Envishet, det är ett ofta förekommande ord inom sportfisket. Man måste vara envis och nöta vidare. ”Tillslut så får man sin belöning” eller liknande meningar har man läst många gånger. Men vad är det egentligen att vara envis, och finns det en gräns för när man ska fundera på om envisheten har gått över till dårskap… Jag sökte upp ordet envis på Svenska Akademins Ordbok och fick upp ganska mycket, men här är några utdrag:
1) Om person (1. ngns karaktär, sinnelag, ’huvud’, påstående o. d.): som utan att låta rubba sig av några skäl fasthåller sin (mer 1. mindre oriktiga) åsikt 1. mening 1. sitt beslut, som icke låter övertyga sig 1. rubba sig (av förnuftiga skäl), halsstarrig, tjurskallig, egensinnig; stundom uppfattat ss. förtjänstfull egenskap: oböjlig, ståndaktig.
2) Om sak, tillstånd, värksamhet o. d.: ihållande, ihängande, ihärdig, som icke lätt släpper taget 1. upphör.
Har man som person en del av dessa egenskaper som nämns här så är du säkert en av de som tänker ”bara ett sista kast” eller ”jag ger det 15 minuter till”. Dessa egenskaper ser jag bara som positiva och är nästan ett måste. För visst riskerar man att få en arg blick eller några väl valda ord från sin bättre hälft när man kommer hem försent, enbart för att kanske få det där hugget man väntat på hela dagen! Även om man innerst inne vet att det knappats lär hända, så har man den där envisheten att ge det några minuter till eller ”bara ett kast till”.
Men går man lite längre i sin envishet och har ord som tjurskallig eller ”som icke lätt släpper taget” eller varför inte ”utan att låta rubba sig av några skäl”… Det är nu vi börjar närma oss en dåres envishet. Det vill säga min envishet…
Jag tycker om envishet, jag ser det som en väldigt positiv egenskap men ibland blir jag trött på mig själv. För i lördags var det återigen dags att försöka sig på lite mete efter färna.
Temperaturen hade legat på plus nästan hela veckan och det såg rätt lovande ut när man började följa händelseförloppen på väderapparna. Nu borde man kanske ha lärt sig att det sällan blir som de lovade, men jag försöker leva lite på hoppet och tänker att de kanske har rätt den här gången… När det väl blev lördag så var vädret följande. Dimma till en början, 4-5 grader varmt med en sydlig vind och byar på 10-12 m/s och under dagen kom det flera mindre trevliga regnskurar. Så igen var vädret emot mig, men den här gången hade jag ändå sällskap i min idioti, Andreas från fiskeklubben följde med. Till mitt försvar var det faktiskt Andreas som frågade mig om vi skulle ut på ett pass ihop, så ni inte tror att det var jag som drog med honom i fördärvet.
Jag hämtade upp honom vid halv åtta, in med hans grejer i bilen och efter en kort bilfärd var vi framme vid dagens första plats. Vi hade två spön var och använde oss av fyra olika beten för att se om något kunde locka till ett hugg.
Ån hade lugnat sig lite mot förra helgen men vattennivån var fortfarande rätt hög, vilket sällan är bra. så våra förhoppningar var kanske inte på topp. Men vi nötte på i ett par timmar på första platsen, vi snackade självklart mycket mete så tiden gick fort.
Men tillslut var det dags att flytta, så vi gick nedströms en bit och nötte där i ungefär en timme. Men med samma resultat som tidigare, det vill säga inte ett pet på grejerna. Så vi packade ihop allt och körde till en ny plats.
Här var det väldigt lugn ström, så kanske kunde det stå någon färna här. Med lite nytt hopp och ett par äggmackor i magen så kastade jag ut. Satte ned spöna i spöstället och började stirra på spötopparna igen. Sörplade i mig lite kaffe, det kändes ändå rätt bra, här kanske det kunde hända något. Jag var nöjd med var mina beten låg. När kaffet var slut så öppnade sig himlen och det började regna ordentligt. Det var vid det här läget man skulle ha packat ihop och åkt hem, men nej nu kom en dåres envishet fram. Så vi satt kvar i regnet och stirrade på spötopparna som inte rörde sig en millimeter. Efter en stund så lugnade sig regnet lite och tio minuter senare hade det slutat. Jag plockade upp ett av spöna och bytte krokbete, sen kastade jag ut igen. Det gäller att nöta, ”utan att låta rubba sig av några skäl”. När det hade gått ett tag till och varken jag eller Andreas hade haft ett pet på våra grejer så gav vi tillslut upp.
På vägen hem började jag som vanligt fundera på varför man utsätter sig för det här, nu var det mitt fjärde pass vid ån tror jag som jag inte har haft ett pet, inte ett napp… Jag har provat olika krokbeten, platser, riggar och säkerligen flera andra förändringar som jag inte kommer på nu. Men inget har gett mig ett napp.
Jag borde väl ha fokuserat på predatorer istället för att sitta i blåst, regn, snö och kyla och stirra på ett par spötoppar när förhållandena är ganska värdelösa… Jag säger inte att det är lättare att fiska efter predatorer, fast årstiden är mer anpassad för dem än för färnan. Men det var ju det där med min envishet, en dåres envishet kanske, eller så är det bara så enkelt att jag tycker det är otroligt roligt att meta efter färnan, även i dåliga förhållanden! För även om jag blankar pass efter pass och blir lite småmobbad av min sambo när jag kommer hem utan ett endaste napp så hade jag gjort om det igen utan att blinka! För i soffan får man inga fiskar det är en sak som är säker, sitter man bara där i blåsten, regnet och kylan och nöter så får man väl tillslut sin belöning, som man så många gånger har läst.
När inget hade hänt här heller på ett tag bytte jag bete och provade ostpasta på ena spöt och ”luncheon meat” på det andra. Dessa beten ihop med en fylld feederkrog med mäsk hamnade på nya platser och väntan och stirrandet på spötopparna började igen. Nu slutade det regna, och det var nästan som solen försökte bryta igenom molntäcket, men jag var mest glad för att det slutade regna. Klockan började närma sig 12 och inget hade hänt på hela dagen, inte ett pet. Så efter lite övervägande med mig själv medan jag åt upp resten av äggmackorna bestämde jag mig för att prova en sista plats. Så lätt kan man inte ge upp och det regnade ju inte längre! Så in med grejerna i bilen igen och efter en stund var jag framme och snabbt ut med båda spöna. 
Det sista dropparna kaffe som fanns kvar i termosen dracks upp och igen så försökte solen bryta sig igenom, det var nästan riktigt skönt ute om det inte hade varit för den där envisa västliga vinden. Tillslut gav jag upp, det blev inte ett enda pet den här dagen, men så är det ibland. Jag vevade in, packade ihop spöna och gick tillbaka till bilen. Krånglade av mig regnkläderna och tog lite papper som låg i bilen och torkade nacken, för på något vis lyckas det alltid hamna vatten där när man tar av sig regnkläderna som hållit en nästan torr hela dagen… På vägen hem satt jag och funderade på varför man gör det här, varför åker man och sätter sig ensam utmed en å en blåsig, regnig och kall lördag? Det är ju aldrig som på film, för kollar man på Engelska metefilmer som till exempel ”A Passion For Angling” så går de utmed sina vackra ”Riverbanks” medan jag själv slåss med vass, visset gräs och träd… De har på sig gamla fina tweedkavajer och jag själv går i regnkläder och ser mest ut som en dränkt katt… Så varför? Är man galen, konstig eller bara knäpp? När jag senare på kvällen kollade av sociala medier så ser jag flera som varit ute på ismete där någon skrivit att de fick använda plankor för att komma ut då isen hade släppt i kanterna. Någon hade skrivit med livet som insats och så vidare. Då är väl de också galna, knäppa eller konstiga? Eller så är det bara så att vi sportfiskare generellt har en väldigt stor hängivenhet till vår hobby, det finns inte så många hinder som ska stoppa oss från vår passion, vår livsstil. Fisket är ens livselixir helt enkelt! Så nej vi är inte galna, vi är bara hängivna, sen får de som inte förstår det tro och säga vad de vill.
Efter en bra start så satte vi oss vid elden och självklart blev det frukost med äggmackor och kaffe.
Efter cirka trettio minuter kom nästa fäll, vi rörde oss snabbt mot spöt men igen var betesfisken spottad, troligtvis abborre.. Den här gången gick det inte lika bra och det blev tyst igen. Mer ved levererades, snacka om service!
Så vi eldade på i väntan på nästa fäll och efter knappt en timme kom det, den här gången tog den lite lina när vi kom fram så mothugget sattes direkt, fast fisk och upp kom det en mindre gädda på cirka ett kilo. Den krokades av i hålet och fick snabbt simma tillbaka. Det gick ytterligare trettio minuter och klockan hade hunnit bli tio ungefär när nästa fäll kom och igen en mindre gädda. Sedan fortsatte det fälla ganska tätt fram till tolvtiden och vi kunde då räkna in det till 10-12 fäll totalt och 6 mindre gäddor upp. Efter klockan tolv blev det lugnt och vid halv två tiden valde vi att packa ihop och åka hem. Det blev inga större gäddor den här dagen men det blev ändå en fin abborre och en trevlig dag på isen så då är man nöjd.
Det blir ett par snabba bilder med mobilen och sen får den simma tillbaka. När jag riggat färdigt det sista spöt och ska gå och sätta mig så fäller det. Igen tar gäddan lina så det är bara att sätta in mothugget. Nu blir det bättre motstånd och efter en rolig fight kan jag landa en tjock dam på 90 centimeter. Hon fick också vara modell för några snabba mobilbilder innan hon argsint försvann ner igen och lämnade mig blöt efter sitt plaskande med stjärtfenan.
En riktigt bra start med 4 gäddor upp, nu kunde jag hälla upp första koppen kaffe och äta ett par mackor. Dimman låg tät över sjön och det mesta blev fuktigt och blött i det varma vädret. Så tråkigt att det inte kunde få fortsätta vara vinter ett tag till. 
Jag sörplar i mig lite mer kaffe, kollar mobilen och ser att jag fått rapport hemifrån. Nu har andra ungen börjat kräkas där hemma och man blir snabbt påmind av vardagen som småbarnsförälder… Efter en bra start så händer det inget mer, jag lyckades väl pricka en bra huggperiod så vid halv fyra packar jag ihop och återvänder hem till en sliten familj. Även om det inte riktigt blev som jag planerade så fick jag ändå spendera några timmar på isen med trevligt sällskap och även ett par gäddor på mattan. Fast det saknas fortfarande en lång tjock dam så jag hoppas att vintern kommer tillbaka snart igen.
