Guidning à la Musikhjälpen

För femte året i rad auktionerade jag i december ut en heldags vårfiske efter gädda på mitt hemmavatten. Auktionen gick under Musikhjälpen och årets tema; alla människor har rätt att funka olika – där pengarna gick till att hjälpa människor med funktionsnedsättningar.

Vann auktionen gjorde en frikostig herre vid namn Patrik och i lördags kom han och vännen Andreas på besök, taggade på och rustade för gäddfiske. Vi styrde ut på en blåsig och soldränkt sjö i den lilla och välfyllda plastbåten. Gäss och svanar makade sig undan och doppingar dök förskräckt i vår framfart. I vassen hördes rördromens märkliga ljud och någonstans ovanför dess bo ryttlade de bruna kärrhökarna i jakt på något ätbart. Vi drack kaffe, pratade och var allmänt glada bara. Så där glada som man blir när det vankas en hel dags fiske.

Trots vinden låg det ett lugn över sjön. Det enda som var lite oroligt var min vilja att leverera bra fiske till gästerna. Historiskt sett brukar ”min” sjö leverera som bäst prick fyra veckor efter islossning. Men detta år har dessa fyra veckor bjudit på berg-och dalbana gällande vädret. Först milt, sedan sju minus en vecka senare och nu senaste veckan: tjugo plus. Leken blev först försenad för att sedan plötsligt kastas igång panikartat. Jag var orolig att fisket skulle bli riktigt svårt och hade både rätt och fel, skulle det visa sig. Mest fel som tur var.

Vi åkte upp mot den norra delen av sjön eftersom nordanvinden sedan skulle driva oss söderut. Väl på plats åkte IKEA-kassen i och första driften inleddes. Sniporna var med från start och Andreas i fören inledde dagen.

Sedan satte ett smågäddsrace igång. Under hela dagen krokades en jämn ström av små, utlekta hannar men de större fiskarna var rejält griniga. Efter ett okänt antal timmars fiske ankrade vi på en fläck som brukar kunna vara intressant. Jag satte på en Buster Jerk i favoritfärgen Golden Olive och körde lite vevjerk när det som egentligen inte bör hända hände; guiden krokade en större fisk. Den var ursinnig, stark och stretade på rejält innan Patrik galant håvade gäddan.

Det var en olekt madam…


…på 98 cm och en bit över 6 kilo.

Med blandade känslor såg jag fisken simma åter. Kul att de större kanske börjar hugga nu, tänkte jag samtidigt som jag kände mig förlägen över att det var jag själv som råkat kroka fisken. Men de större verkade inte vara med på noterna trots allt. Patrik och Andreas fortsatte att kroka gäddor i parti och minut men de var nästan alla stöpta i samma lilla form.




Dubbeldrillning

Mitt på dagen tog vi en välbehövlig lunchpaus och vi fick oss alla lite stabil mark under fötterna en stund medan jag värmde pulled chicken på trangiaköket. Till det serverades hemgjord BBQ-sås, vitlöksdressing, pico de gallo, syltad rödlök, sallad och tortillabröd.

Efter stärkande mat följt av kokkaffe inleddes andra halvlek. Ur guidesynpunkt började den inte så värst då jag lyckades kroka en till ganska fin fisk på samma Buster; en gädda på runt 90 cm och 5 kilo som inte hamnade på bild. Efter detta lånade jag ut Bustern till Patrik och plockade, för första gången på länge, upp mitt abborrspö istället. Jag hade köpt en kräftimitation som skulle testas. Patrik och Andreas fortsatte istället oförtrutet att med iver och glädje dänga efter gädda.

I takt med att eftermiddagen övergick i tidig kväll klingade huggfrekvensen av men slutade dock inte helt. Först lyckades Patrik kroka en finare gädda…

Stark 3,5:a med konstig utväxt under hakan

…och strax därefter lyckades Andreas med ett riktigt konststycke.

Dagens minsta och sötaste fisk som inte alls var intresserad av betet utan istället tyckte att pärlan mellan lina och tafs såg betydligt godare ut.

Den fisken satte punkt för dagen och årets upplaga av guidning à la Musikhjälpen var därmed över. Sammanfattningsvis kan man säga så här:

  • Otroligt trevligt
  • Gott sällskap och nya bekantskaper
  • Fantastiskt väder
  • God mat
  • Över trettio krokade gäddor
  • Sniprace
  • Pruttig guide som råkade kroka de två största fiskarna

Mina bristande guideegenskaper till trots så får jag säga att det var en riktigt lyckad dag. Det väsentliga är förstås att gästerna tyckte detsamma och jag tror att så var fallet. De sade åtminstone att de skulle buda på nästa års guidning också om jag nu skulle lägga upp någon under MH19. Vilket jag naturligtvis ska. Det har blivit den typ av trevliga tradition nu som man inte bryter i första taget. Så till Patrik och Andreas: tack för denna gång och varmt välkomna åter!

Skitfiske på er, så länge!

Lek på fullaste allvar

I måndags fick påsken se sig överstökad och hur trevlig helgens samkväm med familjen än varit så var det äntligen dags för lite gäddfiske. Roger kom på besök och vi kastade oss ut på sjön i en värme som mer påminde om slutet av maj än den tjugoandra april. En värme som ställer till det lite för oss som vill hinna med vårfisket i riktigt grunda slättlandssjöar. Efter drygt en vecka med arton grader och sol stegrar temperaturen med rasande fart i vatten som är under två meter djupa. Gäddorna måste ha fått sig en smärre chock när det plötsligt var över tio grader i vattnet trots att det mindre än tre veckor tidigare fortfarande låg is på sjön. En slags lekpanik verkar ha infunnit sig. Och med det en dramatisk minskning av chansen att hinna kroka en riktig förlekskluns.

Min gamla trotjänare fick bekänna färg igen.

Jag och Roger styrde ut på en blåsig sjö och inledde något som bäst kan kallas ett förfiske. På lördag är det nämligen dags för årets Musikhjälpen-guidning och jag ville bilda mig en uppfattning om gäddornas förehavanden med de nya värmeförutsättningarna. Konklusionen blev: lek. Lek på fullaste allvar, åtminstone för gäddorna, som inte bryr sig om något annat än fortplantning i det läget. Men som tur är gäller det aldrig alla gäddor samtidigt. Vissa hade inte lekt ännu medans andra redan var färdiga. Första fisken på första stoppet var väldigt klar med de bestyren.

Bra huvud och prick 100 cm men lätt utmärglad efter leken.

Vi drev med vinden kors och tvärs över sjön med blott en IKEA-kasse till drivankare som hejdade vår framfart något. Gäddorna högg sporadiskt här och där men det var nästan uteslutande små, utlekta och arga hannar. Det gick inte direkt att urskilja en vinnande betestyp utan de högg på allt men också på inget.

En av många som provades under dagen.

Det var stundvis riktigt trögt även om vi vid passets slut räknade ihop till tjugofem avkrokade fiskar under dagen. Passets första fisk blev också den största.

Det var en blåsig, solig och allmänt rolig dag på sjön i gott sällskap.

Målet (förutom att ha kul) var ju att börja forma en plan inför helgens guidning och den smids nu för fullt. I morgon eftermiddag blir det en sväng för att kolla lekläget en sista gång. Sedan hoppas jag vara redo för helgens gäster och en fisketur jag alltid ser fram emot.

Skitfiske på er, så länge!

Hemmaplan

I år är planen att fortsätta utforska vatten som var nya för mig i höstas. Dessutom ska en del helt nya provas också. Men igår föll jag tillbaka på det bekanta, det trygga och fiskade på hemmaplan för första gången sedan oktober. Dels för att jag bara tycker om den sjön så mycket men också för att jag ska köra Musikhjälpen-guidningen där om ett par veckor. Då måste man kunna lokalisera fisken och deras tillhåll kan variera ganska rejält från år till år. Jag ville bilda mig en uppfattning under gårdagen och med detta lyckades vi.

De senaste dygnen har kylan härjat rejält under nätterna i norra uppland. I fredags var sjöarna helt täckta med is och de behagade inte heller ge med sig under hela dagen, trots solsken och blåst. Jag blev snuvad på mitt planerade aw-pass och läget såg dystert ut. Men i lördags försvann isen så jag och Aleksander återgick till plan A och bestämde träff på hemmavattnet. Dock inte förrän vid 10-tiden då natten mellan lördag och söndag bjöd på 5-6 minus. Det blev isbrytning till en början.

Aleksander plöjer is med glädje.

Med dryga två grader i vattnet var det inledningsvis riktigt trögt efter nattens kallras. Långsam tail och sävliga paddlar inledde men gav just ingenting. Men som det brukar vara denna årstid så kom gäddorna igång i takt med att solens värmande strålar letade sig ned i vattnet. Vi tog några snabba snipor på en fläck innan vi drev vidare in på nästa där det stod snäppet större fisk.

89 cm i fin kondition. Osäkert varför jag ser så allvarlig ut med tanke på hur glad jag var efter det stenhårda hugget.

Vi drev vidare och krokade gäddor i jämn ström även om det kunde dröja en god stund mellan huggen.

Det var mest paddelbeten som var melodin även om jag också krokade ett litet gäng på Buster Jerk. Efter lunch gjorde vi en liten förflyttning till platser vi velat fiska från start men som då varit täckta av nattens is. Nu var de fria och låg redo att ta emot våra beten. Vid det här laget hade vi krokat 17 gäddor och jag hade precis gått om Aleksander i antal. Jag hade dessutom de största så stämningen i aktern började att bli lite spänd. När jag plötsligt krokade ännu en fisk muttrades det svordomar ur skägget på Aleksander men det skulle visa sig att den fisken inte räknades.

1040 gram fin bonusfångst.

Kort därefter krokade jag min tionde gädda för dagen och då tiden höll på att rinna ut trodde jag att den inofficiella tävling som så ofta uppstår när jag och Aleksander fiskar ihop var avgjord. Men fel hade jag då han istället kontrade rejält på sluttampen.

Inhalerad JerkTail från Nithagen.
94 cm och strax över 6 kilo

V hade äntligen kommit i kontakt med bättre fisk men samtidigt tog tiden slut, tyvärr. Det var dags att runda av men Aleksander hann knipa en snipa till och antalet krokade fiskar slutade på oavgjort = 10 lika.

Det var en riktigt bra dag på sjön. Visst fick vi många småfiskar och vi lyckades aldrig hitta bjässarna som vi sökte efter men det var jäkligt roligt ändå. Efter den långa vintern är man fortfarande inne i nyhetens behag av att spinnfiske överhuvudtaget är möjligt igen. Den känslan är närmast obeskrivlig. Och rakt av underbar.

Skitfiske på er, så länge!

Tiden då tålamodet får bekänna färg

Idag var det dags igen för årets andra, mer rejäla spinpass. Tony och Sebastian skulle ut på en trevlig insjö jag aldrig besökt och frågade om jag ville hänga med. Självklart ville jag det.

Irampning i arla morgonstund.

På klassiskt förleksmanér skulle vi först beta av djupkanter in mot lekområden och sedan leta oss in till lite grundare områden. Nattens kallras och morgonkvistens minusgrader borgade för tufft fiske. Som om förleksfiske inte redan brukar vara det? Och tufft blev det.

Vi provade kanter, vassträckor och stenpartier där vi hittade betesfisk men gäddorna stod där nere någonstans och tjurade å det grövsta. Precis som det brukar kunna vara med en vattentemperatur på ca 2,5 grad. Det dröjde närmare tre timmar innan Tony plötsligt fick tungt gräs på kroken. Gräs som började att sprattla lite.

Sedan blev det dött igen. Tiden rullade på och tålamodet (eller pannbenet som vissa säger) fick bekänna färg.

Det blev lunchtid och så småningom tidig eftermiddag. Vi kunde bara fiska fram till ca 13:30 denna vårsoliga lördag och i sista stund förkunnade Sebastian hugg. På en fläck där jag precis lagt närmare tio kast men han hade antingen rätt bete, rätta knycken eller lyckades bara pricka den köldstela fisken rätt i skallen.

Sebastian langar iväg sin Mcrubber som strax därefter krokade en riktig tjockis.

Precis över metern och någonstans över sju kilo.

Det blev en perfekt avslutning på en mycket trevlig dag på sjön. Om vi nu bortser ifrån att jag bommade, vilket jag tycker att vi kan göra…

Skitfiske på er, så länge!

Isfria hemmavatten

Nu är det äntligen den tiden på året igen; då den långa, mörka väntetiden är över och sjöarna i närheten återigen är öppna för spinnfiske. Det är en sprittande känsla att kunna lasta aluminiumbåten på biltaket och ta ett kort fiskepass efter jobbet igen. Under gårdagen blev det säsongens allra första och bilen styrde mot ett (för mig) helt nytt spinnvatten. Grund, näringsrik fågelsjö med jämndjup dybotten – precis som de andra jag brukar besöka. Och precis som de andra var denna riktigt svår direkt efter islossning med tjurigt tröga gäddor trots att vattnet hunnit bli fem grader varmt. Beroende på vad som finns kvar av förra årets växtlighet vet man inte riktigt var fisken står. Mycket växter kvar = var som helst i sjön. Lite växter kvar = vassgluggar. Under gårdagen funkade varken eller.

Jag driftade runt och sökte av delar som jag vet är snäppet djupare samt gled runt vassöar och prickade luckor i fina vassträckor. Inte ett pet. Efter tre timmar var det dags att tacka för mig även om sjön knappast bjudit så värst. Det blev en bom i protokollet men vad gör väl det? Sjöarna är öppna och chanserna rader upp sig framöver. Det räcker bra så.

Skitfiske på er, så länge!

Spinnpremiär

Under förra helgen besökte jag öppet vatten för första gången i år. Det var ett kort litet besök som inte riktigt räknades som spinnpremiär. Den kom istället under gårdagen.

Jag och Aleksander hade bestämt träff vid en större å som varit isfri i ett par veckor. Jag hade med mig min biltaks-Siljan samt hela bilen full med packning. Ibland slås man verkligen av hur mycket prylar som ”behövs” för denna underbara hobby/livsstil.

Jag lastade av och packade i båten och satte mig sedan med en god kopp kaffe och riggade lite beten. Det blev lite tid över då Aleksander hade glömt flytvästen och fått vända hem igen.

Min PB-Burt 23b fick inleda dagen.

Aleksander dök upp så småningom och vi begav oss ut i blåsten. Nu befann vi oss förvisso på en ganska skyddad å men de extremt kraftiga byvindarna (som kom från alla möjliga håll) ställde till det lite för oss under dagen och gjorde elmotordrifterna svåra.

Det hela började oerhört segt men vi hade knappast heller förväntat oss något annat med ett siktdjup på max 1 decimeter i det vårgrumliga vattnet som dessutom bara var 2,5 grader varmt. Vi fiskade med ganska grälla färger och framförallt med rassel för att gäddorna skulle upptäcka våra beten. Trots detta gav de tre första timmarna endast ett extremt försiktigt och därmed också bommat hugg.

Blev lite vilande i båten mellan kasten…

Plötsligt var det dock mattid och det small på ordentligt på min rasslande Westin Swim några meter ut från vassen. Fisken betedde sig först ganska liten men sedan kom en skön tyngd på andra änden av linan. Jag misstänkte att den gått fast i lite växter men upp kom en riktig fläskis som ställt sig på tvären under drillningen.

I trakterna runt 90 cm och 4,5 kilo välmatad förleksgädda.

Blott några minuter senare fick också Aleksander ett rejält hugg som tyvärr bommades. Svordomarna studsade över den vindpinade ytan men frustrationen över den tappade fisken var ingenting mot vad som komma skulle.

Ett par fruktlösa timmar senare hade jag satt på en Pig Shad Junior i favoritfärgen (oavsett vattentyp) Baby Brown. I regel tycker jag att en CL Shad 18 från Caesarlures är att föredra när man vill ha ett snäppet mindre och livligare gummi. CL-Shaden har dessutom inbyggt rassel i paddeln vilket är närmast avgörande i så grumligt vatten som vi fiskade i. Men jag saknade den färgen; med mörkare, glittrig rygg i solskenet och pearlvit buk. Kanske hade det kvittat i det grumliga vattnet, vem vet?

Jag gjorde några kast med långsam invevning och kortare vevstopp. Det var bara 1,5 meter djupt så stoppen blev inte så långa. Plötsligt bytte jag taktik och körde istället tre snabba vevtag följt av ett längre stopp, tre snabba igen, stopp och så vidare. Efter halva invevningen i första kastet med denna taktik tog det bokstavligen tvärstopp. Instinktivt gjorde jag ett rejält mothugg och spöt (upp till 140 g i kastvikt) stod djupt böjt och helt stilla. Bottennapp. Trodde jag i en halv sekund. Sedan kom två djupt, djupt tunga sug i spöt innan linan plötsligt blev slak. Jag har några plussare bakom mig. Dessutom ett gäng fiskar över nio kilo. Men jag har aldrig tidigare känt en liknande tyngd i huvudskakningarna. Det var något i hästväg. Det kan naturligtvis ha varit en fisk som ”bara” vägde åtta kilo. Men känslan av det hugget, som fortfarande ligger gäckande färskt i muskelminnet, säger mig att det var en betydligt större fisk än så som tog sig loss.

Jag var tvungen att ta paus en stund. Att försöka smälta det som precis hänt men framförallt att samla ihop mina dränerade krafter och helt enkelt ta nya tag. Vad annat kan man göra? Besviken och med en obeskrivlig känsla av tomhet fiskade jag mig vidare in i eftermiddagen utan att få några fler hugg detta premiärpass. Aleksander krokade dock en gädda till slut som blev dagens andra och sista.

En liten leksugen hane som föll för en Westin Swim.

Mer än så hände inte denna soliga och extremt blåsiga vårdag. Om man bortser från min hemfärd som tog dubbelt så lång tid som den borde ha gjort då båten höll på att blåsa av biltaket på E4:an. Men det är en annan historia.

Skitfiske på er, så länge!

Första besöket på öppet vatten

Ruskvädret härjar över Uppland. De ganska kraftiga nordostliga vindarna för med sig snöblandat regn och det är bara ett par plusgrader. Grått, blött, kallt. Då passade jag på att ge mig ut till kusten och besöka ett av de sund där isen hunnit släppa sitt grepp.

Siljan 370F, lastad och redo med kastdäcket på plats

Med ett pirr i magen lastade jag bagageutrymmet fullt av prylar. Elmotor, batteri, ekolod, spön, beteshink, väskor, håv, elsladdar, bensinmotor, bensindunk, öskar, flytväst, matsäck, kaffetermos mm. Mycket grejor blir det.

Efter en knapp timme svängde jag ned mot bryggorna och lastade snabbt av båt och alla prylar. Förväntan låg skälvande i luften. Inte över att jag skulle få mycket fisk (eller ens någon) utan bara över att jag skulle få kasta konstgjorda beten igen.




Redo för premiär

Jag styrde ut på det vansinnigt kalla vattnet (givaren sade mellan 0,03 – 0,4 grader). Det var svävande tailbeten som gällde, extremt långsamt hemtagna med långa vevstopp. Jag hittade lite betesfisk på lodet och några större individer på botten men allt var köldstelt och avstängt, precis som det brukar kunna vara vid dessa första trevande spinnförsök.

Efter halvtimme eller så gled jag upp längs en liten vassträcka där det blev något grundare. Jag bytte till en Westin Swim, ”Skitmört” och tänkte att lite rassel kanske skulle få igång någon av de halvfrusna gäddorna. Efter ett par kast högg det på rejält och känslan när kraften for genom lina, spö, rulle och upp i handen, armen och slutligen planterade sig i ryggmärgen – obeskrivlig. Som jag har längtat. Efter närmare fyra månaders uppehåll har man nästan glömt bort hur det känns. Ett hugg senare och allt är tillbaka. Jag är hemma igen, helt enkelt.

Skitfiske på er, så länge!

Stillsamheten i ensamfiske, 32-årig trotjänare och braxbuk deluxe

Det är roligt att fiska gädda och nästan alltid roligare när man har sällskap i båten. Delad glädje är dubbel glädje, brukar det ju heta. Men ibland är det också riktigt rogivande att köra ett rejält solopass. Så blev det under gårdagen.

 

Välfylld Siljan 370F, redo för äventyr.

 

Jag vill passa på att slå ett slag för min Mercury 2,2:a. Motorn på bilden ovan fick jag av farsan när jag fyllde 12 år (-86). Under motorns 32 år har den gått oräkneliga timmar samt haft ett parti i mitten på ca 18 år då den bara stod och dammade, år ut och år in utan värme under vintrarna. De senaste fem åren har den gått extremt hårt. På 32 år har jag bytt propeller en gång, tändstift en gång samt att jag skruvade av kåpan en gång och kikade lite, utan att direkt smörja eller pilla med något. Det är allt. Och den bara går och går och går. Startar alltid klockrent och strular aldrig. Kvalitet av rang i en kamrat som som bara ger utan att någonsin få något tillbaka. Ett sting av dåligt samvete säger mig att det kanske börjar bli dags att skruva av kåpan igen och kolla läget…

Jag gav mig ut under gårdagen på ett vatten som fortfarande utforskas, som jag inte alls hunnit lära mig ännu. Det här var andra turen under höstförhållanden och femte turen någonsin.

 

 

Förutsättningarna var inte de vassaste. Fullkomlig stiltje och strålande sol gjorde mig sällskap under hela dagen. I en sjö med maxdjup på tre meter betyder det trögfiske och trögt blev det. Jag började med tail i det fyrgradiga vattnet men utan resultat. Sedan blev det gummi i olika storlekar och rörelsemönster med några följen och nafs som resultat. Först när Westin Swim i Skitmört åkte på landades ett par snabba snipor. Men det var inte direkt snipor jag var ute efter så jag driftade vidare med elmotorn till mer öppna delar av sjön och fiskade av växtområden med gummibeten igen. Men det var tufft denna soliga lördag trots att det kom upp några sporadiska, mindre fiskar här och där.

 

 

Vid lunchdags hade jag krokat sex mindre fiskar och det började att kurra rejält i magen. Samtidigt gled jag förbi en ö där en grillplats skymtade mellan träden. Perfekt!

 

 

Havregrynsgröt med blåbär – en värmande energikick som heter duga.

 

Efter lunch befann jag mig direkt på ett ställe som brukar kunna vara intressant. Ett bälte av gammal växtlighet dröjer sig kvar och både betesfisk och rovdjur har gott om skydd där. Jag plockade upp jerkspöt för första gången under dagen och satte på en Buster, Golden Olive. På det allra första kastet, in mellan växterna, small det på rejält. Det var en riktigt stark fisk som dock inte var särskilt stor. När den närmade sig båten visade det sig att krokarna satt på ett sätt att gälgrepp inte var att tänka på. Då är det bra att ha håv.

 

Fantastisk kondition på denna 85-90cm:are med bred nacke, rygg…

 

…och galen braxbuk. Trots den ringa längden vägde denna fisk säkert närmare sex kilo.

 

Jag fiskade av området noggrant men det var bara en till, mindre gädda som behagade att hugga. Drifterna tog mig så småningom tillbaka mot båtplatsen och jag klev av sjön vid tre-tiden, med åtta landade fiskar som resultat. Det var en fantastiskt stillsam och trevlig dag på sjön även om den stundvis bjöd på riktigt trögfiske. Den där toppfisken som man så ofta söker uteblev men jag lär mig sjön sakta men säkert. Vädret verkar tillåta åtminstone en chans till, nästa helg. Nya tag då!

Skitfiske på er, så länge!

 

 

 

Zombiegäddan

Vintertid och grånovember betyder att efter-jobbet-fiskets tid är över. Man får förlita sig enbart till helgerna igen och det känns långt mellan passen. Igår träffade jag barndomskamrat Johan för en tur på en sjö jag enbart besökt några få gånger tidigare. Då var det augusti-september med sommarvärme i vattnet men nu var det första besöket i riktigt novemberväder.

 

I väntan på Johan med Träsk-Siljan på taket.

 

Packade och klara.

 

En lätt bris från öst rörde upp ytan ute på sjön och himlen hängde blytungt. Det luktade verkligen storgädda. Vi började längs vasskanter och styrde stundtals ut till ”växtöar” på mer öppet vatten, eftersläntrare från sommaren som ännu inte tynat bort helt. Det började riktigt trögt och gäddorna var inte intresserade alls, varken av paddel, tail eller jerk. Men som det så ofta är i kallt vatten så började det plötsligt att hugga, som på en ohörbar, given signal.

 

Johans gädda som jag krokar av.

 

 

 

Vi krokade åtta fiskar på ganska kort tid innan fönstret åter stängdes och fisket tvärdog. Vi drev förbi det ena heta stället efter det andra utan vare sig kontakt eller följe. Lunchtid kom och gick och Johan var tvungen att bryta lite tidigare samtidigt som jag var tvungen att fortsätta. Känslan av att det hängde storgäddhugg i luften var överhängande. Jag drev genom ett sund i stiltje. Grådiset lågt tryckt mot sjön och det enda ljud som hördes var elmotorns låga surrande. Jag hade fiskat stora delar av dagen med Westin Swim som varit överlägsen på förmiddagen men bytte nu till en Burt20. Jag smög sakta förbi en vasskant med fina hålor in i växtligheten och flippade in Burten i dessa. Jag bommade nästan omgående ett rejält hugg och försökte få den fisken att hugga igen men utan resultat. Tjugo meter längre ned small det på stenhårt. Ingen jättefisk alls men ack så stark. Den gjorde några härliga sidoledsrusningar innan den lät sig gälgreppas.

 

Riktigt välmatad 90+fisk som nog vägde runt 5,5 kilo.

 

Som ni säkert ser på bilden var det något tok med vänsterögat. Jag har sett blinda gäddor förr, med mjölkvita ögon, som kan kallas zombiegäddor men aldrig någon med nästan lysande limegrön/gul färg.

 

Zombieöga deluxe.

 

Efter denna fina fisk hände just inget mer och trots den tidigare känslan så uteblev det där riktiga storhugget. Men vad gjorde väl det? Det var en riktigt trevlig dag på sjön och i samma sekund som båten lades tillbaka på biltaket så inleddes som alltid den långa väntan på nästa helg och dess löften om nya gäddäventyr.

Skitfiske på er, tills vidare!

 

 

 

Fel sjö

Lördag morgon. En minusgrad i luften, kraftig nordan och ett tunt, krispigt lager isig snö över norduppland. På mötesplatsen svängde en halvrisig Saab in försiktigt på sina slitna sommardäck. På taket låg träskbåten fastspänd. Dess aluminiumskrov blänkte till i strålkastarljuset när också Roger svängde in. Vi skulle på äventyr i ett nytt, litet och ofiskat vatten. Och något utav ett äventyr blev det också.

Roger packade in sig i min bil och vi åkte sakta norrut på de glashala vägarna. Först några mil på asfalt med sedan svängde vi av och de sista fem kilometrarna bestod av liten skogsväg. Framme vid den lilla skogssjön såg det riktigt hett ut. Otåliga lastade vi av träskbåten, kånkade den ned till sjön och gick sedan i omgångar över stock och sten med kastdäck, elmotor, batteri, bensinmotor, beten, spön och alla andra prylar man kan tänkas behöva. När vi var nästan klara med detta hörde jag Roger prata med någon och anade genast oråd. Jag gick tillbaka till bilen och där stod en arg och rultig jägare och gormade. ”Här får ni ju inte vara”. Jo, sa vi. Vi har fiskekort. Men efter en stunds dividerande visade det sig att inte mindre än tre jaktlag skulle bedriva jakt med kulvapen i skogarna runt sjön. Jag och Roger kände att det inte riktigt var värt att fiska just denna pöl med risk att bli beskjutna. Bära upp all packning igen, spänna fast båten på taket och åka till en annan sjö några mil bort. Vi tappade minst 1,5 timmes fisketid på detta konstaterade vi när vi styrde ut på en större sjö än planerat, där vinden nästan drog upp vita gäss.

 

 

Det aktuella vattnet har jag bara besökt vid två kortare tillfällen tidigare och har inte hunnit lära mig det alls. Vi provade klassiska vasskanter med pålandsvind, öar och mindre lävikar. Men det var avstängt och gruvligt trögt.

 

Glada fiskare, trots planändringen och den bitande nordanvinden.

 

Strax efter att bilden ovan togs bytte jag och Roger plats och jag tog över elmotorstyrandet. Det första som då händer är att jag böjer mig ned med spöt i ena handen och pysslar med något med andra handen. Det rycker till i spöt och något förvånad tittar jag upp. Naturligtvis har jag, för första gången, gjort en klassiker; linan fastsnurrad i elmotorn. Upp med motorn och skruva av propellern. Novis på elmotor som jag är trodde jag att sprinten i propelleraxeln satt fast och drog bara av propellern utan att tänka längre än så. Plums sa sprinten och sjönk. Nu hängde mörka moln över undertecknads huvud och svordomarna smattrade över den vindpinade vattenytan. Utan sprint – ingen elmotor. Ingen elmotor (och utan något drivankare med) – ingen chans till vettigt fiske i lätt båt med rådande vind. Det slog mig att jag hade kraftiga offsetkrokar till övers som jag kunde klippa en bit av i lagom längd. Samtidigt insåg Roger att han nog hade en reservdelssats till frontmonterad MinnKota längst ned i fiskeväskan. Mycket riktigt hittade han reserdelarna, sprintar fanns och de passade dessutom till min Shakespare. Lycka!

Vi fortsatte att beta av våra kanter och tillhåll med tailbeten, gummi och jerks. Men det enda som hände var små och ytterst försiktiga nafs. Plötsligt blev det bara lite tungt på min lina och jag ryckte loss mig från gräset. Men då sprattlade gräset lite och det kom upp en sjukligt smal liten fisk.

 

 

Tråkig kondition men vackert tecknad skogssjögädda.

 

Strax efter hade Roger ett mer rejält hugg men fisken tog Burten halvdant och hoppade av krokarna bredvid båten. Mer än så hände inte under detta märkliga pass. Hård och iskall vind, hagelskurar, ”fel” sjö och ganska ont om tid. Lite besegrade av förutsättningarna begav vi oss tillbaka till sjösättningsplatsen.

 

Urpackning

 

Ganska möra efter kyla och balansering i gungig båt styrde vi hemåt i den fullpackade Saaben. I bilens sköna värme kändes det nästan som man lika gärna hade kunnat vara hemma istället, en dag som denna. Men samtidigt hade vi också kunnat sitta i bilen överlyckliga över att vi krokat en 11-kilosfisk under passet. Sådant där vet man aldrig, och det är ju det som får en att, oavsett väder, bege sig ut igen och igen och igen…

Skitfiske på er, så länge!