En lätt dimma låg sänkt över morgonen. Tunna slöjor smekte, blev som ett med vattnet. Vassen avspeglade sig i ytan och enbart tyngdlagen avgjorde vad som var upp och ned. Ett mörkblått båtskrov skar itu, lämnade ett upprört stiltje efter sig, precis som jag gjort.

Det var det tredje passet på kort tid. Ett oförstående hängde över mig. Ett ifrågasättande av prioriteringar. Betets krokar skallrade lätt mot spöklingan i takt med motorns vibrationer. Jag såg ut över vattnet och kände hur själva livet växte.

Motorns smattrande ljud dog ut och morgonen blev åter tyst. En grund vassträcka låg stilla, orörd vid mina fötter. Den sydliga vinden hade fört med sig mat dit i en vecka nu. Mat till små fiskar, i sin tur mat till större fiskar som i sin tur kanske kunde bli mat till riktigt stora fiskar.

Ett tumtryck, rullen frispolad och sylvassa krokar lossades från sin hållare. Det svarta spöet glänste i solens första, trevande strålar. Varpå det svingades med kraft och det mindre tailbetet for som en projektil genom luften. Med lätta knyckar och vevstopp jobbades betet hemåt. Jag lever, hann jag tänka innan ett stenhårt, aggressivt hugg grusade mina tankar, fick mig fullt närvarande. Lina, spö och även tiden stod tillsynes still. Ett par sekunder senare vaknade dock alla tre av några kraftiga dyningar i spöet vars vibrationer planterade sig ända in i ryggmärgen. Adrenalinet virvlade runt och pulsen steg obönhörligt. En snabb korrigering av slirbromsen och direkt därefter en tiometersrusning i sidled. Fisken stannade, spjärnade emot vid botten för att sedan rusa igen, denna gång rakt mot båten. Inte lossna, inte lossna… Rädslan över vad som kunde gå snett trängdes alltjämt med upprymdheten.

Efter några minuters kamp gjorde sig fisken synlig när den trött lät sig styras mot håvnätet. Gäddans långa, stora kropp gled över kanten på håven och blev sedan fångad. Lyckoruset spred sig som en genomträngande värme i bröstet och fick varenda timme av fruktlöst nötande, vartenda bompass att blekna ur minnet.

Fisken låg stilla i håven medan kroklossaren försiktigt avlägsnade en utav två krokar som länkade fisk och fiskare samman. Därefter fick gäddan vila när mätning, vägning och fotografering förbereddes. Ensamfiskaren i båten agerade snabbt, månade om att fångsten skulle ta så lite skada som möjligt.

Väl i vattnet, efter dokumentering, simmade fisken snabbt åter till sitt rätta element. En jägare som blev jagad, fångad och som sedan fick jaga vidare. På återseende, tänkte jag och fortsatte nästa drift.

För knappt ett år sedan blev mitt bloggande ifrågasatt i ett privat meddelande. Frågeställaren sade att; ”det enda syftet med en blogg är väl att bli sponsrad?” Ett inte helt genomtänkt konstaterande då motiven kan vara många. Jag svarade då enkelt att ”näe, så är det inte alls, det!” Men varför skriver man en blogg? Svaret på det är detsamma som den, mer poetiska respons, jag önskar att jag skrivit för ett knappt år sedan: Varför sjunger man kärleksånger? Enkelt uttryckt; jo, för att det är kul och för att man vill förmedla en påtaglig känsla. Och när man kokar ned det riktigt mycket; det får en att må bra.

Jag skriver detta nu med anledning av den bloggdebatt som för tillfället råder. SVT:s Plus granskar bloggare som får prylar och tjänster i utbyte mot att de bakar in lite smygreklam i sina alster. Och syftet med smygandet för att kringgå skattemyndigheten.

På sociala medier ställdes frågan hur vanligt detta kunde tänkas vara inom sportfiskevärlden? Jag har inget svar men det känns lite främmande, åtminstone här i Sverige. Det måste rimligtvis handla om antalet läsare. Genrer som mode, skönhetsvård, inredning, fotboll, sportbilar mm samlar, var för sig, enorma mängder läsare. Där finns det pengar att tjäna och mängder av företag som vill sponsra.

Trots att sportfisket är en fritidssysselsättning som engagerar många så verkar inte bloggandet följa med i samma kurva. Sportfiskare vill fiska!

Kan de, av olika anledningar inte fiska så gillar de i regel att titta på fiskefilmer. En bra fisketidning, i näven eller digitalt, konsumeras också gärna. Man kan också bygga beten eller blogga för att förpassa fiskeabstinensen och för att det är kul, förstås. Men med tanke på antalet sportfiskare i landet är antalet bloggläsare relativt få. Av den anledningen tror jag att just smygreklamen är ganska ovanlig. Men jag skriver tror, för jag vet inte. Jag har inte forskat i ämnet eller intervjuat hundratals bloggare om deras syn på reklam.

Jag utgår förstås från mig själv och mitt eget bloggande. Med den nyligen startade ”Beteskollen” blir ju denna fråga extra intressant. Där skriver jag främst om nyheter och/eller allmänt intressanta beten som privata betesbyggare släpper ur sin snickarboa. Men nysläpp från kändisar som Svartzonker och Wolfcreek mfl. kommer säkerligen också att tas upp. Får jag då de beten jag skriver om? Svaret är; nej!

Abstain Swimmer från TN-Lures. Denna fick jag som testbete. Sedan köpte jag 5 stycken till.

Men ändå kommer det ibland beten i posten som jag inte betalat för!? Hur kommer detta sig?

1. Jag har köpt en del beten av en och samma betesbyggare varav denne tycker att jag förtjänar rabatt. Ett inte helt ovanligt koncept – ”betala för fyra, få femte på köpet.”
2. Jag blir tillfrågad om jag vill agera testfiskare av en prototyp då betesbyggaren vill ha feedback.

Jag, som bloggare, kan knappast vara unik i detta avseende. Många med mig upplever säkerligen detsamma. Man bloggar för att det finns ett behov av att skriva, för att det är givande att dela med sig av eventuella råd och erfarenheter samt att det är kul, punkt slut.

Skitfiske på er, så länge!

Jag är över fyrtio, är gift och har tonårsbarn hemma. Det finns också huslån, två bilar, hundar, städschema och speciella pärmar för viktiga papper. Själva definitionen av att vara vuxen, enligt många. Men jag undrar fortfarande när det ska ske; inträdet i vuxenvärlden. Eller åtminstone när mitt tålamod ska mogna och likna en vuxen persons tålamod.

Likt ett barn vill jag att allt roligt bara ska komma direkt, utan väntetid. Åtminstone när det gäller fiskerelaterade företeelser. Nu t ex. ligger snön obarmhärtigt tjock över norra uppland. Samtidigt sveper ett högtryck in med bitande kyla i sällskap. Det är förvisso vackert, lite charmigt vintrigt. Så där rosiga-kinder-och-varm-choklad-framför-brasan-mysigt. Men vad gör väl det om man inte kan fiska? Jag vill ut nu, inte nästa helg – kanske!

Foto Ebba Pettersson

Som (delvis) vuxen har jag dock insikt och självdistans nog att förstå min barnslighet. Jag vet att inget blir bättre av att sitta hemma och vara bitter över sådant man inte kan påverka. Jag vet, till skillnad från ett barn, att man inte kan få som man vill på en gång. Livet fungerar helt enkelt inte så. Men vad hjälper det när man inte kan fiska? Vad hjälper det när suget är vansinnigt och syndromet morrar och sliter i bröstet på en? Inget hjälper – förutom fiske. Youtube-klipp, betesbyggande, tidningar, fiskesnack – allt tar bort udden av begäret men likt ett isberg ligger den stora delen kvar under ytan och trycker.

Så nu undrar jag, med tanke på att det är samma tjatiga visa varje vinter, när jag ska bli vuxen och acceptera årstidernas okynniga ruljans? Acceptera att vintern kommer varje år och att det blir betydligt mer sällsynt med gäddfiske då? Jag har inget svar. Men känner jag mig själv rätt så blir jag nog aldrig vuxen i detta avseende. Gnället kommer att fortsätta, oförmågan att acceptera enkla faktum likaså. Själva definitionen av ett pucko!

Skitfiske på er, så länge!