Äntligen kan jag skriva en rapport från ett fiskepass. Två veckor har gått sedan jag senast höll ett ismetespö i näven och abstinensen var hård på fredagskvällen. 06.30 på lördagen träffade jag Aleksander vid sjön och vi gav oss ut, taggade som få, dragandes ett halvt ton utrustning och mat.
En timme senare satt femton spön utplacerade, agnade med stor sill.
Kaffet hälldes upp och en anspänd väntan inleddes. Solen tittade fram i omgångar och då temperaturen låg på nollan var det riktigt angenämt att sitta ute på isen. Det var innan halvstormen kom, förstås…
Först 1,5 timme senare, vid 9-tiden, kom första fället. Det var på mitt spö, det allra längst ifrån baslägret så en språngmarsch inleddes med C&R-påsen skumpandes på ryggen. Den består av en IKEA-kasse, tänger, måttband, våg och en påse extraströmmingar. Väl framme vid hålet såg jag lina rinna av rullen i maklig takt. Det blev mothugg direkt och fisken satt kvar. Den uteblivna kampen vittnade om mindre fisk men när huvudet syntes var den lite större än jag först trodde.
Fisken simmade åter och medan jag riggade om samma sill igen fick Aleksander fäll på ett av sina spön, längst bort vid baslägret så han fick springa sig varm igen. Tyvärr hade den fisken snott sillen och försvunnit.
Rigga om, basläger, campingstolar och kaffe – samma procedur som alltid. Men huggperioden var igång och inte långt senare fick jag springa på fäll igen, i samma hål som första gäddan. Mothugg direkt och även denna fisk blev krokad. Nu var det annan kraft i andra änden. Tunga huvudskakningar och ett flertal kraftiga rusningar. Vi trodde båda två att en riktigt fin fisk var krokad och adrenalinet rann till. Ett rejält huvud dök slutligen upp i hålet men när vi drog upp gäddan blev vi lite förvånade. Det var förvisso en fin fisk men denna gång mindre än vi trott.
Nu var sillen uppäten och tyvärr fanns bara strömmingar kvar att tillgå. Omriggning och tillbaka till baslägret. Vid det här laget hade vinden plockat upp rejält i styrka och den milda dagen blev plötsligt betydligt kallare än vad som kan kallas bekvämt. Solen gjorde oss dock fortfarande sällskap och så länge den gjorde det så åt gäddorna.
Aleksander fick fäll i närheten av lägret men när han reste sig och sprang iväg hände något oönskat. Jag som kom på efterkälken såg hans campingstol kastas iväg av vinden och landa… rakt på brasan.
– Din stol brinner, skrek jag och sprang tillbaka för att rädda den. Även min stol hade vält och rumpvärmaren (en fin lammfäll från tiden vi hade får på gården) låg väldigt nära brasan men klarade sig.
Efter att ha räddat stolen sprang jag tillbaka till en drillande Aleksander som meddelade att det var liten fisk, trots den stora sillen som bete.
Det blev dessvärre händelsen som satte punkt för detta ispass. Solen försvann, vinden tilltog ännu mer och mörka moln vittnade om att det utlovade snöovädret var på ingång söderifrån. Under de följande tre timmarna hände ingenting, åtminstone inte på fällfronten. Däremot värmde vi ärtsoppa på trangia-köket, jag välte ut samma kök med en full kanna kokkaffe därtill (när jag reste mig upp och hade glömt att stolarna välter i blåst), vi frös som blöta hundar samt att jag fick ett vindfäll som kortvarigt lös upp tillvaron innan vi insåg att det var just – ett vindfäll. Lätt besegrade gav vi upp vid 13-tiden trots att dagsljuset numera dröjer sig kvar ett flertal timmar längre än så. Vi är ju trots allt båda familjefäder med fruar som blir glada när man kommer hem tidigare än planerat. Det gäller att ta chansen och samla på sig några välbehövliga pluspoäng, här och där.
Skitfiske på er, så länge!