Ni vet känslan när saker och ting inte klaffar. När motvinden är stark och uppförsbacken lång. Jag talar inte om livsavgörande saker utan mer om när man lämnat in bilen på service för 8.000:- och den andra bilen går sönder dagen efter. Eller när man precis investerat i ett nytt kylskåp och vattenpumpen till brunnen havererar i samma veva. Lite den känslan, som så ofta får en att sucka djupt och utbrista; – Men, vad fan!?

Så har mitt förhållande till gäddfisket varit de senaste två månaderna. Jag har inte fått till det alls bland semestrar, familjetid och igenväxta sjöar. Sommaren är förvisso alltid lågsäsong för mitt fiske men denna sommar tog verkligen priset. Nu ska det få bli ändring på det. Ett avbrutet spö och en meterfisk avgjorde saken.

Under förra veckan, den gångna helgen samt i början av denna vecka var jag ute i Öregrunds yttre skärgård med ”storbåten.” Högsommarvärmen bredde ut sig över kobbar och skär och livet var inte så dumt alls. Till skillnad från fisket. Jag gjorde några sporadiska gäddförsök med ett par skärgårdssnipor som magert resultat.

Sommarkväll med spinnerbait.

Istället lade jag lite mer krut på abborrarna. Familjen uppskattar stekt abborre till lunch och det smakar ju extra gott när man själv fiskat upp den. Sagt och gjort! Jag gav mig ut på jakt efter matborrar men det närmast obefintliga fiskeflyt jag hade för stunden satte käppar i hjulet. Abborrarna stod inte att finna på de vanliga tillhållen och många kast gav få hugg. Till slut hittade jag ett sund som gav smärre utdelning (12 fiskar varav 5 dög till stekpannan).

Det räckte till en magisk lunch!

Skärgårdssemestern fortsatte i sitt stilla tempo men det blev just inget mer fiske. Inte förrän dagen innan hemgång då jag fick för mig att dänga lite med gäddspöt från klipporna. Jag satte på en guldglittrig Mcrubber, riggade upp mobilen mot en sten för att filma ett litet klipp och kastade. Jag gick tillbaka till mobilen, kollade på filmen och såg mest bara klippor då telefonen glidit ned. Jag riggade om, satte igång inspelningen och gjorde mitt andra kast. Då hände det här. Men, vad fan!?

Efter tre år i mycket hård och trogen tjänst kastade mitt Svartzonker Signature Spinn 8,6´ in handduken. Egentligen är jag ganska imponerad över att det hållit så länge med tanke på hur många kast som gjorts och på hur många gäddor som drillats under dessa år. Men nu var det alltså dags att lämna in.

Dagen efter (när jag fick rimlig täckning igen) lade jag ut klippet på Instagram. Bara ett par minuter senare surrade ett sms till i telefonen. Det var från Anders, han som budade hem årets Karma-guidning på mitt hemmavatten. -Jag har ett spö till dig, skrev han. Det visade sig vara ett St. Croix Legend Tournament Bass, Swimbait på 7,9´ och kastvikt upp till 120 g. Perfekt! Jag slog till direkt och det kan jag redan säga att jag sannerligen inte ångrar.

Redan under gårdagen (tre dagar efter spöbrottet) lyckades vi bestämma träff trots semesterplaner och allt. Anders fick en slant och jag fick åka hem med ett blått spö i strumpa. Nyfikenheten och suget att testa pulvret i det (för mig) nya spöet tog överhanden och jag återvände till mitt igenväxta hemmavatten.

Näckroseland! Det som knappt syns på bilden är det gröna ”slem” som växer i bollar under alltihop. Sammantaget = ofiskbart. Räddningen är de ”gångar” som klipps till bryggor och båtplatser tillhörande de boende runt sjön. Dessa gångar länkas sedan samman av strömfåran i sjöns mitt.

Nyförvärvet!

Min lilla motor puttrade ilsket när den sakta tuggade sig igenom spenaten. Var tjugonde meter eller så måste farten sänkas och motorn ”skakas” upp och ned i vattnet för att propellern åter ska bli ren. En tålamodsprövande övning, då man ju alltid är ivrig att få börja fiska.

Till slut var jag framme och mitt första kast med eget St. Croix-spö var ett faktum. Vilken lycka, vilket spö! Jag har alltid varit nöjd med mitt SZ-spö, på samma sätt som jag alltid var nöjd med min Daiwa Lexa. Men när jag bytte till en Shimano Calcutta 301 insåg jag vad prisskillnaden berodde på. Så även med detta spö. Det kastade som en dröm och låg perfekt i handen. Otrolig skönt, även att drilla med visade det sig.

Jag fiskade till en början med spinnerbait och smågäddorna visade snabbt uppskattning.

Det blev ett par snipor och denna fisk på ca 3 kilo.

Solen började att gå ned, vinden försvann helt och betesfisken vaknade till liv i ytan. Jag hade kommit till en plats där det faktiskt var möjligt att fiska med icke vasskyddade krokar – något jag knappt varit med om tidigare i denna sjö sommartid.

Betesvalet föll på en Mcrubber Firetiger, snabbt invevad strax under ytan och ytterligare några smågäddor fick se sig krokade.

Men plötsligt, lika oväntat som välkommet, kom ett större hugg. Ett sådant hugg som jag aldrig fått i denna sjö under sommaren tidigare. Dels förstås för att jag knappt fiskar där då men också för att jag aldrig tidigare hittat större fisk i de klippta fårorna. De har fram tills nu lyst med sin frånvaro därute.

Fisken stångades ganska bra men jag trodde ändå att det rörde sig om en liten och sommarstark. Först vid båtkanten såg jag, i det allt mer dunkla skymningsljuset, att det nog rörde sig om en metersfisk. Håven åkte fram och fisken gled bekymmersfritt in. Äntligen!

Ingen jätte alls men en ack så välkommen och självförtroendestärkande fisk på 100 cm prick och ca 6 kilo.

Det sista kvällsljuset övergick snabbt till mörker och det korta ”spötestarpasset” var över. Men så bra det blev! Nytt spö, nyväckt självförtroende och därmed precis den knuffen i rätt gäddriktning som jag behövde. Den efterlängtade nedförsbacken hägrar!

Skitfiske på er, så länge!

Igår tog jag mitt pick och pack och drog en handfull mil österut. Det var Hargshamn som gällde och fiske från en riktig gäddracer.

Kimple Bass TF 468 – en mycket trevlig farkost.

Ena halvan av Team Keepitsimple; Tony, som jag fiskat med ett par gånger tidigare, och hans kompis Sebastian hade nämligen bjudit in till en helkväll i gäddans tecken. Klockan 16.00 sladdade jag in på parkeringen vid Hargshamns camping och grabbarna stod redo vid bryggan. Jag tryckte ned mina prylar i båten och hade som vanligt med mig mest packning av alla. Vad kan jag säga, jag gillar att vara förberedd på olika situationer…

Tony rattade sin sprillans Kimple mot ett par grynnor där vi tänkt att inleda kvällen.

Sebastian under färd. Gästen fick vänligt nog den enda stolen, bortsett från kaptenens.

Det hela började ganska trögt. Gäddorna var inte på humör eller kanske inte ens på plats ordentligt. Sebastian tog en liten rackare på hemgjort tailbete men i övrigt gav inte första anhalten något mer.

Snipa på Sebastians egna bete. Han körde hela kvällen med sina egna beten och nästan hela kvällen med den på bilden – det är respekt! Att inte falla ned i det så vanliga betesbytarträsket när fisket stundvis är segt. Sebastians beten hittas på Instagram där han heter Snlures.

Vi fiskade oss vidare längs en djupvass men det var allmänt trögt och kinkigt. När vi skulle förflytta oss föreslog jag ett litet växtrikt sund mellan två öar där jag haft hyfsat gäddfiske tidigare somrar – det enda lilla ställe jag hade i bakfickan. Så fick det bli och det var först där som det lossnade, åtminstone antalsmässigt.

Tony,…

Sebastian…

och jag. Snipor och åter snipor, denna på en CL Shad 18 i blå/vit kostym, ett bete som tjänat mig väl men som nu gått i pension, en paddel kort.

Min största (minst lilla) för kvällen, en ca 2,5:a på Wingman.

Som alltid på sommaren är huggen spektakulära och mördande hårda. Även små gäddor känns först stora och de är så vansinnigt roliga att fiska. Mitt SZ Spinn på 8,6 fot med progressiv aktion och därmed rätt mjuk topp bjöd på rejäla spöböj av de arga smågäddorna och Tony och Sebastian, som är vana att fiska med något kortare och styvare spön, lurades varje gång att det var stor fisk som hade krokats. Tyvärr blev det aldrig så. Störst för kvällen blev en fisk på ca 3 kilo som Sebastian petade upp. Tyvärr slet den sig för att slippa vara med på kort.

Vi provade lite andra hak också men det gav just ingenting. Ett par timmar senare återkom vi till det lilla sundet för att avsluta kvällen där efter solens nedgång. Jag bommade ett par hugg men Tony lyckades bättre. Han hade slängt på ett silvrigt skeddrag (Utö) på beteslåset och plockade ett gäng friska snipor, tyvärr för små för att ens fastna på bild. 😉

Klockan var plötsligt sent och det roliga var över för denna gång. Vi lyckades peta upp 12 gäddor, abborrprylarna som var med fick ligga orörda, sällskapet var mycket trevligt och sommarkvällsvädret fint = en lyckad kväll. Storleken uteblev men det fixar vi nästa gång! Tack för turen!

Skitfiske på er, så länge!

P.s

Tillhör man den tveksamma skara som gillar att lägga nät lite här och där i skärgården vill jag gärna uppmana att väl märka ut sina nät. Små vita dunkar bland halvstora vågor syns inte på håll!

Jag hade med vass kniv (väl förberedd, som sagt…) och fick därför agera propellerfrigörare. Beefen mellan nätfiskare och sportfiskare fortgår…

Efter förra helgens våldsamma nederlag försvann jag ut till Öregrunds yttre skärgård med svansen mellan benen. Jag och barnen tog en liten tur med ”storbåten” bland kobbar och skär.

Abborrspöt följde naturligtvis med men användes inte så flitigt. Något var på tok med abborrarna då de lös med sin frånvaro på platser där de alltid hittats tidigare somrar. Förmodligen tyckte de inte om vattentemperaturen på blygsamma 15 grader där vi låg ankrade.

Efter ett par dagar på klipporna letade vi oss hemåt igen och mitt sug efter gäddfiske var närmast okontrollerbart. Trots att jag lämnat hemmavattnet för säsongen blev det ett kort kvällsbesök häromdagen. Växtligheten var i vanlig ordning galet tät men strömfåran i mitten var någorlunda fiskbar.

Strömfåra närmast, resten av sjön är otillgänglig.

Fisket i fåran är sällan något att skryta med. Gäddorna är små men med lite tur letar sig större abborrar ut dit ibland. Med gäddsuget i ryggen blev det förstås storspöt som fick jobba först. Ett spinnerbait kryssades mellan näckrosorna och det uppskattades av gäddorna.

Våldsamt hugg av denna arga fisk runt 3 kg.

Jag tog ytterligare några mindre fiskar innan abborrarna fick sig en chans. De var betydligt kinkigare dock och jag lyckades bara kroka några små rackare på Texas.

Skymningen smög sig på och solen sjönk ned bakom trädridån. Jag rodde sakta hemåt, njöt av den vackra sommarkvällen. Det blev lite sporadiskt gäddfiske på vägen men utan resultat. Först när jag närmade mig båtplatsen såg jag ett enormt plask när en tillsynes stor gädda var i full jakt. Jag smög mig fram med båten och lade ett kast i växtkanten precis bredvid vaket. Jag hann knappt börja veva hem spinnerbaitet förrän ett galet hugg sög tag i hela spöt. Mothugget satt och fisken svarade med att dra ned och in i växtligheten. Linan fastnade sedan flera gånger under drillningen och det var svårt att avgöra fiskens storlek. Med tanke på vaket (och ryggen som hastigt syntes) samt hugget hade jag gissat på en fisk närmare metern och runt 5 kilo. Det var med viss förvåning som det visade sig vara ännu en gädda i 3-kilosklassen.

De är så galet våldsamma nu under sommaren och så fantastiskt roliga att fiska. Synd bara att det är så svårt att nå dem här hos mig. Då är det tur att det finns de som hör av sig med inbjudningar ibland. Nu senast Tony som jag fiskat med ett par gånger i Hallstavik/Hargshamn. Det verkar som det blir ett kvällspass i nästa vecka och det är med stort nöje som jag drar till skärgården för lite gäddrevansch. Revansch efter förra helgens tävling som drog ned gäddsjälvförtroendet rejält. Jag vet att jag kan fiska gädda trots att jag är långt ifrån någon mästare. Det är bara så svårt att komma ihåg det ibland…

Skitfiske på er, så länge!

Jag är ingen tävlingsfiskare, egentligen. Tidigare har jag endast varit med på en handfull King of Mälaren. Riktigt roligt förvisso men två sådana tävlingar per år har räckt bra för min del. Nu var det dock dags att prova en annan tävling också, en med ett något annat upplägg. Som tävlingsnamnet antyder så håller evenemanget på i ett dygn. Med starttiden 16.00 på fredagen och sluttiden 16.00 på lördagen är det en mastodonttävling av rang. Tävlingen går ut på att fånga långa gäddor. De tio längsta räknas ihop (de måste vara minst 80 cm för att ens räknas) och det lag med flest cm vinner. Det finns också individuella priser för tävlingens tre längsta fiskar.

Thomas, som jag fiskat lite med tidigare, och kans kompis John hörde av sig för ett par veckor sedan med en plats över i båten. Jag tackade genast ja, utsvulten på fiske som jag var (är) vid tillfället. Det kändes också som en perfekt start på semestern som hoppade igång i fredags och jag styrde bilen mot Mariefred direkt efter jobbet.

Väl i hamn möttes jag av det vanliga myllret inför tävling. Hårt taggade gäddfiskare och amerikansk aluminium i en salig blandning. Stämningen var på topp.

I väntan på kaptensmötet.

Jag packade ned mig i båten, som redan var ganska trång med fiskeutrustningar, kläder och bensindunkar om vartannat. Efter alla mina prylar och all mat jag hade med mig blev det galet trångt, för att inte tala om tungt. Thomas 40-hästare fick jobba stenhårt för att få upp oss i 15 knop…

På väg ut mot start. Kapten Thomas i rött och den storvuxne John med mätbrädan.

Starten gick 16.00 och vi lade oss längst bak då hastigheten saknades. Vill ni kika på starten så rekommenderar jag Digital Hexas lilla film (https://www.youtube.com/watch?v=eIb7Q2gnxrw).

Planen var grynnkanter och tillhörande flak. Djupare på dagtid och grundare på kvällen. Thomas och John är ganska bekanta i området men själv har jag aldrig varit i dessa vatten. Ingen av oss har dock särskilt stor erfarenhet av sommargäddfiske på Mälaren. Det märktes, kan vi väl säga.

Strax efter starten och vackra Mariefred lämnas för ett dygn.

Fyrtio minuter efter start var vi framme vid första anhalten – ett sund med några kanter och djupvassar. Det gav just ingenting och vi drog snabbt ut på första grynnan. Vi hade några kontakter och fick ett par snipor på både gummi och spinnerbaits.

Även mitt hemmabygge dög.

75 cm på CL Shad18.

Vi testade en hel del lokaler och olika typer av djup samt strukturer men när klockan blev midnatt hade vi bara fått 5 gäddor varav noll godkända, trots ca 7 timmars effektivt fiske. Det var dags för sen middag och två timmars övernattning i tält innan gryningsfisket hägrade. Thomas och John hade förberett tältplatsen tidigare under dagen så det var bara att krypa ned i sovsäcken och försöka koppla av en stund innan det var dags att gå upp igen med nyladdade batterier.

02.36 – larmet hade ringt en första gång och jag låg och lyssnade på regnet som smattrade på tältduken. Tröttheten låg som en tjock gröt i huvudet men det var dags att stiga upp trots att kroppen skrek i protest.

Kokkaffe i skenet av pannlampan.

Dag två och färd ut mot nya grynnor.

Vi åkte ut ur det vindskyddade området och möttes av en sydlig vind, betydligt kraftigare än vad SMHI förutspått, redan tidigt på morgonen. Aj då! De tilltänkta grynnorna och flaken låg i full vind i ganska stora fjärdar. Med den båt vi hade var det inte riktigt läge att ligga ankrade i halvstorm och samtidigt kunna fiska effektivt. Det blev att tänka om. Halvt skyddade sund, uddar, grynnor och djupvassar besöktes. Solen gjorde oss sällskap under första halvan av dagen och det var riktigt behagligt att stå och fiska. Men vi fick ingen fisk. Under dag två kom sammanlagt tre gäddor upp. Samtliga tagna av Thomas på spinnerbait. Jag och John blankade på lördagen, trots 10,5 timmars effektivt fiske. Vad ända in i…!!!

Vi provade allt, som det brukar heta. Beten, djup, strukturer mm. Inget funkade! En lätt panik och rejält stukade självförtroenden låg som tunga moln ovanför båten. Ungefär samtidigt kom även riktiga, tunga moln. Under lunchpausen öppnade sig himlen, första gången…

Ett syndrom vid trangia-köket.

Efter värmande gulaschsoppa var det bara att ösa båten ännu en gång och dra ut på sista rycket. Vi körde in i kaklet men det hjälpte inte. På väg tillbaka mot Mariefred var det hela havet stormar. Den sydliga vinden hade plockat upp rejält i styrka, vågorna fräste och det var sakta och säkert som gällde när vi styrde oss fram i regnet. Som för att göra det hela ännu roligare tornade plötsligt en kolsvart front upp västerifrån. En blixt syntes, snabbt följt av en rejäl smäll. Som tur var hade vi land ganska nära och det var omedelbart skydd som gällde. Vi såg några som trotsade ovädret och fortsatte – dumdristigt. Blixtar är inte att leka med.

Åskfront…

…följt av ett obönhörligt hällregn.

Efter en kvart hade fronten dragit österut och regnet lugnat ned sig något. Vi fick ösa båten ytterligare en gång och påbörjade sedan halvtimmesfärden till Mariefred. Det var tre urtrötta, dyngsura och allmänt stukade gäddfiskare som styrde in i hamnen vid 15.30. Vi hade fiskat effektivt i nästan arton timmar. Tre personer. Åtta fiskar. Noll godkända. Vilket monumentalt fiasko! I ett lätt översvämmat Mariefred hällde regnet ned fortfarande då vi resignerat lämnade in mätbrädan, dock inget protokoll av förklarliga skäl. Jag packade in min sjöblöta packning i bilen, åkte och tankade en extradunk med bensin till grabbarna så att de hade tillräckligt till återfärden till Ekerö. Sedan tackade jag för mig och styrde hemåt mot norra uppland, tom i huvudet efter den tuffaste fiskeupplevelsen jag någonsin varit med om. Hård vind, mycket regn, lite sömn, åska, noll godkända fiskar men märkligt nog också roligt – för att summera det hela.

I skrivande stund är det söndag eftermiddag. Jag har för första gången på minst tjugo år sovit i elva timmar i sträck under natten. Helgens intryck har sjunkit in och det nederlag som under gårdagen lämnade en skarp, bitter smak i munnen har nu mattats av. Vi krigade åtminstone. Vi gav inte upp. Vi var bara på fel plats vid fel tidpunkt. Så som det kan bli ibland när rutinen saknas. Vad kan man göra, annat än att ta nya tag?

Skitfiske på er, så länge!

P.s

Jag vill förstås också passa på att gratulera vinnarna av lagtävlingen; GTC/Dragon med sina 954 cm. Grattis! Vill ni se hela resultatlistan hittas den här; https://www.facebook.com/groups/204779382951778/?fref=ts. Vi hette Pike Rockers och hittas längst ned på listan, tillsammans med de nio andra lag som blankade…

Det har varit tyst här länge nu. Inläggen kommer sporadiskt, något som inte är likt mig och mitt bloggande direkt. Men jag får inte till fisket för tillfället. Mina hemmasjöar är igenväxta och näst intill ofiskbara. Samtidigt har en massa andra göromål stått som obevekliga hinder i vägen för längre utflykter till kusten eller andra fiskbara vatten, mer eller mindre långväga.

När jag inte kan fiska i den utsträckning som jag är van vid (eller vill) går min hjärna in i någon slags försvarsställning. -Tänk inte på fiske nu Anders, säger någon där inne. -Du vet hur det blir när abstinensen och fiskepaniken kommer. -Ligg lågt bara, förträng, så blir allt bättre, säger rösten.

Nu har jag dock ledsnat på min fiskefattiga vardag och på att ligga lågt trots att sommaren för mig normalt är just lågsäsong. Aleksander bjöd in till ett Mälarpass under gårdagskvällen och det fick bli den nytändning, det uppvaknande som jag så desperat behövde.

16.30 mötte jag upp Aleksander och Honken i Skarholmens båthamn och en helkväll på Mälaren låg vid våra fötter. Vi styrde ut på Ekoln i gassande högsommarväder och en måttlig sydvästlig vind krusade vattnet.

Dagarna innan hade jag beställt en plussare samt en matgös av guide och tillika kapten Aleksander. Det blev märkligt nog ingetdera men vi började med försök på matgös och abborre. Det högg sporadiskt men fiskarna var överlag svårflirtade.

Honken krokar av en minigös åt Aleksander.

En av mina smågösar.

Drygt första halvan av denna trevliga kväll gick i gösens tecken. Trots att det förstås är kul att jigga gös också så kunde jag inte tänka på annat än gädda. Efter två veckor utan fiske skrek nervsystemet efter stadigt gäddhugg. Till slut ledsnade grabbarna på mitt tjat och vi bytte till andra ställen och spön.

Även gäddorna var försiktiga och till en början fick vi bara ett par bomhugg. Ett av mina kom direkt efter nedslag på snäppet djupare vatten. Det visade sig vara en asp som försökte mörda en Mcrubber, utan framgång.

Det var först längre fram på kvällen som gäddorna blev intresserade av vad jag hade att erbjuda. Och jag skriver ”jag” för att vid det laget hade Aleksander och Honken plockat upp abborr/gösgrejorna igen. Vi fiskade av en grynna och på mitt beteslås åkte en blå/vit/orange Hippieshake på. Den levererade direkt.

Liten men stark och välkonditionerad.

Det blev ytterligare en mindre fisk innan klockan sa hemgång. En strålande fin kväll på sjön var över och trots att själva fisket inte var något att skryta med så var jag saligt nöjd ändå. Jag fick komma ut på sjön. Och känna argsinta gäddhugg i sommarkvällen. Det räcker bra så.

Skitfiske på er, så länge!

Årets ljusaste dagar är här. Solen går ned 22.11 i uppland nu men fiskeljuset dröjer sig kvar en bra stund efter det. Ett tillfälle uppenbarade sig under gårdagen, som genom trolleri och jag kunde dra ut på ett längre kvällspass bland näckrosorna.

En isande nordanvind svepte över vattnet denna junikväll och jag var klädd som om det vore november. Vid åtta-tiden kändes det som onödigt mycket kläder men ett par timmar senare ångrade jag mig knappast. Det är något speciellt över hur frusen man kan bli efter att ha fått en försmak av, och hunnit vänja sig vid, den kortlivade värmen som varit.

Jag styrde båten till områden med snäppet mer djup, där näckrosorna inte hunnit växa sig riktigt lika täta ännu. Gädda stod som alltid överst på agendan men abborrspöt låg också popper-riggat och redo ifall det skulle bli synlig kvällsjakt.

Första driften satte igång och fiskarna lös med sin frånvaro. När vinden mojnade räknade jag med att se den vanliga ytaktiviteten komma igång men den uteblev, förmodligen tack vare den kalla kvällsluften. Jag fortsatte att nöta med offsettriggat gummi och spinnerbaits och först efter 1,5 timme såg jag tecken på liv. Först två bomhugg och sedan tre snabba gäddor på samma fläck.

Jag fiskade om fläcken från ett annat håll men hittade inga fler som ville äta. Det blev istället förflyttning till andra platser, mer vassnära och med betydligt tätare växtlighet. Det gav just ingenting och trögheten denna kväll var anmärkningsvärd.

När jag går tillbaka och läser blogginlägg jag skrivit vid denna årstid tidigare år så är känslan mellan raderna alltid densamma; frustrerad. Fiskarna finns i sjön och de äter för fullt men är samtidigt så galet svåra att komma åt. Varje juni skriver jag att ”nu är det dags att överge sjön för säsongen” till förmån för mer lättfiskade vatten. Och varje juni blir jag kvar på sjön, envist fastklamrad som en blodigel, med hoppet att jag till slut ska lyckas locka en större fisk till hugg under denna tuffa period på hemmavattnet. Det har inte lyckats ännu. Men skam den som ger sig.

Skitfiske på er, så länge!

P.s

Jag bjuder också på den klassiska solnedgångsbilden, som det sig bör…

Igår var det nationaldagen. Men det var också en dag då det enligt lokal tradition händer mycket runt en sjö i min närhet. Det är marknader, konstutställningar, fågelskådning, caféer lite här och där samt nytt för i år; gäddfiske med mig. Jag blev tillfrågad för ett par månader sedan om jag kunde tänka mig att mellan 10.00-16.00 erbjuda fiskeintresserade att hänga med ut på gäddfiske i en lånad båt. -Självklart, svarade jag. Sedan kom jag ju på att även denna sjö är grund, varm och fort växer igen. 6:e juni, då blir det näckrosfiske som gäller.

Kopyto, pig shad jr, shaker shad och hoglet. Alla passar kanon med offsetkrok i storlek 8/0 eller 10/0. Alla utom pig shaden har jag snittat med kniv i ryggen för att kroken ska ligga mer gömd samt att gummit lättare glider ned och blottlägger kroken vid hugg.

I förrgår kväll förberedde jag lite fler offsetriggningar. Jag hade nämligen ingen möjlighet att låna ut utrustning men däremot kunde jag tillhandahålla passande beten till de som kanske saknade.

Jag drog ut vid 09.30 för att reka lite och se om det gick att lura några gäddor till hugg. Tufft med strålande sol och 18-20 grader, mitt på dagen. Inte det lättaste när de djupaste ställena i sjön är hela 1,8 meter. Men nattens kallras (med den galna junitemperaturen -1) kanske skulle chocka igång de dåsiga gäddorna?

Nja, det var förstås trögt. Vinden ville inte heller hjälpa till.

Tufft!

Jag fick några smågäddor på stort skeddrag – det enda som verkade fungera för dagen. Det blev också några sporadiska försök att hitta abborre vilket gav ett gäng småttingar. Plötsligt var klockan 11.30 och ingen fiskeintresserad hade dykt upp vid bryggan ännu. De som hade värvat mig hade lovat att ringa så fort någon dök upp men telefonen låg oroväckande tyst i fickan. Vid 12.00 åkte jag in till båtplatsen för att kolla läget. I håven låg då två smågäddor och plaskade för att finnas till beskådan av barnen på plats.

Väl iland kunde jag konstatera att det var massor av folk på den stora gräsmattan ned mot sjön. Alla fikade i solen men inga spön eller flytvästar syntes till. 90% av folket var pensionärer och resterande var barnfamiljer där några av barnen stod vid stranden och metade. Jag gick då runt och gjorde lite reklam för den möjliga fisketuren men det nappade lika dåligt på land denna dag. Folk var glada och barnen tittade på gäddorna men ingen ville följa med ut. Inte förrän en sjuårig flicka kom med flytvästen i högsta hugg och hoppade ned i båten. Vi drog ut en sväng och hade en riktigt trevlig stund men jag fick ingen ny fisk att visa upp.

Roligare än så blev inte nationaldagen på sjön. Fin dag men misslyckat event, milt uttryckt. Blir det repris nästa år så ska jag se till att informationen innan når ut lite bättre. För inte ska man väl behöva locka med bakverk även i båten för att få med sig någon?

Skitfiske på er, så länge!

Likt förra onsdagen blev det lite gäddfiske även denna. Jag ville verkligen passa på när högtryck med värme och sol hastigt byttes ut av nordan, kyla och regntunga moln. Det räknas ju alltid som bra gäddväder men kanske lite extra mycket i riktigt grunda, varma vatten.

Sjön mötte mig med upprörd yta. Nordan hade plockat upp i styrka under dagen och jag valde att börja med färd i motvind för att sedan, under ca tre timmar, lägga ett gäng drifter hemåt. Tanken/målet/önskan med dagen var att lokalisera ytterligare en fin meterfisk innan näckrosorna tar över helt. Helgerna framöver är dessvärre upptagna med annat så tillfällena är lätträknade.

Överhuvudtaget ligger fisket lite lågt nu. Det är mycket annat i görningen och turerna på sjön är få. När man periodvis inte heller tänker fiske mest hela tiden (som jag brukar göra) blir bloggandet lidande. Uppslagen uteblir och frekvensen på publicerade inlägg sjunker drastiskt. Nåväl, allt har sin tid.

Första driften denna onsdagseftermiddag lades i full nordanvind och mitt slitna drivankare á la IKEA fick jobba hårt. På beteslåset hamnade osökt en viss hemsnidad tail i mälarfärg som fiskat bra i mulet väder tidigare denna vår…

Men i vanlig ordning i ”min” sjö så gillade inte gäddorna den hårda vinden. Antingen stod de inte alls på öppnare vatten eller så var de bara sura. Det blev efter en stunds nötande dags för näckrosor istället. Där står de ju alltid parkerade! En Pig Shad Jr i papegoja visade vägen.

Det blev en handfull fiskar mellan 2 – 3 kilo och minst lika många bomhugg. Den önskade metersfisken uteblev men vad gjorde det? Bara att kunna fiska i veckorna räcker gott. Och sedan ett litet gäng mindre men välmatade och ursinniga gäddor på det!

Kvällens enda nackdel var att jag frös. Underställ, fodrade regnbyxor, varma kängor, fleecetröja, regnjacka, mössa och vantar till trots. Den 25:e maj!!! Lätt sjukt men samtidigt var det ju också därför som jag gav mig ut – för kallrasets skull.

Värmande kaffe bland gäddgodiset.

Ambitionen säger fiske på söndag eftermiddag. Viljan skriker det, samtidigt som verkligheten ställer sig tveksam. Det är bara att hoppas!

Skitfiske på er, så länge!

Jag blir så nöjd när vardagarna erbjuder portioner av den alltid så dyrbara tiden. När små luckor uppstår mellan jobb, barnhämtning, matlagning, hundpromenader, hemmafix och träningspass. Onsdagar är en sådan dag; där det ibland kan klaffa med afterwork-fiske. Igår klaffade det och jag kastade mig ut på sjön, huvudstupa.

Den kyliga nordanvind som haft norduppland i fast grepp den senaste tiden hade i början av veckan vänt till en mer behaglig sydväst. Solen kikade fram i omgångar men mest täcktes den av molnbankar, likt ljusgrå gardiner. Läget kändes bra, det luktade gädda.

Efter en stunds färd med min lilla plasteka hägrade det planerade området och på beteslåset hamnade en av två namnlösa hemmasniderier som knappt har fått fånga något ännu. Det var den utstötta, guldfärgade brorsan till lyckotailen som levererat de fyra större fiskarna under de senaste veckorna. Nu var det lillebrorsans tur att glittra i det sporadiska solskenet. Efter ett par kast blev det hugg – ett märkligt sådant.

Det var en riktigt hungrig abborre som kom till båten. Betet har en 11 cm lång kropp men med utsträckt Knorr mäter det hela ca 30 cm. Abborren var bara 10 cm längre och vägde 820 gram. I kasten efter hade jag ett försiktigt gäddpet som bommades och det skulle visa sig vara melodin för de kommande två timmarna.

Efter den mycket kraftiga vind som rådde i helgen och i början av veckan blev vattnet i den grunda sjön grumligt. Vågorna rullar ned till dybotten och det blir svårfiskat något djävulskt. Man måste leta vindskyddade områden där betesfisk och predatorer samlas. Problemet denna onsdag var ju att vinden hade vänt. På de fläckar där det dagen innan varit lä för nordan (och klarare vatten) blåste nu grumligt vatten tillbaka för fullt. Aj då!

Efter ett par timmar hade jag haft sju bommade pethugg och frustrationen slingrade sig runt på durken och upp för mina ben. Jag provade lite allt möjligt men det var rejält avstängt.

Segt! The Roots i lurarna var gott sällskap.

Till slut letade jag mig in ännu grundare och flippade mindre gummi mellan näckrosorna. Femtonmeterskast med precision, snabb invevning och snabba nya kast. Det gav, föga oväntat, ett gäng mindre fiskar. Under passets två sista timmar blev det tre snipor, tre fiskar runt 2 kilo och ytterligare en handfull bomhugg. De små fiskarnas dag. Sådant är fisket.

Pig Shad Jr lockade småttingar.

Väl tillbaka vid båtplatsen upptäckte jag en krabat som satt och sov på det träd jag brukar förtöja båten vid. Det var förmodligen kvällens höjdpunkt.

Skön lirare som lyfte huvudet lite och tittade på mig när jag höll telefonen 10 cm ifrån den, för att sedan somna om igen.

Skitfiske på er, så länge!

Nordanvinden dånade över sjön. Vågorna gick höga och de vita gässen fräste. Strandkantens träd bugade djupt, vissa på bristningsgränsen. En ensam båt hade vågat sig ut och trotsade blåsten i sakta mak. Det var förstås jag i min lilla plasteka som puttrade fram bland de tilltagande näckrosorna.

Gårdagens plan var att fiska i områden som har legat relativt skyddat från de senaste dagarnas intensiva nordan. Märkligt kanske, när man brukar vilja fiska kanter som det blåst på. I ”min” grunda dybottensjö handlar det om att kraftig vind får vattnet att rulla hela vägen ned till botten och drar då med sig slam. Vattnet blir riktigt grumligt och det absolut svåraste fiskeläget uppstår. Till och med sol och stiltje blir mer lättfiskat än vindslam. Därav fiske i områden med hel- eller halvlä denna söndagseftermiddag.

Jag började riktigt grunt och vassnära med en offsetriggad Pig Shad Jr som fick kryssa mellan näckrosorna. Gäddorna var med på noterna och inom den första halvtimmen var fyra gäddor avkrokade; två snipor och två fiskar på runt 2,5 – 3 kg.

Längre söderut i sjön finns ställen som fiskas alltför sällan när den vanligaste vindriktningen, sydvästan, råder. Men igår var det dags att ta sig ned dit och kolla läget. En god stunds puttrande med min 2,2-hästare och två koppar kaffe senare var jag på plats (med hälften av kaffet utskvimpat i knät).

Ikea-drivankaret åkte i och det var fortfarande offsetriggat bland växterna som gällde. Riktigt vassnära hittade jag en snäppet bättre fisk som ville smaka Pig Shad Jr.

Snygg kille som försöker filma/fota sig själv med en 5-kilos. I lurarna dundrade In Bloom, Nirvana.

Drifterna fortsatte och efter 3,5 timmars fiske hade åtta fiskar krokats av varav fem på samma offsetriggade Pig Shad Jr, två på Wingman och en på Mcrubber. Sista halvtimmen lade jag på ett område där växtligheten inte hunnit få samma fäste ännu. Det var dags för mitt specialbete; den hemmasnidade tailen som jag tagit samtliga metersfiskar på i år. Först högg en snipa och sedan en kvart senare; gårdagens toppfisk.

Hugget var stenhårt och därefter; stopp. Några vildsinta huvudskakningar och sedan bröt fisken ytan, 20 meter ut från båten. Bra fisk, hann jag tänka innan den dök och rusade sig fast bland bottenväxtligheten. Jag lirkade dock loss den snabbt och sedan kom fisken ganska snällt in till båten och lät sig håvas.

Guldbetet lyckades igen!

Målad av Caesarlures och tailad av Piggking med en Knorren.

105 cm och 7,5 kilo gädda i ganska sliten kondition.

Trevlig avslutning på ett extremt blåsigt pass. Efter release av den trötta damen satte jag på lurarna igen, skruvade upp volymen när Ewen Flow med Pearl Jam satte igång, hällde upp det sista kaffet och påbörjade min hemresa i motvinden. Sämre kan man ha det. Tänk att det är så roligt med gäddfiske!

Skitfiske på er, så länge!