Det är roligt att fiska gädda och nästan alltid roligare när man har sällskap i båten. Delad glädje är dubbel glädje, brukar det ju heta. Men ibland är det också riktigt rogivande att köra ett rejält solopass. Så blev det under gårdagen.

Välfylld Siljan 370F, redo för äventyr.

Jag vill passa på att slå ett slag för min Mercury 2,2:a. Motorn på bilden ovan fick jag av farsan när jag fyllde 12 år (-86). Under motorns 32 år har den gått oräkneliga timmar samt haft ett parti i mitten på ca 18 år då den bara stod och dammade, år ut och år in utan värme under vintrarna. De senaste fem åren har den gått extremt hårt. På 32 år har jag bytt propeller en gång, tändstift en gång samt att jag skruvade av kåpan en gång och kikade lite, utan att direkt smörja eller pilla med något. Det är allt. Och den bara går och går och går. Startar alltid klockrent och strular aldrig. Kvalitet av rang i en kamrat som som bara ger utan att någonsin få något tillbaka. Ett sting av dåligt samvete säger mig att det kanske börjar bli dags att skruva av kåpan igen och kolla läget…

Jag gav mig ut under gårdagen på ett vatten som fortfarande utforskas, som jag inte alls hunnit lära mig ännu. Det här var andra turen under höstförhållanden och femte turen någonsin.

Förutsättningarna var inte de vassaste. Fullkomlig stiltje och strålande sol gjorde mig sällskap under hela dagen. I en sjö med maxdjup på tre meter betyder det trögfiske och trögt blev det. Jag började med tail i det fyrgradiga vattnet men utan resultat. Sedan blev det gummi i olika storlekar och rörelsemönster med några följen och nafs som resultat. Först när Westin Swim i Skitmört åkte på landades ett par snabba snipor. Men det var inte direkt snipor jag var ute efter så jag driftade vidare med elmotorn till mer öppna delar av sjön och fiskade av växtområden med gummibeten igen. Men det var tufft denna soliga lördag trots att det kom upp några sporadiska, mindre fiskar här och där.

Vid lunchdags hade jag krokat sex mindre fiskar och det började att kurra rejält i magen. Samtidigt gled jag förbi en ö där en grillplats skymtade mellan träden. Perfekt!

Havregrynsgröt med blåbär – en värmande energikick som heter duga.

Efter lunch befann jag mig direkt på ett ställe som brukar kunna vara intressant. Ett bälte av gammal växtlighet dröjer sig kvar och både betesfisk och rovdjur har gott om skydd där. Jag plockade upp jerkspöt för första gången under dagen och satte på en Buster, Golden Olive. På det allra första kastet, in mellan växterna, small det på rejält. Det var en riktigt stark fisk som dock inte var särskilt stor. När den närmade sig båten visade det sig att krokarna satt på ett sätt att gälgrepp inte var att tänka på. Då är det bra att ha håv.

Fantastisk kondition på denna 85-90cm:are med bred nacke, rygg…

…och galen braxbuk. Trots den ringa längden vägde denna fisk säkert närmare sex kilo.

Jag fiskade av området noggrant men det var bara en till, mindre gädda som behagade att hugga. Drifterna tog mig så småningom tillbaka mot båtplatsen och jag klev av sjön vid tre-tiden, med åtta landade fiskar som resultat. Det var en fantastiskt stillsam och trevlig dag på sjön även om den stundvis bjöd på riktigt trögfiske. Den där toppfisken som man så ofta söker uteblev men jag lär mig sjön sakta men säkert. Vädret verkar tillåta åtminstone en chans till, nästa helg. Nya tag då!

Skitfiske på er, så länge!

Vintertid och grånovember betyder att efter-jobbet-fiskets tid är över. Man får förlita sig enbart till helgerna igen och det känns långt mellan passen. Igår träffade jag barndomskamrat Johan för en tur på en sjö jag enbart besökt några få gånger tidigare. Då var det augusti-september med sommarvärme i vattnet men nu var det första besöket i riktigt novemberväder.

I väntan på Johan med Träsk-Siljan på taket.

Packade och klara.

En lätt bris från öst rörde upp ytan ute på sjön och himlen hängde blytungt. Det luktade verkligen storgädda. Vi började längs vasskanter och styrde stundtals ut till ”växtöar” på mer öppet vatten, eftersläntrare från sommaren som ännu inte tynat bort helt. Det började riktigt trögt och gäddorna var inte intresserade alls, varken av paddel, tail eller jerk. Men som det så ofta är i kallt vatten så började det plötsligt att hugga, som på en ohörbar, given signal.

Johans gädda som jag krokar av.

Vi krokade åtta fiskar på ganska kort tid innan fönstret åter stängdes och fisket tvärdog. Vi drev förbi det ena heta stället efter det andra utan vare sig kontakt eller följe. Lunchtid kom och gick och Johan var tvungen att bryta lite tidigare samtidigt som jag var tvungen att fortsätta. Känslan av att det hängde storgäddhugg i luften var överhängande. Jag drev genom ett sund i stiltje. Grådiset lågt tryckt mot sjön och det enda ljud som hördes var elmotorns låga surrande. Jag hade fiskat stora delar av dagen med Westin Swim som varit överlägsen på förmiddagen men bytte nu till en Burt20. Jag smög sakta förbi en vasskant med fina hålor in i växtligheten och flippade in Burten i dessa. Jag bommade nästan omgående ett rejält hugg och försökte få den fisken att hugga igen men utan resultat. Tjugo meter längre ned small det på stenhårt. Ingen jättefisk alls men ack så stark. Den gjorde några härliga sidoledsrusningar innan den lät sig gälgreppas.

Riktigt välmatad 90+fisk som nog vägde runt 5,5 kilo.

Som ni säkert ser på bilden var det något tok med vänsterögat. Jag har sett blinda gäddor förr, med mjölkvita ögon, som kan kallas zombiegäddor men aldrig någon med nästan lysande limegrön/gul färg.

Zombieöga deluxe.

Efter denna fina fisk hände just inget mer och trots den tidigare känslan så uteblev det där riktiga storhugget. Men vad gjorde väl det? Det var en riktigt trevlig dag på sjön och i samma sekund som båten lades tillbaka på biltaket så inleddes som alltid den långa väntan på nästa helg och dess löften om nya gäddäventyr.

Skitfiske på er, tills vidare!

Lördag morgon. En minusgrad i luften, kraftig nordan och ett tunt, krispigt lager isig snö över norduppland. På mötesplatsen svängde en halvrisig Saab in försiktigt på sina slitna sommardäck. På taket låg träskbåten fastspänd. Dess aluminiumskrov blänkte till i strålkastarljuset när också Roger svängde in. Vi skulle på äventyr i ett nytt, litet och ofiskat vatten. Och något utav ett äventyr blev det också.

Roger packade in sig i min bil och vi åkte sakta norrut på de glashala vägarna. Först några mil på asfalt med sedan svängde vi av och de sista fem kilometrarna bestod av liten skogsväg. Framme vid den lilla skogssjön såg det riktigt hett ut. Otåliga lastade vi av träskbåten, kånkade den ned till sjön och gick sedan i omgångar över stock och sten med kastdäck, elmotor, batteri, bensinmotor, beten, spön och alla andra prylar man kan tänkas behöva. När vi var nästan klara med detta hörde jag Roger prata med någon och anade genast oråd. Jag gick tillbaka till bilen och där stod en arg och rultig jägare och gormade. ”Här får ni ju inte vara”. Jo, sa vi. Vi har fiskekort. Men efter en stunds dividerande visade det sig att inte mindre än tre jaktlag skulle bedriva jakt med kulvapen i skogarna runt sjön. Jag och Roger kände att det inte riktigt var värt att fiska just denna pöl med risk att bli beskjutna. Bära upp all packning igen, spänna fast båten på taket och åka till en annan sjö några mil bort. Vi tappade minst 1,5 timmes fisketid på detta konstaterade vi när vi styrde ut på en större sjö än planerat, där vinden nästan drog upp vita gäss.

Det aktuella vattnet har jag bara besökt vid två kortare tillfällen tidigare och har inte hunnit lära mig det alls. Vi provade klassiska vasskanter med pålandsvind, öar och mindre lävikar. Men det var avstängt och gruvligt trögt.

Glada fiskare, trots planändringen och den bitande nordanvinden.

Strax efter att bilden ovan togs bytte jag och Roger plats och jag tog över elmotorstyrandet. Det första som då händer är att jag böjer mig ned med spöt i ena handen och pysslar med något med andra handen. Det rycker till i spöt och något förvånad tittar jag upp. Naturligtvis har jag, för första gången, gjort en klassiker; linan fastsnurrad i elmotorn. Upp med motorn och skruva av propellern. Novis på elmotor som jag är trodde jag att sprinten i propelleraxeln satt fast och drog bara av propellern utan att tänka längre än så. Plums sa sprinten och sjönk. Nu hängde mörka moln över undertecknads huvud och svordomarna smattrade över den vindpinade vattenytan. Utan sprint – ingen elmotor. Ingen elmotor (och utan något drivankare med) – ingen chans till vettigt fiske i lätt båt med rådande vind. Det slog mig att jag hade kraftiga offsetkrokar till övers som jag kunde klippa en bit av i lagom längd. Samtidigt insåg Roger att han nog hade en reservdelssats till frontmonterad MinnKota längst ned i fiskeväskan. Mycket riktigt hittade han reserdelarna, sprintar fanns och de passade dessutom till min Shakespare. Lycka!

Vi fortsatte att beta av våra kanter och tillhåll med tailbeten, gummi och jerks. Men det enda som hände var små och ytterst försiktiga nafs. Plötsligt blev det bara lite tungt på min lina och jag ryckte loss mig från gräset. Men då sprattlade gräset lite och det kom upp en sjukligt smal liten fisk.

Tråkig kondition men vackert tecknad skogssjögädda.

Strax efter hade Roger ett mer rejält hugg men fisken tog Burten halvdant och hoppade av krokarna bredvid båten. Mer än så hände inte under detta märkliga pass. Hård och iskall vind, hagelskurar, ”fel” sjö och ganska ont om tid. Lite besegrade av förutsättningarna begav vi oss tillbaka till sjösättningsplatsen.

Urpackning

Ganska möra efter kyla och balansering i gungig båt styrde vi hemåt i den fullpackade Saaben. I bilens sköna värme kändes det nästan som man lika gärna hade kunnat vara hemma istället, en dag som denna. Men samtidigt hade vi också kunnat sitta i bilen överlyckliga över att vi krokat en 11-kilosfisk under passet. Sådant där vet man aldrig, och det är ju det som får en att, oavsett väder, bege sig ut igen och igen och igen…

Skitfiske på er, så länge!

I lördags fiskades det igen. Ett pass som förmodligen blev det sista i hemmavattnet för säsongen. Vattennivån är galet låg och sniporna bokstavligen tar över sjön. För fyra år sedan var det nästan lika ovanligt att kroka en snipa som det är att kroka en 90+ fisk idag. Sakta men säkert har antalet smågäddor vuxit rejält och verkar nu vara så många att de helt enkelt hinner före de större fram till betena. Oavsett anledning så känns det mindre och mindre värt att lägga sin dyrbara fisketid där. Nu låter det kanske som vi inte hade något bra fiske alls i helgen men så var inte fallet.

Jag hade bestämt träff med Fredrik – en ny bekantskap som monterade in en hiss på jobbet i somras och som råkade höra att jag pratade gäddfiske i telefon med Aleksander. Jag och Fredrik började givetvis att snacka fiske, likasinnade som vi gäddnördar är. Vi bestämde att vi skulle fiska på mitt hemmavatten vid tillfälle och i lördags dök tillfället upp. Dagen innan hörde en fiskesugen Roger av sig så han hängde också på. Dock i egen båt då min träskjolle förmodligen inte går med på den tyngd tre gubbar med packning åstadkommer.

Jag och Fredrik packade ned oss i min Siljan samtidigt som Roger blåste upp sin smidiga gummijolle. Snart nog styrde vi ut ur den löjligt grunda bryggviken och begav oss mot dagens jaktmarker.

Roger inne bland växterna.

Det hela började ganska segt men några mindre fiskar var ändå med från start.

Fredrik planar in snipa.

Roger krokade ett gäng mindre fiskar även han.

Förmiddagen förlöpte med mulet väder och svag vind. Fisket kändes rätt segt överlag men när lunchtiden närmade sig insåg vi att vi ändå krokat ca 20 gäddor tillsammans. Men när solen bröt fram och vinden dog av blev det trögt på riktigt. Jag tänkte att jag skulle sätta igång med lunchen men insåg att kassen med mat stod kvar i bilen, tio minuters båtresa bort. Det var inte mycket att välja på utan jag blev tvungen att avbryta fisket för att rätta till mitt tidigare slarv. Fredrik däremot hoppade över i Rogers båt så åtminstone några kunde fiska vidare.

Medan jag satt och förbannande min glömska på väg till bilen drog Roger dagens största, eller minst lilla, fisk.

Urstark gädda i 4,5kilos-klassen, fotad av Fredrik.

Tillbaka efter mathämtningen.

Rogers suveräna gasolgrill och på den min förberedda ballotine på kycklinglår med rostad potatis och blandade rotsaker.

I träskjollen bredvid; undertecknad som värmer tillhörande gräddsås på Trangiaköket. Därefter nykokt kaffe i vanlig ordning.

Som alltid stärktes vi ordentligt av varm mat ute på sjön. Det är klart underskattat och sju resor bättre än några halvsunkiga mackor. Den andra och kortare delen av passet bjöd inte på så mycket mer än strålande varm sol och några sporadiska smågäddor till. Det var åtminstone vad vi trodde innan vi lade ihop resultatet vid båtbryggan och kunde konstatera att det faktiskt krokats 37 fiskar under dagen.

Ett rejält och roligt antal men ack så små och därmed ännu ett otvetydigt tecken på att nya vatten skall besökas istället. Om tid ges, vill säga. De senaste prognoserna antyder att obehagliga minusgrader är på ingång. Jag ber en stilla bön att hösten blir riktigt lång i år. Ännu mer efter idag då jag kikade in ett nytt vatten efter jobbet. Efter att ha åkt långt in i skogen, på en minst sagt skumpig väg byggd för skogsmaskiner, kom jag fram till vad som verkade ett helt orört vatten. Vass runt hela sjön och direkt omöjligt att sjösätta något annat än flytring, kajak eller förstås; träskjolle. Jag tog en promenad ned till sjön och nästan framme vid strandkanten, på en liten slutning ned mot vattnet, skrämde jag en fisk som jag också såg ordentligt uppifrån. Det var en gädda i minst 5-kilosklassen. Inte den största av fiskar men ändå ett tydligt tecken; kom hit och fiska, Anders! Kom hit och fiska, nu!

Skitfiske på er, så länge!

Äntligen helg och lördag igen, tänkte jag lite sömndrucket och svängde ut från gårdsplanen. Jag var på väg till Aleksander för att samåka till Skarholmen och gårdagens långpass på Ekoln, Mälaren. Vi har inte riktigt fått ihop något gemensamt fiske denna höst men nu var det så dags. Vid marinan väntade dessutom David, en kompis till Aleksander och tre man starka packade vi ned oss i Aleksanders Buster XL och styrde ut i morgonens första trevande ljus, genom en alltmer mer öde hamn.

Planen var enkel och klar; att fiska kanter med pålandsvind. Under hela gångna veckan har en ganska kraftig syd/syd/väst huserat så vasskanter, djupvassar och branter på Ekolns norra sida skulle betas av rejält med långa elmotordrifter. Sagt och gjort. Vi betade av och betade av, kastade och kastade. Paddel, tail, jerk och spinnerbait – allt provades i olika storlekar och hastigheter men det var gruvligt trögt. Det kom upp några sporadiska snipor här och där, dock utan att några betesmönster kunde avgöras.

Jag fiskade mest med SvartzonkerTail och McTail i klassiskt skrikiga mälarfärger under den mulna förmiddagen men det resulterade inte i mer än några försiktiga pet. Så småningom bytte jag till en Burt20 med spinnarrigg framför och krokade då några snabba fiskar varav en riktigt stark gädda runt 85cm.

Sedan dog det igen och vi harvade långa stunder utan ett endaste följe eller kontakt. Vid lunch, efter ca 5 timmars fiske, hade vi krokat 7 fiskar och Aleksander (som för övrigt fått in mig på ett mer retsamt förhållningssätt till kamrater) hade vid det här laget fått höra både en och två gånger att hans guidekunskaper denna dag var någon bristfälliga. Ett uttalande jag senare skulle få lov att ta tillbaka, helt och hållet.

Efter stärkande chiligryta, värmd på Trangiaköket, gjorde vi en desperat rockad och åkte till läkanter i söder istället. Det gav en snipa och några blygsamma pet innan vi återgick till ursprungsplan och fortsatte våra drifter längs pålandsvindskanter. Solen bröt allt mer igenom det uppluckrade molntäcket och det tröga fisket fortsatte. Ända tills jag utbrast; ”Nä, nu är det fan dags för snipmagneten” och klämde på en Westin Swim i skitmörtskostym på beteslåset. Ett sökarbete av rang som legat och dammat i lådan ett tag. Det small på i allra första kastet och en mindre fisk krokades av. Det dröjde inte många kast innan hugget med stort H kom. Det där hugget man som gäddfiskare drömmer om och konstant längtar efter; tvärstopp följt av djupa, tunga huvudskakningar. ”Bättre fisk”, hojtade jag. ”Den här är stoooor”. Aleksander började febrilt montera ihop håven medan jag sakta pumpade in den urtunga fisken till båtkanten. Gäddan steg upp från djupet och lät sig snällt håvas raskt av guide-Aleksander. ”Vilken jävla kondis”, utbrast vi alla tre men glömde märkligt nog att fota den otroligt grova fisken där den låg och tog upp större delen av håvnätet. Inte heller blev det någon bild på det imponerande gapet där den lilla Westin Swimen var som helt försvunnen. Men det blev åtminstone poseringsbild i vanlig ordning.

Strax över metern och hela 9,2 kilo.

En otroligt fin fisk i optimal höstkondition. Det kan mycket väl vara den stabbigaste gädda jag någonsin krokat med helt galet fin höjd, nackbredd och välmatad buk. Den stora fisken simmade åter och jag fortsatte att kroka fisk på min skitmörts-Westin. Så till den milda grad att David till slut plockade fram en Buster i samma färg. Det dröjde inte många kast alls innan även han behövde Aleksanders håvmästarhjälp.

90+ och ca 5,5 kilo.

Vi krokade några till mindre men sedan stängdes fönstret. Märkligt det där med huggperioder ibland. Mellan 08:30 till 14:00 fick vi sju utspridda mindre fiskar. Mellan 14:00 till 15:20 fick vi tolv gäddor varav två finingar. Men å andra sidan; skulle man förstå hur gäddor var funtade hade det ju inte varit samma sport. Vi fiskade vidare en timme till eller så men det var helt avstängt igen. Lite gungiga, halvslitna och nöjda svängde vi in i hamnen. Ett riktigt härligt oktoberpass var över. Strålande väder, gott sällskap, god mat och stora fiskar – vad mer kan man önska?

Skitfiske på er, så länge!

P.s Och ja Aleksander, du var en bra guide. Även denna gång.

Nu är vi inne i den årstid då veckodagarna bara är en enda lång transportsträcka till helgen. ”Born to fish – forced to work” har jag en liten skylt hemma som säger och nu stämmer den mer än vanligt. Trädens löv sprakar i sina gulröda färger, temperaturen sjunker drastiskt och det doftar inte bara höstig skog utan även storgädda. Då är det tungt att jobba i veckorna men glädjen desto större när lördagen kommer med ett rejält fiskepass inplanerat.

Medan nattens sista mörker skingrades svängde jag in vid båtplatsen. Det blev det extremgrunda hemmavattnet denna dag. Jag packade ned mig i träskjollen i min ensamhet då dagens sällskap var tvungen att avboka.

Bilden är från annat tillfälle men jag ville slänga in den och visa upp den likt en stolt far visar upp sin dotter.

Planen var att ta mig långt söderut i sjön – till ställen jag inte besökt på över ett år. Ställen som historiskt inte varit särskilt givmilda fiskemässigt men där växterna är glesare och där det är några decimeter djupare. Låter larvigt kanske men ett par decimeter gör skillnad i en sjö som normalt sett har medeldjup på 1,4 meter. En siffra som dessutom är betydligt lägre nu efter sommaren vi haft.

Vid första stoppet var det mer växter än jag trott så offsetkroken fick åka fram och mindre paddelgummin. En god sydvästlig vind svepte över sjön och himlen var mulen. Det kändes riktigt hett. Jag kastade mig genom fina vassträckor, strömfåror, små vikar och andra plättar som tidigare levererat. Men inte denna morgon. Det var fullkomligt stendött och på de första två och en halv timmarna hade jag ett enda hugg där en snipa knipsade av en Burt18-paddel.

Lätt frustrerad återvände jag till mina mer frekvent fiskade hålor och sträckor. Jag struntade i växterna utan ville fiska trekroksbeten ute på mer öppet vatten. Jag satte på en Buster Jerk i Golden Olive-kostym och sedan brakade det loss.

Dagens bete

Det högg plötsligt frenetiskt och på tio kast hade jag krokat fem fiskar. Det blev ett riktigt race där ett tag men fiskarna som högg var inte stora. Huggen klingade av och som alltid när smågäddorna slutar att äta blev jag förväntansfull inför frågan om det var de storas tur? Jag drev vidare och krokade ett par fiskar strax över 80 cm. Går åt rätt håll, tänkte jag samtidigt som motståndet i linan försvann i ett slackhugg deluxe. Mothugget satt och tyngden på andra änden fick hjärtat att slå ordentligt. Men sedan gick det alldeles för lätt in till båten.

En stabbig 85+ som ställt sig på tvären, bara.

Om det är någon som undrar över ”diskhandsken” på bilden så är det vinterfodrade nitrilhandskar som jag köpt på prov. Jag är sjukligt frusen om fingrarna och kan inte vara utan handskar när termometern visar under typ 6-7 grader. Jag har provat en rad olika modeller, främst i neopren, men inte hittat något som är tillräckligt värmande, vattentåligt och slittåligt på en och samma gång. Förrän nu kanske. Dessa fula, blåa handskar är framtagna för de som står i kylrum och filéar isade fiskar dagarna i ända och de verkar fylla sin funktion. Grymt grepp, varma samt inte en repa i ytskiktet trots att de kom i kontakt med både gälbågar och krokspetsar under dagen. Tummen upp.

Huggen dog av lite och jag driftade vidare bland de vissnande näckrosorna. Jag fick några av dem på kroken och vevade in Bustern superfort. Vid båtkanten vände en riktigt fin fisk som såg ut att var i meters-klassen. Jag rensade snabbt krokarna, drog iväg ett kort kast åt det håll hon försvunnit och jerkade hem betet som jag gjort tidigare under dagen. Men sedan slog det mig att hon ju reagerat på hög hastighet. I kastet efter körde jag därför någon slags turbojerk och då small det på ordentligt. Tyngd, rejäl spöböj och fisk som sakta drog i sidled. Äntligen en bättre fisk på kroken. Gäddan visade sig och var inte heller denna gång så stor som jag först trott men ändå riktigt fin. Den gjorde flera ursinniga rusningar vid båtkanten men lät sig sedan håvas.

97 cm och någonstans strax över 5,5 kilo. Fotad knapphändigt med en Iphone lutad mot en termos…

Med tanken att jag knäckt dagens kod fortsatte jag att power-jerka mig fram över sjön, och det blev förvisso ett gäng gäddor till, men tyvärr ingen mer i samma kaliber. Ganska väderbiten och lite mör klev jag av sjön efter nästan åtta timmars solofiske. 22 gäddor fick se sig krokade varav 20 på samma guld/oliv-Buster. Ett resultat jag inte direkt räknat med efter de första tre, extremt tröga, timmarna. Ibland gäller det ju att hitta betet för dagen. Bättre sent än aldrig.

Skitfiske på er, så länge!

Under gårdagen var det äntligen dags för gäddfiske igen. Förra helgen försvann pågrund utav feber och i veckorna har inte tiden riktigt funnits där. Men igår var det så dags; ett längre pass och dessutom på ett av mina hemmavatten, för första gången sedan i maj.

Den aktuella sjön hade jag egentligen räknat bort för resten av året. Den rekordtorra sommaren har fått vattennivån att nå nya, nästan oanade, bottennoteringar. Med ett så lågt vatten har den täta växtligheten knappt någonstans att sjunka undan när den vissnar på hösten. Resultatet blir en sörja som det helt enkelt inte går att fiska i eller genom på ett vettigt sätt. Jag har scoutat andra vatten istället men fick ett infall denna helg och glad är jag för det.

Sjön var fiskbar, också tack vare den varma sommaren. Högtrycket under juli fick inte bara vattnet att dunsta utan gjorde också sjön syrefattig nog att förhindra den där riktigt täta växtlighet som annars brukar råda. Resultatet blev en ultragrund sjö men med möjlighet att fiska offsetriggat gummi mellan de alltmer vissnade näckrosorna. Lycka!

Jag stämde träff med Sebastian som dök upp vid 7-tiden på morgonen och vi packade snabbt ned oss i min nya alu-träskjolle. Den lilla Siljan-skutan som dessutom fått sig ett kastdäck sedan senast.

Vi drog ut bland spenaten, i vanlig ordning stannandes var femtionde meter för att rensa propellern. Vi såg mycket betesfiskaktivitet och jakt på vägen och läget kändes hoppfullt bortsett från den blygsamma vinden och den molnfria himlen. Men gäddorna var på hugget, redan från start.

Sebbe och snipa i morgonsol

Vi hade ett litet race på morgonkvisten med en handfull gäddor upp och ytterligare några bommade, som det brukar kunna vara på offset.

Liten krabat på CL Shad14

På ett fåtal ställen kunde vi fiska med ”vanliga” beten (med trekrokar) men alla landade fiskar tog i slutänden på offsetriggat gummi bland växterna. Det var stundvis trögt men vid 12-tiden hade vi lyckats kroka ca 10 fiskar där den största (minst lilla) var en smal gädda i 85-centimetersklassen.

Vi driftade vidare in i dagen, kastade och kastade, åt lunch och kastade lite till.

Det var först när solen kortvarigt gick i moln som några få gäddor till behagade att äta.

En till gädda runt 85 centimeter.

Vi bröt till slut, vid halv tre-tiden, med ett facit på 12 landade fiskar. Ett klart godkänt resultat, främst med tanke på att jag bara några dagar tidigare inte ens trott att det var möjligt att fiska där överhuvudtaget. Det var en mycket glad överraskning och ett kärt återseende. De nya sjöarna har båda potential, och det var jäkligt roligt att börja utforska dem, men det var samtidigt befriande att få komma hem. Det blev ytterligare ett vatten som konkurrerar om var tiden ska läggas inför det stundande höstfisket. Ett fiske som är hårt efterlängtat och som nu står precis utanför dörren, redo att knacka på.

Skitfiske på er, så länge!