Efter snö, regn, blåst och allmänt tråkigt aprilväder så kom äntligen värmen till Småland.
Självklart vill man inte missa att fiska när det blir riktig vårvärme ute, fast med sjukstuga i familjen så är det inte alltid lätt att få ihop det. Men då jag har en otroligt snäll och förstående sambo så sa hon att jag kunde få åka iväg några timmar på söndagskvällen! Sen vet hon kanske vid det här laget att får jag inte fiska så blir jag lite lätt grinig, gnällig och sur…

Målet är fortfarande färnan och kommer vara så några veckor till innan det får bli en liten paus från denna vackra och otroligt starka fisk. Så med ett spö, håv och det andra mest nödvändiga i väskan styrde jag bilen mot ån strax efter fyra på eftermiddagen.
Vädret gick det inte att klaga på, en svag västlig vind, nästan vindstilla och växlande molnighet med en temperatur på omkring 15 grader. När solen värmde på kunde man äntligen sitta i T-shirt och fiska.

Planen för kvällen var att fiska av samma sträcka som veckan innan men att ge det sista stället mer tid, förra gången jag var där började det nämligen snöa och fisket dog ut helt.
Nu var förutsättningarna helt annorlunda.

Första stoppet var bara några hundra meter från bilen och då det mesta var förberett hemma så var det bara att hänga dit ett sänke på tacklet och en stor brödbit på kroken, sen var jag igång. Den tjocka tröjan åkte av och svetten torkades bort från pannan efter den korta marschen. När jag suttit på stolen i knappt fem minuter får jag en liten indikation i spötoppen, handen är redo, blicken är fokuserad på quivertippen. Två, tre snabba knyck och jag lyfter spöt snabbt, känner motståndet från fisken men sen blir det lätt och fisken har gått fri. De klassiska svordomarna flyger ur munnen på mig medan jag vevar in och bryter av en ny brödbit och trär på kroken. Tacklet landar på samma plats igen.
Jag diskuterar med mig själv att ge det tio minuter innan jag går vidare och istället avslutar fiskepasset på platsen, om det inte händer något mer.

Självklart händer det inget mer, så jag förflyttar mig ett par hundra meter nedströms där det finns lite gömställen för en färna. Jag tar sikte på andra sidan ån bredvid ett nedfallet träd och en större sten som sticker upp någon meter längre ned. Kastet landar bra och jag ställer ned spöt i spöhållaren, men linan pekar inte ned i vattnet utan snarare upp mot himlen…
Då jag hade solen i ansiktet när jag kastade ut så missade jag att någon annan fiskare hade varit ute och lekt ”kast med litet skeddrag” över telefonledningarna och inte nog med det även lyckats få linan att fastna i ett träd vid åkanten en bit nedanför mig.
Den fiskaren måste haft en riktigt dålig dag…
Jag väljer att flytta mig längre nedströms än att börja försöka få loss trasslet och något nytt skeddrag var jag inte i behov av heller.

Det tar inte många minuter på den nya platsen innan det blir ett litet darr i toppen, genast får man ett annat fokus. Det blir tunnelseende och nästan tyst runtomkring, det enda man hör, ser och tänker på är spötoppen. Jag får något mer darr på toppen men sen händer det inget mer, antagligen någon mindre fisk som var och slet lite i brödet.
Jag väljer att byta plats och smyga upp vid ett nedfallet träd på min sida av ån och bara lägga ned tacklet och sen backa tillbaka några meter försiktigt. Det är nog tur att det inte rör sig så mycket ”icke färna fiskande folk” utmed ån för då hade de nog börjat fundera vad jag höll på med…

Brödbiten är på plats och efter bara någon minut får jag ett par bättre darrningar i toppen, och kort därefter så bugar sig spöt och äntligen så lyckas jag kroka dagens första, men även årets minsta. En liten färna på kanske 7 hekto har fått in en rejäl bit bröd i nästan tändsticksasks storlek och en fyrans Kamasan B983 krok i munnen. Så man behöver verkligen inte vara rädd för att använda stora beten till färnan.

När den fått simma tillbaka igen så fortsätter jag nedåt till det nedfallna trädet där jag fick en färna förra gången. När jag har kastat ut så kommer de tillhörande äggmackorna och kaffet fram, jag hinner ta två tuggor på ena mackan innan det darrar till ordentligt i toppen. Ned med mackor och kaffe igen, maten får vänta. Det går kanske femton sekunder så gungar det till några gånger och jag lyfter spöt, känner återigen motståndet från fisken men så händer det igen… Den släpper!
Jag svär som sig bör, blir lätt förbannad på mig själv. Jag kollar kroken, den är vass och ser till så inget är snurrat eller trasslat på tacklet. Jag kastar ut igen, hinner i stort sett bara sätta ned spöt så darrar det till. Jag börjar fundera på om det kanske är mört, sarv eller mindre färnor som är framme. Vad det var får jag aldrig veta för jag lyckas inte kroka någon mer på platsen.

Klockan har blivit sju när jag har lyckts leta mig fram till dagens huvudplats, det tog lite längre tid än jag hade räknat med men när det indikerar fisk på platsen är det svårt att lämna…
Ny brödbit träs på kroken, jag siktar lite uppströms den här gången, då det är en större sten där och jag vill fiska bakom den. Sänket och brödbiten landar där jag vill, så med bra självförtroende fast lite sargat efter flera bommar så ställer jag ned spöt. Det hinner gå max två minuter innan det gungar till ordentligt, nästan så det är på väg ur hållaren och nu sitter dagens andra färna. Efter lite plaskande och något försök att dra in i ett träd kan jag snart håva den. Ingen jätte, men en fin färna på omkring 1.5 kilo.

Självförtroendet är högre än innan när jag kastar ut igen, och ganska snart får jag några pet. Sen ännu ett par och jag lyfter spöt, känner lite motstånd och sen släpper den… Självförtroendet sjönk genast tillbaka. Nu svär jag inte längre, jag bryter istället av en ny brödbit i tystnad och kastar ut. Samma sak igen, ganska omgående indikation i toppen och bom. Jag väljer att kasta en bit nedströms mot andra sidan. Kastet blir bra och det landar där jag vill, men efter fem minuter kommer det fram ett rådjur på andra sidan ån och börjar skälla ut mig, det är som hela naturen vet att jag är där, ett riktigt ”bad omen”. Jag får direkt en känsla av att något är fel, det stämmer inte riktigt. Så jag vevar in och möts av ett rejält bottennapp. Känslan var sann och tafsen till sänket går av. Snabbt dit med ett nytt sänke och jag kastar ut igen fast ännu lite längre nedströms den här gången. Jag får direkt några pet, några mindre darrningar i toppen. Sen blir det tyst och jag väljer att veva in, men jag sitter fast igen… Nu svär jag igen. Just då kommer det en kille i en liten båt smygandes med en elmotor. Pang, han drar rakt in i en sten. Jag säger till honom att det är nog ganska mycket sten uppströms. Men han fortsätter, han kommer knappt tio meter så smäller det igen, nu väljer han att vända. Kändes som ett klokt beslut!

Jag fiskade vidare fram till kvart i nio resultatlöst innan jag flyttade mig till det första stället igen och fiskade där tills det blev mörkt. Det enda som hände där var att fladdermössen kom fram och flög in i linan som sig bör och att jag självklart missade ännu ett bättre gung i spöt!

Så nu är det bara att bryta ihop lite, fundera på vad jag kunde gjort annorlunda eller om det bara var en sådan dag och sen ta nya tag.
För snart är det helg igen och då hoppas jag kunna återvända till ån och jakten på dessa vackra och otroligt starka fiskar.