Jag är över fyrtio, är gift och har tonårsbarn hemma. Det finns också huslån, två bilar, hundar, städschema och speciella pärmar för viktiga papper. Själva definitionen av att vara vuxen, enligt många. Men jag undrar fortfarande när det ska ske; inträdet i vuxenvärlden. Eller åtminstone när mitt tålamod ska mogna och likna en vuxen persons tålamod.

Likt ett barn vill jag att allt roligt bara ska komma direkt, utan väntetid. Åtminstone när det gäller fiskerelaterade företeelser. Nu t ex. ligger snön obarmhärtigt tjock över norra uppland. Samtidigt sveper ett högtryck in med bitande kyla i sällskap. Det är förvisso vackert, lite charmigt vintrigt. Så där rosiga-kinder-och-varm-choklad-framför-brasan-mysigt. Men vad gör väl det om man inte kan fiska? Jag vill ut nu, inte nästa helg – kanske!

Foto Ebba Pettersson

Som (delvis) vuxen har jag dock insikt och självdistans nog att förstå min barnslighet. Jag vet att inget blir bättre av att sitta hemma och vara bitter över sådant man inte kan påverka. Jag vet, till skillnad från ett barn, att man inte kan få som man vill på en gång. Livet fungerar helt enkelt inte så. Men vad hjälper det när man inte kan fiska? Vad hjälper det när suget är vansinnigt och syndromet morrar och sliter i bröstet på en? Inget hjälper – förutom fiske. Youtube-klipp, betesbyggande, tidningar, fiskesnack – allt tar bort udden av begäret men likt ett isberg ligger den stora delen kvar under ytan och trycker.

Så nu undrar jag, med tanke på att det är samma tjatiga visa varje vinter, när jag ska bli vuxen och acceptera årstidernas okynniga ruljans? Acceptera att vintern kommer varje år och att det blir betydligt mer sällsynt med gäddfiske då? Jag har inget svar. Men känner jag mig själv rätt så blir jag nog aldrig vuxen i detta avseende. Gnället kommer att fortsätta, oförmågan att acceptera enkla faktum likaså. Själva definitionen av ett pucko!

Skitfiske på er, så länge!