Den senaste tiden har det varit ganska mycket jobb, besök av föräldrar och lite ”hemmafix” som har fått gå före fisket och bloggskrivandet.

Men förra helgen var jag iväg en kort sväng på söndagskvällen för att se om jag kunde lura upp någon färna igen. Det var strålande varmt och nästan vindstilla, myggen hade kommit fram… Det är tur att man under den kallare perioden på året hinner glömma bort hur fruktansvärt irriterande dessa flygfän är.

Stigen mot drömmarnas land eller drömfisken…

Jag började prova lyckan på ytan, smög runt som en liten indian bland vassen och slängde ut brödbitar på en ganska kort strömmande sträcka. Men jag lyckades inte få någon färna att gå upp och plocka brödet, det var endast mörten som var på gång.
Så jag flyttade till en annan del av ån och bytte till bottenmete istället. De första trettio minuterna hände det absolut inget, inte ens ett pet i spötoppen. Så jag flyttade mig en bit längre nedströms och efter någon minut så indikerade det i quivertippen, så med handen vid rullen var jag beredd. Det ryckte till ett par tre gånger ordentligt och så var dagens första fisk krokade, men jag möttes tyvärr inte av en hårt fightande färna utan istället hade en mört i kanske tre hektosklassen sugit i sig brödbiten. Den gav mig ingen direkt fight då den var ganska sliten efter leken så jag krokade snabbt av och släppte tillbaka den.

Jag trodde ändå på platsen, så jag bytte till en räka som bete och kastade ut igen.
Men det blev en stilla spötopp och istället satt jag och viftade bort myggen och torkade svetten från pannan. Så efter knappt trettio minuter fortsatte jag nedströms och provade en ny liten plats men här hände det inget heller. Jag började fundera på varför fisket var så segt, hade värmen gjort sitt och fiskarna gick i lektankar istället för ätartankar…? Eller var det för att vattnet sjunkit rejält i ån…?

Vid nästa sträcka valde jag återigen brödet som bete och kastade ut, sen gav jag upp och letade upp en långärmad tröja så myggen skulle låta bli mig lite mer, svettig var jag redan så det spelade ingen större roll. Efter någon minut så bugar sig spötoppen och dagens första färna är krokad, äntligen! Efter en kort fight kan jag håva en mindre färna på omkring 1.5 kilo.

När den har fått simma tillbaka så händer det inte mycket mer och det börjar bli mörkt så jag stannar till på ett ställe på vägen tillbaka och lyckas efter någon minut kroka ännu en liten färna på omkring 1 kilo. Sen gav jag upp och körde hem.

Jag ska försöka få till ett, kanske två pass till efter färnan i vår, sedan blir det att fokusera på andra arter och metoder ett tag. Men mer om det framöver och även en del tips och hur man preparerar beten och partiklar till sitt fiske efter arter som karp och sutare.

I helgen som gick hade jag mina föräldrar på besök, så jag frågade min son på snart fyra år vad han ville göra när farmor och farfar kom på besök och han svarade fiska och han ville fånga en stor fisk!
Självklart skulle vi fiska.
Så i lördags plockade jag ihop ett flötmete och ett bottenmetespö, blandade lite mäsk och tog med några olika beten. Sen blev det några timmar vid sjön med fiske, korvgrillning och fika ihop med familjen vilket var otroligt trevligt.
Vi lyckades även få några fiskar och båda barnen var väldigt nyfikna och ville känna på fiskarna, grabben ville även hålla i fiskarna och släppa tillbaka dem. Som den fiskenörd jag är blev jag självklart väldigt stolt, glad och nöjd över att se min treåriga son sitta vid vattenkanten och efter lite förklaring från min sida försiktigt släppa tillbaka mörten och sedan säga, ”nu ska vi fånga fler fiskar, stora fiskar”! Men även min lilla tjej på två år ville väldigt gärna klappa och känna på fiskarna, så förhoppningsvis har jag två fiskekompanjoner i framtiden!

Så glöm inte att ta med era barn, småkusiner eller grannbarnen på lite flötmete ibland så vi kan lära dem att uppskatta, ha roligt och förstå sportfisket som den fantastiska hobby, passion och livsstil det är, och förhoppningsvis blir de lika inbitna som vi själva en dag!