Ni vet känslan när saker och ting inte klaffar. När motvinden är stark och uppförsbacken lång. Jag talar inte om livsavgörande saker utan mer om när man lämnat in bilen på service för 8.000:- och den andra bilen går sönder dagen efter. Eller när man precis investerat i ett nytt kylskåp och vattenpumpen till brunnen havererar i samma veva. Lite den känslan, som så ofta får en att sucka djupt och utbrista; – Men, vad fan!?

Så har mitt förhållande till gäddfisket varit de senaste två månaderna. Jag har inte fått till det alls bland semestrar, familjetid och igenväxta sjöar. Sommaren är förvisso alltid lågsäsong för mitt fiske men denna sommar tog verkligen priset. Nu ska det få bli ändring på det. Ett avbrutet spö och en meterfisk avgjorde saken.

Under förra veckan, den gångna helgen samt i början av denna vecka var jag ute i Öregrunds yttre skärgård med ”storbåten.” Högsommarvärmen bredde ut sig över kobbar och skär och livet var inte så dumt alls. Till skillnad från fisket. Jag gjorde några sporadiska gäddförsök med ett par skärgårdssnipor som magert resultat.

 

 

Istället lade jag lite mer krut på abborrarna. Familjen uppskattar stekt abborre till lunch och det smakar ju extra gott när man själv fiskat upp den. Sagt och gjort! Jag gav mig ut på jakt efter matborrar men det närmast obefintliga fiskeflyt jag hade för stunden satte käppar i hjulet. Abborrarna stod inte att finna på de vanliga tillhållen och många kast gav få hugg. Till slut hittade jag ett sund som gav smärre utdelning (12 fiskar varav 5 dög till stekpannan).

 

 

Skärgårdssemestern fortsatte i sitt stilla tempo men det blev just inget mer fiske. Inte förrän dagen innan hemgång då jag fick för mig att dänga lite med gäddspöt från klipporna. Jag satte på en guldglittrig Mcrubber, riggade upp mobilen mot en sten för att filma ett litet klipp och kastade. Jag gick tillbaka till mobilen, kollade på filmen och såg mest bara klippor då telefonen glidit ned. Jag riggade om, satte igång inspelningen och gjorde mitt andra kast. Då hände det här. Men, vad fan!?

Efter tre år i mycket hård och trogen tjänst kastade mitt Svartzonker Signature Spinn 8,6´ in handduken. Egentligen är jag ganska imponerad över att det hållit så länge med tanke på hur många kast som gjorts och på hur många gäddor som drillats under dessa år. Men nu var det alltså dags att lämna in.

Dagen efter (när jag fick rimlig täckning igen) lade jag ut klippet på Instagram. Bara ett par minuter senare surrade ett sms till i telefonen. Det var från Anders, han som budade hem årets Karma-guidning på mitt hemmavatten. -Jag har ett spö till dig, skrev han. Det visade sig vara ett St. Croix Legend Tournament Bass, Swimbait på 7,9´ och kastvikt upp till 120 g. Perfekt! Jag slog till direkt och det kan jag redan säga att jag sannerligen inte ångrar.

Redan under gårdagen (tre dagar efter spöbrottet) lyckades vi bestämma träff trots semesterplaner och allt. Anders fick en slant och jag fick åka hem med ett blått spö i strumpa. Nyfikenheten och suget att testa pulvret i det (för mig) nya spöet tog överhanden och jag återvände till mitt igenväxta hemmavatten.

 

 

 

Min lilla motor puttrade ilsket när den sakta tuggade sig igenom spenaten. Var tjugonde meter eller så måste farten sänkas och motorn ”skakas” upp och ned i vattnet för att propellern åter ska bli ren. En tålamodsprövande övning, då man ju alltid är ivrig att få börja fiska.

Till slut var jag framme och mitt första kast med eget St. Croix-spö var ett faktum. Vilken lycka, vilket spö! Jag har alltid varit nöjd med mitt SZ-spö, på samma sätt som jag alltid var nöjd med min Daiwa Lexa. Men när jag bytte till en Shimano Calcutta 301 insåg jag vad prisskillnaden berodde på. Så även med detta spö. Det kastade som en dröm och låg perfekt i handen. Otrolig skönt, även att drilla med visade det sig.

Jag fiskade till en början med spinnerbait och smågäddorna visade snabbt uppskattning.

 

 

Solen började att gå ned, vinden försvann helt och betesfisken vaknade till liv i ytan. Jag hade kommit till en plats där det faktiskt var möjligt att fiska med icke vasskyddade krokar – något jag knappt varit med om tidigare i denna sjö sommartid.

 

 

Betesvalet föll på en Mcrubber Firetiger, snabbt invevad strax under ytan och ytterligare några smågäddor fick se sig krokade.

 

 

Men plötsligt, lika oväntat som välkommet, kom ett större hugg. Ett sådant hugg som jag aldrig fått i denna sjö under sommaren tidigare. Dels förstås för att jag knappt fiskar där då men också för att jag aldrig tidigare hittat större fisk i de klippta fårorna. De har fram tills nu lyst med sin frånvaro därute.

Fisken stångades ganska bra men jag trodde ändå att det rörde sig om en liten och sommarstark. Först vid båtkanten såg jag, i det allt mer dunkla skymningsljuset, att det nog rörde sig om en metersfisk. Håven åkte fram och fisken gled bekymmersfritt in. Äntligen!

 

 

Det sista kvällsljuset övergick snabbt till mörker och det korta ”spötestarpasset” var över. Men så bra det blev! Nytt spö, nyväckt självförtroende och därmed precis den knuffen i rätt gäddriktning som jag behövde. Den efterlängtade nedförsbacken hägrar!

Skitfiske på er, så länge!