och jag var relativt nöjd med min insats som guide. Felix verkade också nöjd med sin spinnfiskepremiär för året, trots att jag inte hittade några större gäddor åt honom. Att han satte sig i bilen glad och med en god känsla var huvudsaken och mitt mål med dagen. Jag tror att jag lyckades med det.

Skitfiske på er, så länge!

Våren kom med stormsteg. Vattnet i sjön var sju grader varmt bara ett par dagar efter islossningen. Gäddorna var i farten och allt var frid och fröjd. Sedan kom vintern tillbaka, såsom det brukar kunna vara i april. Isande nordan, minusgrader nattetid och knappt varmare än fem plus på dagarna. Allt stannade av. Grunda vatten påverkas oerhört snabbt av dessa väderomslag och det brukar kunna bli trögfiskat något så gruvligt. Men inte under gårdagen. Det passet var ett rejält undantag.

Jag och Aleksander hade bokat in ett pass på denna annandag påsk men jag valde att ställa in då det skulle bli -8 på natten och max +2 senare på dagen. Det skulle bara betyda is i vikarna, sönderfrusna fingrar och galet tröga gäddor. Annat planerades in istället men när det sedan blev måndag morgon visade sig vädret vara snällare än vad SMHI förutspått. Vi styrde om till fiske igen och det skulle bli trevligt att få komma ut men jag hade inga som helst förhoppningar om ens hyfsat fiske. Jag har lärt mig min sjö ganska bra under åren och vid liknande förutsättningar historiskt sett har det varit svårt, riktigt svårt. Men jag hade fel och påmindes om det faktum att sjöns gäddor beter sig lite olika från år till år. Så även nu, uppenbarligen.

Solen lös och det var ganska behagligt men det var högst tillfälligt. Vädret skulle komma att kastas fram och tillbaka under dagen med sol och stiltje i ena minuten och kraftiga vindbyar med snöfall i nästa.

På väg till första driften. Isbrytning samtidigt som första i raden av många snöfall tornar upp sig.

Vi började med tailbeten på våra beteslås och sävlig hemtagning då vattentemperaturen sjunkit från åtta grader till tre (!!!) på bara en vecka. Men det gav just ingenting under en stund och Aleksander bytte till en MCrubber Jr i färgen ”skymningen.” Sedan behövde han inte byta. Gäddorna började att hugga som galna, oavsett om det var sol eller blygrå himmel. Jag bytte till en trött, gammal trotjänare som har hängt med i ett par år; en Hippieshake från Piggking, i liknande färg som den Aleksander upptäckt var dagens melodi.

Även jag började att få fisk men inte i närheten av samma antal som Aleksander. Han och hans Mcrubber Jr var dagens (snip)kungar. På relativt kort tid hade 15 gäddor krokats av. Vi hade flera dubbeldrillningar och Aleksanders spö glödde nästan ett tag när han drog fem fiskar på fem kast i rad.

Gemensamt för nästan alla fiskar som landades under dagen var de extremt våldsamma karatehuggen. Därpå följde en hård kamp där samtliga fiskar kändes tyngre och större än vad de egentligen visade sig vara. I stort sett alla var också smällfeta och ganska många täckta av iglar.

En kortis, som ändå vägde över fem kilo.

Aleksanders största för dagen som också den klev över fem-kilostrecket trots sin ringa längd.

Det var en helt galen huggsexa trots att vi fiskade mest mitt ute i sjön, inte ens i närheten av några lekområden. Aleksander drog gädda på gädda och när det till slut lugnade ned sig hade han krokat av nitton stycken. Jag låg lite efter med mina sju…

Det blev trögt en stund och jag bytte runt lite bland hinkens godsaker.

Jag fick någon enstaka gädda på andra beten men främst var det Hippieshaken som gällde. När jag så småningom bytte tillbaka till den högg en snäppet bättre fisk.

Dagens största på strax över 90 cm och strax under 6 kilo.

Aleksander däremot nötte vidare med sin Mcrubber Jr och han fortsatte att kroka fisk som en furie.

När vi trötta och ganska kalla styrde hemåt vid 17-tiden kunde vi konstatera att ett nytt båtrekord var satt, gällande antal landade fiskar på två personer. 35 gäddor hade fått se sig fångade varav Aleksander stod för imponerande 25 och jag själv 10. Han hade helt klart dagens bete men också ”rätta knycken.” Då jag tog de två största blev det ju enkelt för mig att säga att jag satsade på kvalitet istället för kvantitet. Men i själva verket fiskade jag inte lika bra, bara. Det är dock helt betydelselöst i sammanhanget. Det var ett riktigt trevligt pass med nytt antalsrekord, på en dag som vädermässigt lika gärna kunde ha bjudit på bom i protokollet. Nu gäller det bara att försöka lista ut vilka omständigheter som gjorde just denna dag speciell. Inte det enklaste.

Snö och sol i märklig symbios. Väder som brukar kunna betyda; trögt.

Det var bara att lyfta på hatten och tacka sjön för givmildheten. Vi lyckades aldrig hitta någon stor fisk (100 cm eller längre) men jag inbillar mig nu att de vilade, laddade upp sig inför deras kommande frosseri på lördag. Då ska nämligen årets Karma-guidning gå av stapeln. Med varmare väder dagarna innan som hinner boosta vattentemperaturen. Jag längtar.

Skitfiske på er, så länge!