Det var en trött skara gäddfiskare som släpade sig ur sina sängar på söndagens morgon. Den sista dagen på Finlandsresan. Den strålande solen lös obönhörligt vidare och en lätt sydvästlig vind drog in över Finlands södra skärgård. Dagens plan var att fiska utan avbrott fram till 15-tiden då vi var tvungna att avbryta för att hinna med all packning, städning och pyssel inför kvällens hemresa.

Jag, Micke och Tony fiskade i Tonys båt och Roger och Rosario körde i den andra. Vi styrde ännu en gång mot det välbesökta flaket i hopp om att hitta några nya fläckar som höll stor fisk. Men fisket var trögt denna dag, riktigt trögt. Så pass att det inte blev en enda gäddbild trots att det kom upp en handfull mindre gäddor. Istället blev det några stilstudier i kastteknik.

 

 

 

 

Vi harvade på under dagen men lyckades aldrig knäcka koden. Istället avslutade vi något tidigare för att hinna in till närmaste samhälle och käka en välbehövlig pizzalunch innan städ och packning.

 

 

Ett antal timmar senare, inpackade till tänderna, tackade vi och tog farväl av Rosario för att styra Mickes Saab mot Åbo och färjan hem. Vi lämnade i rejält god tid ifall något oförutsett skulle ske. Som trög trafik eller en punktering, till exempel. Men inget hade kunnat förbereda oss på vad som skulle hända, bara fyra mil kvar till färjeläget.

Plötsligt började oljelampan att lysa. ”Oj, vi måste svänga av och fylla på olja”, sa Micke och tog av vid närmaste avfart. Turligt nog fanns det olja i bilen men efter att det fyllts på, när båtsläpet backades runt, började det att lukta väldigt bränt om bilen. När vi sedan svängde upp mot påfarten igen bolmade det kraftig rök ur både avgasröret och under motorhuven. Sedan tvärdog bilen. Efter flera försök att starta och köra försiktigt framåt insåg vi till slut det bittra faktumet att bilen verkligen var död och att vi inte skulle komma någonstans med den. Micke kontaktade sitt försäkringsbolag, som styrde upp bärgning, medan vi andra vankande uppgivet av och an längs vägkanten.

 

 

Jag ringde och pratade med min fru och sade att vi förmodligen skulle missa båten och inte komma hem förrän sent på måndagens kväll istället för på morgonen som planerat. Hon tyckte att jag skulle ringa en taxi och se till att hinna med färjan och även om det var lockande kändes det fel att överge de andra.

Bärgarna ringde så småningom och sade att de var på väg men att det endast fanns plats för tre personer i bärgningsbilen. En taxi beställdes därför och då blev det beslutat att jag och Roger skulle ta den till Åbo för att kanske hinna med färjan ändå samtidigt som Micke och Tony skulle åka till verkstad i Salo med Saab och båt. Sagt och gjort.

Bärgaren kom till slut och började att pyssla med Saab och Kimple men ingen taxi syntes till.

 

 

Tiden tickade iväg och det såg mörkare och mörkare ut att hinna med färjan som skulle lämna hamn 19:55. Till slut dök taxin upp och jag och Roger avvek mot Åbo medan Micke och Tony drog vidare åt motsatt håll. Det var bara fyra mil till Åbo men klockan hade hunnit bli mycket vid det här laget och jag bokade hotellrum från taxin, på ett hotell som låg precis vid Viking Lines terminal. När vi till slut svängde in vid terminalen var klockan 19:58 och färjan stod fortfarande inne vid hamn! Kan vi ha sådan tur? Jag tittade på Roger och sa ”jag springer och kollar!” medan han betalade taxin och kom snart efter. Väl framme vid terminalentrén visade det sig att dörrarna låstes 19:45. Vi hade missat färjan med ynka 13 minuter och fick istället checka in på hotellet, äta middag, få en god natts sömn och sedan hoppa på morgonbåten över till Sverige istället.

På måndagen satt jag och Roger på båten med en hel hög av dödtid. Samtidigt i Finland roddade Micke och Tony med bilverkstad. Saaben stod inte att rädda, tyvärr. Eller snarare skulle det kosta mer att laga den kraschade turbon (och eventuellt andra delar av motorn också) än vad själva bilen var värd. Istället fick grabbarna låna Rosarios systers bil med dragkrok så att de kunde ta kvällsbåten hem, med Tonys båt i släptåg. Vilken soppa!

Det blev ett något eländigt avslut på denna resa till hauki. En resa som i övrigt var helt grym, såväl fiskemässigt som i allmän trevlighet. Och det är just det sistnämnda jag kommer att minnas bäst; det trevliga umgänget och alla explosiva gäddhugg.

Jag vill passa på att tacka Rosario för gästfriheten, att vi fick bo i hans stuga. Men även tacka för en lyckad guidning där så pass många fina gäddor krokades. Sedan ska också Micke ha ett tack, för inbjudan. Utan den hade det aldrig blivit någon Hauki-resa för min del och jag hade varit en 107:a på 8,7 kilo fattigare. Så, tack!

Skitfiske på er, så länge!