I lördags fiskades det igen. Ett pass som förmodligen blev det sista i hemmavattnet för säsongen. Vattennivån är galet låg och sniporna bokstavligen tar över sjön. För fyra år sedan var det nästan lika ovanligt att kroka en snipa som det är att kroka en 90+ fisk idag. Sakta men säkert har antalet smågäddor vuxit rejält och verkar nu vara så många att de helt enkelt hinner före de större fram till betena. Oavsett anledning så känns det mindre och mindre värt att lägga sin dyrbara fisketid där. Nu låter det kanske som vi inte hade något bra fiske alls i helgen men så var inte fallet.

Jag hade bestämt träff med Fredrik – en ny bekantskap som monterade in en hiss på jobbet i somras och som råkade höra att jag pratade gäddfiske i telefon med Aleksander. Jag och Fredrik började givetvis att snacka fiske, likasinnade som vi gäddnördar är. Vi bestämde att vi skulle fiska på mitt hemmavatten vid tillfälle och i lördags dök tillfället upp. Dagen innan hörde en fiskesugen Roger av sig så han hängde också på. Dock i egen båt då min träskjolle förmodligen inte går med på den tyngd tre gubbar med packning åstadkommer.

Jag och Fredrik packade ned oss i min Siljan samtidigt som Roger blåste upp sin smidiga gummijolle. Snart nog styrde vi ut ur den löjligt grunda bryggviken och begav oss mot dagens jaktmarker.

Roger inne bland växterna.

Det hela började ganska segt men några mindre fiskar var ändå med från start.

Fredrik planar in snipa.

Roger krokade ett gäng mindre fiskar även han.

Förmiddagen förlöpte med mulet väder och svag vind. Fisket kändes rätt segt överlag men när lunchtiden närmade sig insåg vi att vi ändå krokat ca 20 gäddor tillsammans. Men när solen bröt fram och vinden dog av blev det trögt på riktigt. Jag tänkte att jag skulle sätta igång med lunchen men insåg att kassen med mat stod kvar i bilen, tio minuters båtresa bort. Det var inte mycket att välja på utan jag blev tvungen att avbryta fisket för att rätta till mitt tidigare slarv. Fredrik däremot hoppade över i Rogers båt så åtminstone några kunde fiska vidare.

Medan jag satt och förbannande min glömska på väg till bilen drog Roger dagens största, eller minst lilla, fisk.

Urstark gädda i 4,5kilos-klassen, fotad av Fredrik.

Tillbaka efter mathämtningen.

Rogers suveräna gasolgrill och på den min förberedda ballotine på kycklinglår med rostad potatis och blandade rotsaker.

I träskjollen bredvid; undertecknad som värmer tillhörande gräddsås på Trangiaköket. Därefter nykokt kaffe i vanlig ordning.

Som alltid stärktes vi ordentligt av varm mat ute på sjön. Det är klart underskattat och sju resor bättre än några halvsunkiga mackor. Den andra och kortare delen av passet bjöd inte på så mycket mer än strålande varm sol och några sporadiska smågäddor till. Det var åtminstone vad vi trodde innan vi lade ihop resultatet vid båtbryggan och kunde konstatera att det faktiskt krokats 37 fiskar under dagen.

Ett rejält och roligt antal men ack så små och därmed ännu ett otvetydigt tecken på att nya vatten skall besökas istället. Om tid ges, vill säga. De senaste prognoserna antyder att obehagliga minusgrader är på ingång. Jag ber en stilla bön att hösten blir riktigt lång i år. Ännu mer efter idag då jag kikade in ett nytt vatten efter jobbet. Efter att ha åkt långt in i skogen, på en minst sagt skumpig väg byggd för skogsmaskiner, kom jag fram till vad som verkade ett helt orört vatten. Vass runt hela sjön och direkt omöjligt att sjösätta något annat än flytring, kajak eller förstås; träskjolle. Jag tog en promenad ned till sjön och nästan framme vid strandkanten, på en liten slutning ned mot vattnet, skrämde jag en fisk som jag också såg ordentligt uppifrån. Det var en gädda i minst 5-kilosklassen. Inte den största av fiskar men ändå ett tydligt tecken; kom hit och fiska, Anders! Kom hit och fiska, nu!

Skitfiske på er, så länge!

Äntligen helg och lördag igen, tänkte jag lite sömndrucket och svängde ut från gårdsplanen. Jag var på väg till Aleksander för att samåka till Skarholmen och gårdagens långpass på Ekoln, Mälaren. Vi har inte riktigt fått ihop något gemensamt fiske denna höst men nu var det så dags. Vid marinan väntade dessutom David, en kompis till Aleksander och tre man starka packade vi ned oss i Aleksanders Buster XL och styrde ut i morgonens första trevande ljus, genom en alltmer mer öde hamn.

Planen var enkel och klar; att fiska kanter med pålandsvind. Under hela gångna veckan har en ganska kraftig syd/syd/väst huserat så vasskanter, djupvassar och branter på Ekolns norra sida skulle betas av rejält med långa elmotordrifter. Sagt och gjort. Vi betade av och betade av, kastade och kastade. Paddel, tail, jerk och spinnerbait – allt provades i olika storlekar och hastigheter men det var gruvligt trögt. Det kom upp några sporadiska snipor här och där, dock utan att några betesmönster kunde avgöras.

Jag fiskade mest med SvartzonkerTail och McTail i klassiskt skrikiga mälarfärger under den mulna förmiddagen men det resulterade inte i mer än några försiktiga pet. Så småningom bytte jag till en Burt20 med spinnarrigg framför och krokade då några snabba fiskar varav en riktigt stark gädda runt 85cm.

Sedan dog det igen och vi harvade långa stunder utan ett endaste följe eller kontakt. Vid lunch, efter ca 5 timmars fiske, hade vi krokat 7 fiskar och Aleksander (som för övrigt fått in mig på ett mer retsamt förhållningssätt till kamrater) hade vid det här laget fått höra både en och två gånger att hans guidekunskaper denna dag var någon bristfälliga. Ett uttalande jag senare skulle få lov att ta tillbaka, helt och hållet.

Efter stärkande chiligryta, värmd på Trangiaköket, gjorde vi en desperat rockad och åkte till läkanter i söder istället. Det gav en snipa och några blygsamma pet innan vi återgick till ursprungsplan och fortsatte våra drifter längs pålandsvindskanter. Solen bröt allt mer igenom det uppluckrade molntäcket och det tröga fisket fortsatte. Ända tills jag utbrast; ”Nä, nu är det fan dags för snipmagneten” och klämde på en Westin Swim i skitmörtskostym på beteslåset. Ett sökarbete av rang som legat och dammat i lådan ett tag. Det small på i allra första kastet och en mindre fisk krokades av. Det dröjde inte många kast innan hugget med stort H kom. Det där hugget man som gäddfiskare drömmer om och konstant längtar efter; tvärstopp följt av djupa, tunga huvudskakningar. ”Bättre fisk”, hojtade jag. ”Den här är stoooor”. Aleksander började febrilt montera ihop håven medan jag sakta pumpade in den urtunga fisken till båtkanten. Gäddan steg upp från djupet och lät sig snällt håvas raskt av guide-Aleksander. ”Vilken jävla kondis”, utbrast vi alla tre men glömde märkligt nog att fota den otroligt grova fisken där den låg och tog upp större delen av håvnätet. Inte heller blev det någon bild på det imponerande gapet där den lilla Westin Swimen var som helt försvunnen. Men det blev åtminstone poseringsbild i vanlig ordning.

Strax över metern och hela 9,2 kilo.

En otroligt fin fisk i optimal höstkondition. Det kan mycket väl vara den stabbigaste gädda jag någonsin krokat med helt galet fin höjd, nackbredd och välmatad buk. Den stora fisken simmade åter och jag fortsatte att kroka fisk på min skitmörts-Westin. Så till den milda grad att David till slut plockade fram en Buster i samma färg. Det dröjde inte många kast alls innan även han behövde Aleksanders håvmästarhjälp.

90+ och ca 5,5 kilo.

Vi krokade några till mindre men sedan stängdes fönstret. Märkligt det där med huggperioder ibland. Mellan 08:30 till 14:00 fick vi sju utspridda mindre fiskar. Mellan 14:00 till 15:20 fick vi tolv gäddor varav två finingar. Men å andra sidan; skulle man förstå hur gäddor var funtade hade det ju inte varit samma sport. Vi fiskade vidare en timme till eller så men det var helt avstängt igen. Lite gungiga, halvslitna och nöjda svängde vi in i hamnen. Ett riktigt härligt oktoberpass var över. Strålande väder, gott sällskap, god mat och stora fiskar – vad mer kan man önska?

Skitfiske på er, så länge!

P.s Och ja Aleksander, du var en bra guide. Även denna gång.

Nu är vi inne i den årstid då veckodagarna bara är en enda lång transportsträcka till helgen. ”Born to fish – forced to work” har jag en liten skylt hemma som säger och nu stämmer den mer än vanligt. Trädens löv sprakar i sina gulröda färger, temperaturen sjunker drastiskt och det doftar inte bara höstig skog utan även storgädda. Då är det tungt att jobba i veckorna men glädjen desto större när lördagen kommer med ett rejält fiskepass inplanerat.

Medan nattens sista mörker skingrades svängde jag in vid båtplatsen. Det blev det extremgrunda hemmavattnet denna dag. Jag packade ned mig i träskjollen i min ensamhet då dagens sällskap var tvungen att avboka.

Bilden är från annat tillfälle men jag ville slänga in den och visa upp den likt en stolt far visar upp sin dotter.

Planen var att ta mig långt söderut i sjön – till ställen jag inte besökt på över ett år. Ställen som historiskt inte varit särskilt givmilda fiskemässigt men där växterna är glesare och där det är några decimeter djupare. Låter larvigt kanske men ett par decimeter gör skillnad i en sjö som normalt sett har medeldjup på 1,4 meter. En siffra som dessutom är betydligt lägre nu efter sommaren vi haft.

Vid första stoppet var det mer växter än jag trott så offsetkroken fick åka fram och mindre paddelgummin. En god sydvästlig vind svepte över sjön och himlen var mulen. Det kändes riktigt hett. Jag kastade mig genom fina vassträckor, strömfåror, små vikar och andra plättar som tidigare levererat. Men inte denna morgon. Det var fullkomligt stendött och på de första två och en halv timmarna hade jag ett enda hugg där en snipa knipsade av en Burt18-paddel.

Lätt frustrerad återvände jag till mina mer frekvent fiskade hålor och sträckor. Jag struntade i växterna utan ville fiska trekroksbeten ute på mer öppet vatten. Jag satte på en Buster Jerk i Golden Olive-kostym och sedan brakade det loss.

Dagens bete

Det högg plötsligt frenetiskt och på tio kast hade jag krokat fem fiskar. Det blev ett riktigt race där ett tag men fiskarna som högg var inte stora. Huggen klingade av och som alltid när smågäddorna slutar att äta blev jag förväntansfull inför frågan om det var de storas tur? Jag drev vidare och krokade ett par fiskar strax över 80 cm. Går åt rätt håll, tänkte jag samtidigt som motståndet i linan försvann i ett slackhugg deluxe. Mothugget satt och tyngden på andra änden fick hjärtat att slå ordentligt. Men sedan gick det alldeles för lätt in till båten.

En stabbig 85+ som ställt sig på tvären, bara.

Om det är någon som undrar över ”diskhandsken” på bilden så är det vinterfodrade nitrilhandskar som jag köpt på prov. Jag är sjukligt frusen om fingrarna och kan inte vara utan handskar när termometern visar under typ 6-7 grader. Jag har provat en rad olika modeller, främst i neopren, men inte hittat något som är tillräckligt värmande, vattentåligt och slittåligt på en och samma gång. Förrän nu kanske. Dessa fula, blåa handskar är framtagna för de som står i kylrum och filéar isade fiskar dagarna i ända och de verkar fylla sin funktion. Grymt grepp, varma samt inte en repa i ytskiktet trots att de kom i kontakt med både gälbågar och krokspetsar under dagen. Tummen upp.

Huggen dog av lite och jag driftade vidare bland de vissnande näckrosorna. Jag fick några av dem på kroken och vevade in Bustern superfort. Vid båtkanten vände en riktigt fin fisk som såg ut att var i meters-klassen. Jag rensade snabbt krokarna, drog iväg ett kort kast åt det håll hon försvunnit och jerkade hem betet som jag gjort tidigare under dagen. Men sedan slog det mig att hon ju reagerat på hög hastighet. I kastet efter körde jag därför någon slags turbojerk och då small det på ordentligt. Tyngd, rejäl spöböj och fisk som sakta drog i sidled. Äntligen en bättre fisk på kroken. Gäddan visade sig och var inte heller denna gång så stor som jag först trott men ändå riktigt fin. Den gjorde flera ursinniga rusningar vid båtkanten men lät sig sedan håvas.

97 cm och någonstans strax över 5,5 kilo. Fotad knapphändigt med en Iphone lutad mot en termos…

Med tanken att jag knäckt dagens kod fortsatte jag att power-jerka mig fram över sjön, och det blev förvisso ett gäng gäddor till, men tyvärr ingen mer i samma kaliber. Ganska väderbiten och lite mör klev jag av sjön efter nästan åtta timmars solofiske. 22 gäddor fick se sig krokade varav 20 på samma guld/oliv-Buster. Ett resultat jag inte direkt räknat med efter de första tre, extremt tröga, timmarna. Ibland gäller det ju att hitta betet för dagen. Bättre sent än aldrig.

Skitfiske på er, så länge!

Under gårdagen var det äntligen dags för gäddfiske igen. Förra helgen försvann pågrund utav feber och i veckorna har inte tiden riktigt funnits där. Men igår var det så dags; ett längre pass och dessutom på ett av mina hemmavatten, för första gången sedan i maj.

Den aktuella sjön hade jag egentligen räknat bort för resten av året. Den rekordtorra sommaren har fått vattennivån att nå nya, nästan oanade, bottennoteringar. Med ett så lågt vatten har den täta växtligheten knappt någonstans att sjunka undan när den vissnar på hösten. Resultatet blir en sörja som det helt enkelt inte går att fiska i eller genom på ett vettigt sätt. Jag har scoutat andra vatten istället men fick ett infall denna helg och glad är jag för det.

Sjön var fiskbar, också tack vare den varma sommaren. Högtrycket under juli fick inte bara vattnet att dunsta utan gjorde också sjön syrefattig nog att förhindra den där riktigt täta växtlighet som annars brukar råda. Resultatet blev en ultragrund sjö men med möjlighet att fiska offsetriggat gummi mellan de alltmer vissnade näckrosorna. Lycka!

Jag stämde träff med Sebastian som dök upp vid 7-tiden på morgonen och vi packade snabbt ned oss i min nya alu-träskjolle. Den lilla Siljan-skutan som dessutom fått sig ett kastdäck sedan senast.

Vi drog ut bland spenaten, i vanlig ordning stannandes var femtionde meter för att rensa propellern. Vi såg mycket betesfiskaktivitet och jakt på vägen och läget kändes hoppfullt bortsett från den blygsamma vinden och den molnfria himlen. Men gäddorna var på hugget, redan från start.

Sebbe och snipa i morgonsol

Vi hade ett litet race på morgonkvisten med en handfull gäddor upp och ytterligare några bommade, som det brukar kunna vara på offset.

Liten krabat på CL Shad14

På ett fåtal ställen kunde vi fiska med ”vanliga” beten (med trekrokar) men alla landade fiskar tog i slutänden på offsetriggat gummi bland växterna. Det var stundvis trögt men vid 12-tiden hade vi lyckats kroka ca 10 fiskar där den största (minst lilla) var en smal gädda i 85-centimetersklassen.

Vi driftade vidare in i dagen, kastade och kastade, åt lunch och kastade lite till.

Det var först när solen kortvarigt gick i moln som några få gäddor till behagade att äta.

En till gädda runt 85 centimeter.

Vi bröt till slut, vid halv tre-tiden, med ett facit på 12 landade fiskar. Ett klart godkänt resultat, främst med tanke på att jag bara några dagar tidigare inte ens trott att det var möjligt att fiska där överhuvudtaget. Det var en mycket glad överraskning och ett kärt återseende. De nya sjöarna har båda potential, och det var jäkligt roligt att börja utforska dem, men det var samtidigt befriande att få komma hem. Det blev ytterligare ett vatten som konkurrerar om var tiden ska läggas inför det stundande höstfisket. Ett fiske som är hårt efterlängtat och som nu står precis utanför dörren, redo att knacka på.

Skitfiske på er, så länge!

På sistone har jag varit i köpatagen. Det började för ett par veckor sedan då jag inhandlade en enklare frontmonterad elmotor, en Shakespare Sigma WRX för att vara exakt. Tanken var att den skulle pryda fronten på en biltaksbåt men själva båten uteblev. Jag hade bestämt mig för en Kimple 370 Angler men återförsäljarna i min del av landet hade alla slut på lager och de lät meddela att leverantören inte kunde skaka fram nya förrän i början av nästa år. Det dög ju inte. Träskbåten skulle ju användas snarast. Och otålig som jag är så kastade jag mig iväg redan samma dag (i måndags) och köpte en Siljan 370 F istället, en snarlik modell som den tänkta Kimplen.

Under tisdagen blev det lite pyssel och fix med snabbfästet till elmotorn som monterades på en tillsågad gammal styckarskärbräda i hårdplast.

Kanske inte så estetiskt tilltalande men den fyller sin funktion.

Och under gårdagen blev det premiärtur. Jag och Johan hade bestämt träff vid 15-tiden för ett eftermiddags/kvällspass på ett relativt nytt vatten som jag bara har hunnit testa ett par gånger under de senaste veckorna. En sjö med potential nu när temperaturen sjunker och klimatet blir mer och mer gäddigt.

Väl framme vid sjön gick det oerhört snabbt och smidigt att lasta av och packa i båten, till skillnad från att pumpa upp och dona med en gummijolle som jag vant mig vid på sistone. Invand rutin för många men en glädjande överraskning för en nybörjare inom biltaksbåtköret.

Vi tuffade ut på en spegelblank sjö (eller 3-4 m/s i grundvind som SMHI sagt…) Två vuxna, två motorer (om än små) samt en god mängd packning tyngde ned båten lagom och hjälpte även till att stabilisera den lite. Den gick riktigt bra med min gamla Mercury 2,2:a och även klockrent med elmotorn, förstås. Men att stå och fiska två man, kasta, vända sig, göra mothugg, visar naturligtvis att det rör sig om en båt med 120cm bredd och blott 45 kilo. Den blir lite ostabil i sidled. Hastiga, stora rörelser är inte att rekommendera, helt enkelt. Men samtidigt är det enbart en vanesak. Första gången jag paddlade havskajak trodde jag att jag skulle välta hela tiden. Det hände inte. Och första gången jag stod i en fiskekajak på en sportfiskemässa trodde jag att jag skulle ramla i direkt. Det hände inte heller. Efter en timmes fiske i träskbåten tänkte jag knappt längre på att den var smal och lätt. Man vänjer sig.

Att fiska från en så pass låg båt var också ovant samt bekräftade det jag redan planerat; att snarast snickra ihop ett kastdäck mellan toften i fören och mitten för att komma upp en decimeter till. Det blir till helgen. Samt att montera det lilla lod som är på ingång.

Men hur gick fisket då? Tja, det var vindstilla, strålande sol och 21 grader varmt. Fisket var stendött sånär som på två snipor som krokades efter ett par timmar. Gårdagens tur handlade mest om att testa båt och i det var vi högst framgångsrika.

Med facit i hand, efter ett första test bara (i spegelblanka förhållanden), är jag riktigt nöjd med den nya träskbåten. Lätthanterlig (även ensam), extremt grundgående, rymlig att packa i och riktigt bra gång i vattnet med liten bensinmotor (trots tungt packad). Den enda punkt som hamnar på minussidan är den blygsamma bredden och därmed en viss vinglighet när man fiskar två stycken. Men återigen; det är en vanesak. Siljan 370 F kommer att vara en god kamrat under oräkneliga fisketimmar framöver, därom råder inga tvivel.

Skitfiske på er, så länge!

Sommaren innebär lågsäsong i fisket för min del. Om sommaren dessutom bjuder på rekordvärme och extremt låga vattenstånd blir det hela ännu lägre. Under fem veckors semester blev det ett fruktlöst gäddpass, några sporadiska abborrfisken och ett göstrollingpass på Mälaren som gav över femtio gösar på en kväll (på tre spön). Men det var också det hela.

I måndags började jag att jobba igen, ungefär samtidigt som de första tecknen på tidig höst visade sig. Kallare nätter, mer nederbörd och mörkare kvällar. Gäddiga tider närmar sig, äntligen!

Pass 1

I tisdags eftermiddag lovade SMHI mulet väder, god vind och måttlig värme. Jag packade in gummijollen i bilen tillsammans med ett imponerande lass diverse utrustning och drog till en ny sjö efter jobbet. Efter pumpning och rigorös ipackning tuffade jag ut på sjön med en nyfiken förväntan. Den där lite sprittande känslan när något nytt ska upptäckas.

Jag började på mer öppet vatten i närheten av näckrosbälten men utan några kontakter under den första timmen. Det var först när jag började att gräva mig igenom spenaten med offset som gäddorna visade sig.

Pig Shad Jr-snipa.

Ursinnig tvåkilos som attackerade en CLshad18 vid båtkanten i ett klassiskt ”gjorde-nästan-i-brallan-hugg”

Det blev fyra gäddor under passet och några bommade samt loja följen. Tanken var att utforska sjön mer, att fiska längre in på kvällen, men efter tre timmars ihållande och stadigt regn (vilket SMHI sannerligen inte förutspått varpå jag struntat i regnkläder…) styrde jag dyngsur tillbaka mot bilen och den torra värme den hade att erbjuda. Trots blöta kläder, ett strulande ekolod och ett avkortat pass var det fantastiskt roligt att få fiska gädda igen. När vibrationerna av det första stenhårda och aggressiva gäddhugget planterade sig i ryggmärgen kändes det som om jag hittat hem igen. Leendet spreds som över hela mig.

Pass 2

Redan dagen efter, under onsdagen, var det dags igen. Aleksander bjöd in till pelagiskt gäddspinn på Ekoln efter jobbet och det var inget att orda om – jag tackade genast ja.

Vi utgick i vanlig ordning från Skarholmen och begav oss mot de olika branter som skulle avhandlas under eftermiddag/kväll. Men innan dess var katastrofen nära. Mina beten och övriga attiraljer ligger numera packade i fem stora plastlådor. Dessa bär jag runt i en stor plastkasse där också extrakläder, termos och mat precis får plats. Denna kasse blir förstås ganska tung då jag gillar att ha med mycket beten. Bara ifall att, så att säga (trots att man i slutändan nästan alltid bara fiskat med max 5 olika). När jag tog klivet ned i Aleksanders Buster XL från bryggan hörde jag ett konstigt, plastigt knakande och samtidigt som jag satte fötterna på båten gick axelremmen av och påsen åkte i vattnet. Den började sakta att sjunka och snabb som en kobra kastade jag mig ned över relingen och sög tag i påsen. Aleksander var också snabbt framme och höll fast mina ben så att inte även jag skulle behöva bada denna eftermiddag när jag sträckte mig långt ut över relingen. Till slut fick jag upp den nu vattenfyllda och betydligt tyngre påsen i båten och betena var därmed räddade. Det var dock ett redigt göra när jag kom hem många timmar senare att lägga ut och hänga upp allt på tork. Nåväl, efter denna tveksamma inledning styrde vi ut ur hamn och bort mot branterna.

Vi började djupare, på 6-10 meter med större och rejält blyade gummibeten. Betesfisken var på plats och gösarna likaså. Vart vi än begav oss så visade lodet gösbananer på botten. Men inga gäddor. Åtminstone inga som ville äta. När eftermiddagen övergick i kväll tog vi oss in på gräsflader med ca tre meters djup och fiskade över växtligheten istället. Det gav ett par kontakter men inte mer. När klockan blivit runt 20:00 hade vi fortfarande inte krokat någon gädda och efter att Aleksander tjatat om göstrolling i över en halvtimme suckade jag och sade; ok, då.

Vi tacklade om till små vobblers men orkade aldrig sätta i spöhållarna. Det blev lite gammaldags bonnatrolling tillbaka mot hamnen som resulterade i några smågösar. Roligare än så blev det inte men det räckte gott och väl. Det var en fin kväll på sjön, som heller aldrig blev direkt kylig, som tur var. Även mina extrakläder låg ju i den badande påsen…

Skitfiske på er, så länge!

I torsdags fick jag för mig att testa en ny sjö, det extrema högtrycket till trots. Planen var att köra med min lilla gummijolle men den är lite jobbig att fiska ifrån. Eller det enda jobbiga är att stå på ”durken” som består av gummityg och några halvt stabiliserande brädor. Det blir vingligt samt att man står väldigt lågt och fiskar. Det fick bli ett litet kastdäck.

Jag letade fram lite spillbitar och byggrester i ladan och hittade dessutom plastad plyfa samt ett räfflad plastmatta och; voilà! Det ser kanske smått, vingligt och allmänt märkligt ut men med facit i hand kan jag meddela att det var grymt att fiska ifrån. Med sina 100×60 cm var däcket förvånansvärt stabilt att stå på och även bekvämt att sitta på under transport.

Draglådorna fick rum i springorna, och mitt lilla lod fick också sin givna plats (med batteriet i en hink, hängandes under däcket i en krok för att inte rulla runt på den skvalpiga durken).

Jag styrde ut på det nya vattnet med nästan obefintliga förväntningar. Det här var tänkt som en rek-tur. Klockan var 18:00, det var strålande sol, en lätt ostlig vind, 26 grader i luften och 23-23,5 i vattnet. Jag letade efter djup och det i kombination med växtlighet eller stenpartier. Men det verkade som de djupare områden (på 3-3,4 meter) helt utgjordes av släta dybottnar. En något djupare vass (med drygt 2 meter precis utanför) hittades och även en fin stenrygg i anslutning till en ö. På några ställen mitt ute i sjön hittades också sporadiska växtbälten med lite betesfisk. Alla dessa ställen såg högst intressanta ut men hade ytterligare en sak gemensamt; de producerade noll hugg. Vid ett tillfälle fiskade jag en glesvass med en offsetriggad Pigshad Jr och hade en skogssjömurrig halvkilosgädda som nyfiket (men inte hungrigt) följde efter in till båtkanten där den lojt vände på klacken och simmade tillbaka in i vassen.

Under transport.

Jag fiskade mig vidare in i kvällen även om det blev minst lika mycket åka runt och leta som det blev att kasta. Jag hann bilda mig en liten uppfattning om strukturen men hade svårt att hitta betesfisken. Nästa tur ska det rekas vidare och framförallt fiskas längre in på kvällen än 22:00 som blev sluttid i torsdags. Kanske tar jag också med abborrprylarna då. Det ska tydligen finnas klossar i sjön. Samt inplanterad gös. Känner jag mig själv så gör jag väl tio kast med lillspöt och om det inte blivit hugg innan dess byter jag säkert tillbaka till gäddgrejorna igen. Det brukar bli så.

Skitfiske på er, så länge!

Det är sällan jag får chansen att skriva en rubrik och ett inlägg som detta, alltför sällan. Men vore det å andra sidan ofta skulle det heller inte vara lika speciellt, det där med att slå sitt tidigare personbästa.

Jag och Aleksander hade planerat in ett fiskepass under gårdagen, och det på Mälaren. Denna stora sjö som gäckat oss under sommarfiske så många gånger tidigare. Men denna gång hade vi en plan, som äntligen gick i lås. Någon gång ska den ju göra det också. I sista stund fick vi också med oss en tredje gäddfiskare, Honken, och det var första gången sedan King of Mälaren i höstas som vi fiskade ihop alla tre. Trevligt!

Det skulle bli ett klart tidsbegränsat pass med start vid 9-tiden och tillbaka i hamn senast 14:00. SMHI hade förutspått mest mulet, 20 grader och en stadig sydvästlig vind och hade rätt sånär som på molnen som släppte igenom lite väl mycket sol. Vindriktningen hade varit stadig ett flertal dagar och tanken var att fiska djupvassar där sydvästan legat på för att sedan besöka några gräsflak. Men vi kom aldrig riktigt så långt som till flaken.

Först vid halv tio ungefär puttade vi i elmotorn vid första stoppet; en vass med ca 2 meters djup direkt utanför men där det snabbt sluttar ned till 9-10 meter och med fint gräs på botten hela vägen. Lodet skvallrade om att betesfisken var på plats och det kändes hett. Vi började alla med olika gummibeten (jag med helvit Burt23 från CaesarLures och de andra med naturligt färgade McPikes) men efter en liten stund bytte jag till en McTail för att bryta mönstret och testa annan rörelse. Dessutom ville jag köra mer klassisk ”Mälarskrikig” färg, solen till trots. Aleksander hade tänkt likadant, satt på en riktigt skrikig McPike och förkunnande hugg en halvtimme in i passet. ”Snipa” – sa han och jag som stod närmast (som eventuell håvman) drog iväg ett nytt kast. Men det visade dig snart nog att det inte alls rörde sig om någon snipa och det blev till att veva in fort. Fisken började att streta ordentligt och när den närmade sig båten såg vi att den var riktigt fin. Den var urstark och bjöd Aleksander på ett flertal kraftiga rusningar innan jag till slut kunde håva.

101 cm och 7,8 kilo. Vilken start!

Bara några minuter senare krokade Aleksander en till fisk på samma bete, en arg gädda i tre-kilosklassen. Uppenbarligen var det paddel som gällde och jag kom på att jag hade en Burt23 i fluogrön/gul kostym. Den åkte på beteslåset och jag fortsatte att kasta in mot vassen trots att Aleksander tagit sina fiskar längs med branten en bit ut. På kanske femte kastet med Burten, och minst tolfte kastet totalt på samma fläck med McTailen i Mälarfärg, tog det bara stopp. Hugget var inte så kraftigt men de följande huvudskakningarna var mer som djupt tunga gungningar i spöt. ”Stor fisk, stoooor fisk” – tjoade jag upphetsat. Fisken bröt snabbt ytan, så som stora fiskar ofta gör. Jag drillade snabbt in den mot båten eller snarare vinschade. Fisken gjorde knappt motstånd alls mer än att bara vara väldigt tung. Den gjorde ett halvlamt försök att dra ned på djupet vid båten men kom snabbt upp till ytan igen där Aleksander skopade in fisken i håven, i vilken den knappt fick plats. Med rejält adrenalinpåslag och lätt gummiaktiga knän granskade jag fisken. ”Den där är lätt 9+” – sa jag utan att riktigt ha registrerat längden.

Men när gäddan lyftes in i båten för snabb vägning och mätning insåg jag att den var snäppet större än vad jag först trott.

Den gamla och ganska trötta fisken var hela 118 cm lång…

… och vägde 10,4 kilo.

Min första plussare på tre år och ett nytt PB var ett faktum – äntligen! Min största gädda någonsin, både vad gällande längd som vikt. Glädjen var obeskrivlig och fortfarande nu, i skrivande stund, kan jag inte sluta att le.

Efter releasen hördes nog glädjevrålen ljuda över halva Ekoln och det blev kramkalas i båten.

Varför Aleksander och Honken kramades (brottades) framgick aldrig riktigt…

Jag var tvungen att sätta mig en stund, dricka en kopp kaffe och försöka landa lite i vad som precis hänt. Grabbarna fiskade vidare och jag satt bara och log i båten en stund. Så småningom, när adrenalinet lagt sig, fortsatte även jag att fiska men mattiden var tydligen över för efter detta hände inget mer. Vi provade lite olika platser men gäddorna hade som helt stängt av och huggfönstret var stängt. Vid halv två-tiden tuffade vi tillbaka till hamn och kunde konstatera att det varit ett kort men fantastiskt sommarpass på Mälaren med två fiskar över metern och ett nytt PB. Plötsligt lyckas man.

Skitfiske på er, så länge!

Det var en trött skara gäddfiskare som släpade sig ur sina sängar på söndagens morgon. Den sista dagen på Finlandsresan. Den strålande solen lös obönhörligt vidare och en lätt sydvästlig vind drog in över Finlands södra skärgård. Dagens plan var att fiska utan avbrott fram till 15-tiden då vi var tvungna att avbryta för att hinna med all packning, städning och pyssel inför kvällens hemresa.

Jag, Micke och Tony fiskade i Tonys båt och Roger och Rosario körde i den andra. Vi styrde ännu en gång mot det välbesökta flaket i hopp om att hitta några nya fläckar som höll stor fisk. Men fisket var trögt denna dag, riktigt trögt. Så pass att det inte blev en enda gäddbild trots att det kom upp en handfull mindre gäddor. Istället blev det några stilstudier i kastteknik.

Vi harvade på under dagen men lyckades aldrig knäcka koden. Istället avslutade vi något tidigare för att hinna in till närmaste samhälle och käka en välbehövlig pizzalunch innan städ och packning.

Ett antal timmar senare, inpackade till tänderna, tackade vi och tog farväl av Rosario för att styra Mickes Saab mot Åbo och färjan hem. Vi lämnade i rejält god tid ifall något oförutsett skulle ske. Som trög trafik eller en punktering, till exempel. Men inget hade kunnat förbereda oss på vad som skulle hända, bara fyra mil kvar till färjeläget.

Plötsligt började oljelampan att lysa. ”Oj, vi måste svänga av och fylla på olja”, sa Micke och tog av vid närmaste avfart. Turligt nog fanns det olja i bilen men efter att det fyllts på, när båtsläpet backades runt, började det att lukta väldigt bränt om bilen. När vi sedan svängde upp mot påfarten igen bolmade det kraftig rök ur både avgasröret och under motorhuven. Sedan tvärdog bilen. Efter flera försök att starta och köra försiktigt framåt insåg vi till slut det bittra faktumet att bilen verkligen var död och att vi inte skulle komma någonstans med den. Micke kontaktade sitt försäkringsbolag, som styrde upp bärgning, medan vi andra vankande uppgivet av och an längs vägkanten.

Jag ringde och pratade med min fru och sade att vi förmodligen skulle missa båten och inte komma hem förrän sent på måndagens kväll istället för på morgonen som planerat. Hon tyckte att jag skulle ringa en taxi och se till att hinna med färjan och även om det var lockande kändes det fel att överge de andra.

Bärgarna ringde så småningom och sade att de var på väg men att det endast fanns plats för tre personer i bärgningsbilen. En taxi beställdes därför och då blev det beslutat att jag och Roger skulle ta den till Åbo för att kanske hinna med färjan ändå samtidigt som Micke och Tony skulle åka till verkstad i Salo med Saab och båt. Sagt och gjort.

Bärgaren kom till slut och började att pyssla med Saab och Kimple men ingen taxi syntes till.

Tiden tickade iväg och det såg mörkare och mörkare ut att hinna med färjan som skulle lämna hamn 19:55. Till slut dök taxin upp och jag och Roger avvek mot Åbo medan Micke och Tony drog vidare åt motsatt håll. Det var bara fyra mil till Åbo men klockan hade hunnit bli mycket vid det här laget och jag bokade hotellrum från taxin, på ett hotell som låg precis vid Viking Lines terminal. När vi till slut svängde in vid terminalen var klockan 19:58 och färjan stod fortfarande inne vid hamn! Kan vi ha sådan tur? Jag tittade på Roger och sa ”jag springer och kollar!” medan han betalade taxin och kom snart efter. Väl framme vid terminalentrén visade det sig att dörrarna låstes 19:45. Vi hade missat färjan med ynka 13 minuter och fick istället checka in på hotellet, äta middag, få en god natts sömn och sedan hoppa på morgonbåten över till Sverige istället.

På måndagen satt jag och Roger på båten med en hel hög av dödtid. Samtidigt i Finland roddade Micke och Tony med bilverkstad. Saaben stod inte att rädda, tyvärr. Eller snarare skulle det kosta mer att laga den kraschade turbon (och eventuellt andra delar av motorn också) än vad själva bilen var värd. Istället fick grabbarna låna Rosarios systers bil med dragkrok så att de kunde ta kvällsbåten hem, med Tonys båt i släptåg. Vilken soppa!

Det blev ett något eländigt avslut på denna resa till hauki. En resa som i övrigt var helt grym, såväl fiskemässigt som i allmän trevlighet. Och det är just det sistnämnda jag kommer att minnas bäst; det trevliga umgänget och alla explosiva gäddhugg.

Jag vill passa på att tacka Rosario för gästfriheten, att vi fick bo i hans stuga. Men även tacka för en lyckad guidning där så pass många fina gäddor krokades. Sedan ska också Micke ha ett tack, för inbjudan. Utan den hade det aldrig blivit någon Hauki-resa för min del och jag hade varit en 107:a på 8,7 kilo fattigare. Så, tack!

Skitfiske på er, så länge!

Fjärde och sista delen om finlandsresan ligger snart i utkorgen men jag tänkte ändå bryta av den serien med en liten fiskerapport från hemmaplan.

I tisdags blev det en kvällstur bland näckrosorna på ett av mina hemmavatten. Det var nästan tre veckor sedan senast och det hade hänt en del med växtligheten på denna tid, milt uttryckt.

Läge för offset.

Jag styrde ut på sjön med min lilla snurra, stannandes var trettionde meter för att rensa propellern.

Till en början testade jag strömfåran i sjöns mitt där växtligheten inte har hunnit få fäste ännu och där trekrokar fortfarande har en chans. Men precis som alla andra gånger jag provat denna fåra under sommartid så hittar man enbart snipor och stora abborrar därute.

Fin bonusborre runt kilot på Burt 18.

Istället styrde jag snabbt in i smeten och riggade om min Burt till offset.

En Owner Beast 12/0 med en screw in-vikt från Daiwa fungerar utmärkt på Burt 18.

Gäddorna var verkligen på hugget i det 22-gradiga vattnet och det small på direkt bland näckrosorna.

Snipslaktat gummi – den ofrånkomliga nackdelen med offsetfiske i växtlighet.

Trots den höga temperaturen i vattnet fiskade jag ganska långsamt med ordentliga spinnstopp så att jiggen tilläts sjunka ned i fickorna mellan växterna. Precis efter ett av dessa stopp small det på stenhårt. Fisken stretade och kämpade som en riktig best och drog fast linan i näckrosorna. Det blir svårt att avgöra fiskens storlek då men förhoppningen tänds och pulsen ökar. Vi fortsatte vår kamp och slutligen låg en fin gädda i håven, även om den (som nästan alltid) var mindre än vad jag först trott.

95 cm och strax över 5 kilo.

Sammanlagt blev det 11-12 gäddor som krokades denna kväll och för ovanlighetens skull (och glädjande nog) bommades bara en enda fisk på offset. Denna krok som annars brukar kunna vara min nemesis och gäcka mitt sommargäddfiske rejält. Men inte denna fina junikväll och det har jag främst gäddorna att tacka för; att de verkligen högg för att mörda.

Skitfiske på er, så länge!