Gäddflugan– en fluga med drag i
Flugans gång i vattnet
Det är vida känt att betesbyggare försöker efterlikna de rörelser en skadad eller flyende fisk har, de stötvågor betena sänder ut i vattnet har ju en avgörande betydelse för hur intresserad gäddan är av betet eller som i detta fall flugan. När det gäller gäddflugans gång i vattnet är det enligt mig vissa egenskaper som flugan bör ha. Det gäller att få flugan att genom olika uppbyggnad eller bindtekniker ge ifrån sig triggande stötvågor.
Den jiggande gången kan tillexempel justeras genom att använda olika tyngder i flugans främre del, exempelvis hantelögon av olika tyngd direkt på krokskaftet, fram på tuben eller kona som träs på tafsen framför flugan. För att återknyta till föregående inlägg så har ju även beteslåsets tyngd också betydelse vad gäller hur snabbt flugans främre del dyker mot botten. Givetvis ger en tyngre tyngd fram på flugan en distinktare jiggrörelse vilket även det i sig kan trigga till hugg. Jag har inte märkt någon direkt skillnad i att gäddan oftare eller hellre föredrar om flugans kropp är försedd med rasselkammare, jag är heller ingen expert på hur bra hörsel gäddan har. Jag är av uppfattningen att jag tror att det handlar om vilka stötvågor gäddan känner av med de sensorer den har längs med sidolinjen.
Jag binder mina flugor med stor noggrannhet, min uppfattning är att flugan får en förföriskt lockande rörelse om samtliga flashstrån har olika längd, flugan får då en pulserande rörelse vid indragning av fluglinan vilket jag har märkt triggar gäddan till att bli mycket intresserad av flugan, ibland från flera meters håll. Att kunna kombinera indragningshastighet med olika tyngder i flugans framdel är synnerligen effektivt. Jag binder även de flesta flugor med bucktail som antingen binds in enkelt dvs att stråna binds in bakåt så att en krage skapas eller binds stråna in framåt och viks sedan bakåt och fixeras, sedan superlimmar jag kragen på bucktalilen så att denna styva krage även den skapar en stötvåg i vattnet när flugan dras in mot toppöglan. Huvudprincipen blir alltså att du skall skapa maximala förutsättningar för flugan att ge ifrån sig triggande stötvågor.
Motsatsen blir en fluga som rör sig statiskt, i samma plan utan att ge ifrån sig några direkta stötvågor vilket inte alls ger samma trigger för gäddan.
Oavsett vad det är som skapar stötvågor hos flugan, klickljuden hos en rasselkammare, den jiggande gången, pulserande gång på grund av olika längd på flashstråna, liten tratt bakvänd framför flugan eller om det används en tail på flugan så är det dom triggande stötvågorna man vill komma åt. Vikten av detta kan inte nog poängteras.
Flugans färgsammansättning
Min erfarenhet är att gäddan är en kannibal av rang och gärna hugger på flugor som påminner om gäddans egen färgsammansättning, kanske är den präglad sedan yngelstadiet då det troligtvis inte finns så mycket annan föda är just artfränder. När gäddan blivit större kan den säkert bli präglad på de byten som just för tillfället lever i samma lokaler som gäddan vilket innebär att flugasken bör innehålla en mängd variationer av färger på flugorna.
Året runt och egentligen både vid sol och mulet väder har jag rönt bäst framgång med flugor som har gröna inslag, jag binder uteslutande flashflugor. Jag blandar flashen själv till önskad färgsammansättning, möjligen använder jag mörkare färgsammansättning vid fiske i mulen väderlek eller regn. Jag är fast besluten och övertygad om att gäddan ser färger som reflekterar uv ljus, vid mitt fiske tycker jag mig klart se ett samband med fler hugg på gäddflugor som innehåller bindmaterial som reflekterar uvljus. Nedan några exempel på flugor som jag bundit med tanke på detta inläggs innehåll.
I nästa blogginlägg tänker jag dryfta tankar och funderingar om storleken (på flugorna) har någon betydelse, denna ständigt aktuella fråga😊
Det är viktigt att poängtera att detta är mina personliga tankar och funderingar som framkommit efter åratals fiskande och testande av nya metoder eller lösningar, alltså evidensbaserad kunskap.
/Tight Lines
Enligt min mening är detta sätt överlägset om man jämför med att ha en krokrigg där allt sitter ihop, dvs krok och wiretafs.
Ån som skulle fiskas i hette Myrakvisl och är ett biflöde till den mer kända ån Laxa på norra Island.
Första firren för resan var ingen gigant precis men en fisk är ju en fisk.
Man kan inte annat säga än att det är vackert uppe vid Hällsjön.
Vi styrde sedan kosan mot Vemdalen och Gästis där vi bott ett flertal gånger på dom tidigare resorna.
Äntligen en FISK som är större än handflatan, gutt!
Efter några timmar fick Fille för honom resans största Harr (42 cm).
Mot Långå och Grundsjön.
Resan avslutades med ett par dagar i Börtnan och fiske i Ljungan.
En slagen hjälte, denna resan drog farsgubben längsta strået vad gäller antal.
Skitfiske på er!