Igår kom Mikael ”CaesarLures” Hedsén på besök för en heldag hos mig. Vi har försökt sy ihop ett pass länge men lyckades först nu.

Vid åtta-snåret drog vi ut på en riktigt kall sjö. Vattenståndet är rekordlågt med ett medeldjup på knappa metern. Det innebär också att det har blivit nedkylt rejält snabbt under denna ruggiga oktober. Påpälsade som om det vore full vinter drog vi ut bland växtligheten som galet nog ännu är kvar.

Drifterna avlöste varandra men det hela började oerhört segt. Efter en dryg timme hade vi inte haft en enda kontakt och redan där och då började jag känna att något var på tok. Vi nötte glatt vidare och efter att ha satt på en gammal trotjänare på beteslåset; en blå/vit Hippishake, högg det plötsligt resolut.

Vi fortsatte samma drift och kanske en kvart senare fick jag ett riktigt tungt hugg. Mothugget satt och rejäla huvudskakningar svarade. ”Bättre fisk …tror jag”, sa jag och Micke greppade håven. Redan på lång lina gjorde den en tung rusning och när den närmade sig båten såg jag ett bastant huvud med tillhörande nacke. Det var en riktigt fin fisk över metern som säkerligen låg i 7-8 kilosklassen och som dessvärre var riktigt dåligt krokad. Fisken rusade under båten trots mina lönlösa försök att avstyra det och plötsligt hände det som man bara avskyr; linan slaknade och fisken drog. Satan! Surt som sjutton då mitt gäddfiske gått oerhört trögt under mycket lång tid nu. Detta var den största gädda jag haft på kroken sen i maj!

Något nedstämd körde jag vidare och Micke, som den fina kille han är, gjorde sitt bästa för att höja stämningen och få tillbaka mig på banan. Han höll precis på att lyckas när det hände igen. Jag kastade in Hippishaken i en lucka bland växterna och nästan omedelbart var en fisk upp och svängde runt betet. ”Ja, ta den då”, sa jag och vevade några tag och gjorde ett vevstopp. Smack! Ett stenhårt hugg och redig tyngd därefter. ”Stor fisk! En till stor fisk”, tjoade jag samtidigt som fisken drog in i växter, ruskade lite på sig innan även den klev av kroken. Igen? Tappade jag precis en till riktigt fin gädda? Svaret var mycket svårt att smälta samtidigt som det sjönk in; ja! Det är fan inte sant, tänkte jag och kände mig allmänt tom. En fin fisk är surt men hanterbart. Två inom loppet av tio minuter är närmast outhärdligt. Men det var en sådan dag bara, skulle det visa sig.

Vi fiskade i ca 7,5 timme och fick tre gäddor. Tre!!! Utöver de stora tappade fiskarna hade vi också ett tiotal försiktiga nafs och paddelavbitningar. På en hel dag. Galet!

En tjockis på Mickes egna CL-18 i färgen TPF´s årgångsvinet. Mickes gädda hamnade aldrig på bild då jag var för sen att hala fram mobilen.

Gårdagens pass går nog till historien som ett av de trögaste jag upplevt på hemmavattnet. Åtminstone med tanke på de gynnsamma väderförutsättningarna samt att det faktiskt är mitten av oktober, vilket ju i största allmänhet betyder gädda.

Nu kanske ni tycker att jag är gnällig och bitter? Att jag sitter hemma vid datorn, skriver detta och tycker synd om mig själv? Ja, kanske lite men låt er inte luras! Trots alla motgångar under gårdagen så väger det positiva lätt över. Det var en oerhört trevlig dag på sjön i gott sällskap. Det är alltid roligt att ha Micke i båten och jag är tacksam att han stod ut med mitt malande och tjatande om de brända fiskarna. På tal om dem; trevligt besked att de är på gång åtminstone. Det gäller bara att kroka dem ordentligt…

Vi får heller inte glömma lunchen, denna ljuspunkt i tillvaron. Att spisa varm mat i båten en kylig dag är guld värt. Det blev hemgjord Bratwurst med surkål och nykokt kaffe med cigarill på det. Mumma för frusna själar.

Micke käkar tysk husman. Lägg märke till ”finpannan” till höger som kaffet kokades i. ”Fin panna till fina gäster”, som jag brukar säga…

Avslutningsvis vill jag tacka Micke för en riktigt trevlig dag och även för den magnifika gå-bort-presenten jag fick redan på morgonen:

Ett knippe CL-18 och Burt 23B samt en finklibba. Stort tack!

Skitfiske på er, så länge!