Idag gick årets tredje ispass av stapeln. Tanken var att Aleksander skulle möta upp vid 07.00 men en feberfrossa satte käppar i hans fiskehjul. Istället masade jag mig ut i snålblåsten själv. Jag är förvisso en van ensamfiskare när det kommer till spinnfiske (aktivt fiske) men har aldrig ismetat solo tidigare. Det gick förstås men en god vän saknades verkligen när det var långt mellan fällen…
Dagsljuset letar sig fram, spöna är riggade och kaffekoppen värmer frusna nävar.
Det (nästan) alltid närvarande gryningsfället uteblev denna gråbistra morgon. En timme gick innan en bjällra väckte mig ur mitt dagdrömmeri. Adrenalinet rann till, som alltid när man riggat spöna med deadbait. Dött agn har en tendens att sålla bort smågäddor, åtminstone när man agnar med stor sill. Denna dag fanns bara mindre strömming att tillgå men även dessa lockar oftast större fiskar. Lina rann av rullen när jag kom fram och då är det mothugg på en gång som gäller. Tyvärr tog denna gädda betesfisken i stjärten för vid hothugget hände inget spännande och upp kom tacklet med en strömming vars bakdel var rejält sargad. Trist! Jag riggade om och tog en till kopp kaffe.
Först en och en halv timme senare var det dags igen. Jag rusade fram, rullens spole stod still, jag drog försiktigt i linan, kände tyngd och satte mothugget. Ett lätt och ivrigt sprattel kändes i andra änden; en liten fisk.
Medan jag höll på att rigga om med ny betesfisk tittade jag upp precis som en röd kork på ett spö 40 meter bort bugade djupt för att sedan fälla och vaja frenetiskt i vinden. En ny rusning över den blöta isen och de nya broddarna fick bekänna färg. Väl framme såg jag linan lämna rullen för att plötsligt stanna. Jag kände återigen på linan och kunde konstatera att det tog lätt stopp. Mothugg… och ingenting annat än gräs på kroken. Gäddan hade fått tacklet att fastna i spenaten och slitit loss betesfisken. Surt! Åter till kaffet.
Nykokat kaffe på isen är balsam för själen!
Jag hann dock knappt få på kannan på trangiat innan det fällde igen, i samma hål som den första landade fisken, vilket är relativt ovanligt med dött agn. Denna gång satt fisken kvar.
En smal och väldigt arg gädda på strax under 90 cm.
En ny händelselös dödtid inleddes. Gäddornas huggperioder blir väldigt tydliga när man fiskar statiskt på samma ställe under ett flertal timmar. Det skulle vara intressant att veta vad som styr, vad som unisont får dem att börja jaga samtidigt. Jag funderade lite på den saken samt tog några fler bilder i väntan på aktion.
200 mm Mora – en försenad och välkommen julklapp från Aleksander då jag tidigare bara ägde en 150 mm, snäppet liten för stora gäddskallar.
Redig spricka! Smällen fick mig att nästan göra i byxorna.
En knapp timme efter den senaste gäddan var det dags igen – i samma hål! Tredje fället i honungshålet och tredje krokade fisken.
De blev större och större i det magiska hålet; 90+ cm…
…och ca 5 kg.
Men där tog det också stopp. Mätta eller trötta, oavsett upphörde huggen. Min egen hunger stillades av några kalla, halvtorra smörgåsar i sällskap av dagens kanske sjätte kåsa kaffe. Därefter var det dags att runda av. I bristen på sällskap hade jag vid det laget hunnit ledsna lite på att mest sitta och stirra på de röda korkarna, värma händerna över trangiaköket och försura min mage med kaffe. -Sjutår, någon? Nej, tack! Istället plockade jag ihop och lyckades därmed, på något märkligt sätt, att plocka hem en pluspoäng från familjen för att ha kommit hem tidigare än planerat. Alltid något!
Det var en trevlig dag på sjön, trots de uteblivna större fiskarna. Fast med facit i hand så får nog solopassen förläggas till det öppna vattnet och mer aktiva fisket hädanefter. Väntfiske utan sällskap var inte riktigt min påse.
Hemma i köket kollade jag in på Instagram för att uppdatera mig om alla snygga beten som målats och fina fiskar som fångats sedan senast. Längst upp syntes något fantastiskt; en Syndromtail precis där den hör hemma – inklämd i en gäddkäft.
Andreas ”AL-PikeBaits” Ljungbladh hade hittat öppet vatten (jag är inte ett dugg avundsjuk…) och valt att slänga på en av de Syndromtailar från första (och kanske enda?) försäljningsomgången som nyligen skickades iväg. Den gjorde sitt jobb och Andreas är därmed den första (bortsett från undertecknad) att fånga gädda på mitt bete. Hur kul som helst! Tack för bilden och hoppas att det blir fler! Suget efter öppet vatten blev inte direkt mindre nu…
Skitfiske på er, så länge!