Äntligen har dagen kommit då vi åker till fjällen. Det riktiga fjällen, långt upp i Sverige, så långt upp så vi kan skönja Kebnekaise på avstånd, vi ska till Levasjokk. Klockan är typ 17.00 och väskorna är packade till bristningsgränsen, eller rättare sagt så där på grammet i alla fall för vad de får väga inför kommande flygresa. Andreas hinner knappt köra en mil innan en konstapel vinkar in oss i en hastighetskontroll, det gick inte mycket fortare än gällande hastighet men man vet ju aldrig. Efter några artighetsfraser undrar konstapeln vart vi är på väg, har ser ju alla våra hockeytrunkar i bagaget. När han får reda på att vi ska till Kirunafjällen säger han plötsligt, lova att köra försiktigt ni slipper böter denna gång. Puh, det där var nära, glada i hågen fortsätter vi vår resa mot Arlanda. Sover några timmar, lämnar bilen hos ett parkeringsbolag, blir sedan skjutsade till Arlanda. När vi ska checka in står det i pulpeten att planet är överbokat, vad i hel….. Man har två val, antingen tacka nej till ombokning eller omboka. Vi funderar en kort stund, då blir skärmen svart, när vi på nytt knapplar in vårt bokningsnummer står det att vi redan är incheckade fast vi inte fått ut våra boardingkort.

Med tre stora hockeybagar tar vi oss till SAS informationsdisk, får hjälp med allt, det var någon bugg i systemet. Vi får våra boardingkort, checkar in väskorna tar vars en bira, njuter av tillvaron. Då hör vi i högtalarna. Boarding boarding för resenärer till Kiruna. Vi rusar mot gaten och kommer på planet som de sista passagerarna. Puh igen!

Väl framme i Kiruna möts vi av en välkänd figur, det är killen vi pratade med på Sportfiskemässan i våras. Det är lite stressat känner vi, snabbt ska vi till Coop och hämta matkassarna vi förbeställt, en snabbrunda på systemet, sedan bär det av mot helikopterplattan.

Som vi har väntat på detta ögonblick! Vi hjälps åt att packa helikoptern och innan vi vet ordet av startar piloten motorerna och rotorn börjar snurra. Det är en relativt kort flygning, ca 10 minuter innan vi går inför landning. Vi blir anvisade en tältplats, sedan försvinner helikoptern i horisonten. Det är inte utan man känner sin litenhet med dessa som det känns oändliga vidderna runt om. Norr ut, ett fjällmassiv, alldeles intill oss reser sig ett mindre fjäll och bredvid tältplatsen rinner fjällån Levas. Några glädjetjut hörs från oss för det är väl så man gör när man blivit avsläppt i ”ingenstans”.

Vi blir snabbt varse att det inte är vi som bestämmer här på fjället, vinden piskar på ordentligt och jag känner att det är tur att ingen ser oss när vi förtvivlat försöker resa tältet i denna hårda vinden. Gång på gång fångar vinden den 40 kg tunga tältduken som i kastvindarna spänner upp sig likt en spinnaker på en segelbåt. Efter åtskilliga försök får vi allt på plats och klär om till fiskeuniformerna. Som barn i en godisaffär småspringer vi ner till ån, Andreas börjar med sitt nymfspö och innan jag lossat min fluga och börjat kasta hör jag Andreas vråla, JAG HAR FISK, DET ÄR EN STOR JÄ…EL. Som brukligt är släpper jag allt och kommer till undsättning, ja i alla fall med kameran så detta skådespel kan förevigas både på film och i fotoformat. Det är en enorm harr som trott eller ej högg i allra första kastet. Det skimrar sådär silverblankt, samtidigt som den är mystiskt antracitgrå, med regnbågens kulörer på bröstfenorna och magnifikt segel på ryggen. Jo ja tackar ja, hur fasen ska denna resan bli säger vi till varandra. Efter en varsam men noga dokumentation får den åter friheten och vi är minst sagt lyriska!!

Jag är snabbare än snabbast att få ut mina grejer i tron om att det nu ska hugga i varje kast men det visar sig att det där med att få fisken att hugga är allt annat än lätt. Timmarna går och jag har inte en ett pet på mina flugor. Det blåser nu om ännu kraftigare, enligt väderappen 14 sekundmeter i medelvind och upp emot 22 i byarna. Troligtvis är det vädret som orsakar det dåliga fisket, vi intalar iallafall oss detta. Vi söker skydd i tältet som skakar i vinden. Kollar så att alla fästlinor sitter ordentligt, fixar lite käk, smider planer inför kvällsfisket. Vi beslutar oss för att gå en runda, kolla en bit nedströms. Kanske är det bättre där?

Det är ett märkligt väder, vi är i vecka 36, i slutet av Augusti och det SKA vara bra fiske nu. Jag kan tycka att man ändå känner en mindre besvikenhet. När man har åkt så långt ut i vildmarken och ändå ser tydliga upptrampade stigar av människor, förmodligen fiskare som varit här före oss. Man inser då att det är nya fiskegäng varje vecka här på just denna plats. Vi är alldeles intill Rautasdalen, ja man skulle nog kunna säga en parralellå till Rautas, till och med går dessa åar ihop ett stycke nedström.

På vår lilla vandring möts vi av vidunderlig natur, en mindre renflock blir nyfikna på oss och kommer närmare, ripor flyger upp och vi får senare reda på att det nu inte är långt till Ripjaktspremiären häruppe. Ja naturen kan man inte klaga på och vi har bra kläder på oss. När man är i rörelse så är det allt annat än kallt trots blåsten och att det bara är 7-8 grader. Lite nedströms hugger det en mindre harr på min svarta wolly bugger och jag kan glädjande konstatera att jag inte är FF, kort därefter står Andreas på nytt med kraftigt spöböj, det visar sig vara en kanonfin öring som även den får syna håven, vi glädjes åt den enormt fina öringen som självklart dokumenteras mycket väl.

Det börjar dra sig mot kväll och vi har väl en timmes vandring tillbaka till tältet. Vinden tar i om än värre och vi gör oss redo för natten. Temperaturen sjunker till 2-3 grader och med denna vind blir köldeffekten påtaglig. Jag har inhandlat en sovsäck med Comforttemp -2, ligger med underställ, mössa. Det är svårt att somna, vinden riktigt tjuter, tältet skakar och vi pratar om hur natten ska bli. Långt om länge somnar jag men vaknar av att jag har frossa, åh nej tänker jag, inte feber nu!! Sämsta tänkbara tillfälle. Jag kollar på klockan som bara är 04.00, försöker förstå vad som händer och sakta inser jag att jag helt enkelt fryser, fryser så jag skakar. Det är fruktansvärt kallt. Vi har gjort vad vi kunnat, försökt få det tätt mellan ”golvet” och den övriga tältduken som är trädd på aluminiumskelettet. Vi har dessutom en gasolkarmin men var hjälper det när det bokstavligen blåser igenom tältet. Jag stiger upp, tar på mig mer kläder, mjukisbrallor sockar, och Patagonia jacka. Kryper ner i sovsäcken igen och efter en stund lyckas jag somna igen men vaknar efter någon timme. Nu är Andreas också vaken klockan är typ 06.00 slitna är bara förnamnet.

Vi kliver upp och ska göra frukost, då inser vi att Coop som packat våra matkassar har missat att lägga i pulverkaffet. Ja det var väldigt stressigt när vi hämtade matkassarna, det fanns helt enkelt inte tid att pricka av det som packats ner av Coop, det får vi lida för nu. Det får bli varsin Coca cola till frukostmackan och jag som in i det sista jagat sådana där små trekantiga mjölkförpackningar till kaffet innan vi reste hemifrån. Efter frullen skakar vi liv i våra kroppar, vinden har inte mojnat utan oavbrutet piskar det på. Men vi ger oss inte i första taget, på med vadarbrallorna igen och med lite peptalk och nysmidda planer drar vi oss mot en mindre närliggande sjö som enligt uppgift ska innehålla röding. Väl framme inser vi att det är helt omöjligt att kunna kasta med flugspö på grund av den starka vinden, attans också!! Fast det kommer nog lite värre saker ur våra munnar än attans. Lite molokna beger vi oss mot ån igen, vi tar sikte en bra bit uppströms lägret och där är det som ett litet sel, där det slutar blir det som en lite s kurva och det ser ut som en djuphåla i slutet av strömmen som bildats. Jag varad ut mellan ett par stora stenar. Kastar ut min Wolly bugger och i andra kastet kommer det förlösande hugget, distinkt, kraftfullt. Hårda knyckar i spöet, det känns direkt att det är en som det heter bättre fisk. Och det följer en nervös drillning innan jag kan håva harren som knappt får plast i min håv. Den sprattlar hej vilt och vill bara komma loss. Jag ropar högt och tjoar, Andreas står ett kort stycke nedströms och börjar vandringen mot mig för filmning och fototagning.

Det är tämligen strid ström och jag känner att jag får ta de lugnt när jag ska vada in till strandbrinken. Jag har fisken i håven i höger hand, i min vänstra vadarstav och flugspö, på ett ögonblick halkar högerfoten till och jag tappar fotfästet men bara för ett microögonblick. Det första jag tänker på är fisken, vart är fisken! Åh nej, på en millisekund doppade jag håven tillräckligt för att storharren kunde smita, ”attans” igen!!!! Det var nog min drömfisk för denna resa tänker jag. Det hugger ju inte i parti och minut precis. Som tur var fick jag med allt på film med min Gopro så lite dokumentation finns ju men ack så tråkigt att vi inte kunde få några riktigt fina foton på den. Lite signifikativt för resan att detta händer. Jag tänder med hjälp av stormtändare en cigarr och försöker njuta av nuet men det blåser så pass så det är svårt att stå still. Fjällbjörkarna viker sig som pilbågar och vi småpratar lite om hur vi har det. Vi är ense om att för att riktigt förstå vad vi går igenom måste det nog upplevas.

Vi går och fiskar om vart annat mot vår tältplats, sakta inser vi båda att det här kommer att bli olidligt, väderappen visar fortsatt lika hård blåst fast ännu kallare väder, till och med inslag av snö, vi funderar och pratar. Tillslut kommer vi fram till att vi nog måste avbryta denna resa i förtid. Våndan är stor, mycket stor, man avbryter inte bara en fiskeresa, man gör det bara inte och vi som nästan färdats genom hela Sverige! Alternativet är att knappt att kunna vistas utomhus, ej mindre kunna fiska och med flugspö dessutom. Vi kontaktar helikopterfirman och ber om tidigare hämtning, ringer och bokar ett rum på ett av stadens hotell. Och som det ofta är infinner sig ett lugn när väl beslutet är taget. Vi fiskar av en sträcka som inte är lika utsatt för vinden en stund, någon mindre harr kan inte motstå våra streamers men nu är det tufft.

Vi är besegrade av fjället, naturen. Vi har på alvar fått uppleva hur naturens krafter är obevekliga, det skoningslösa blåsandet. Vi tyckte ändå att vi var bra förberedda men inte på det här, det är bara att erkänna. Vi blir tvungna att laga mat inne i tältet, inte ens stormköket funkar eftersom lågan bara slocknar i vinden. Vi tar oss en lilling, ett par bärs och insuper vyerna som sannerligen är vackra. Jag försöker flyga lite med drönaren men den varnar konstant för hård vind. Kvällsfisket ger inget och vi går ännu en kall natt tillmötes!

Vi ska bli hämtade av helikoptern kl 08.00 efterföljande morgon. När vi vaknar vid fem tiden är det tyst, det är som om vi gjort en resa i tid och rum. Ute är det nämligen helt vindstilla, vad i…. Hur är det möjligt. Slokörade tittar vi på varandra och för ett ögonblick ångrar vi beslutet att bli hämtade i förtid, hur skulle vi veta, veta att vädret plötsligt skulle slå om, det är förvisso kyligt men ändå.

När vi packat ihop våra grejer, får Andreas en snilleblixt, snabbt packar han upp sitt ena spö, det är ju 25 minuter innan helikoptern ska komma, han tar några sista kast i det bedårande gryningsljuset som bakgrund och det blir några av resans finaste bilder.

När helikoptern väl kommer är vi redo men inte redo att lämna fjällen, nä det här känns surt men trots allt rätt. Vi får oss en superfin flygning bort mot Torneträsk där vi ska bli hämtade med bil. Väl framme på hotellet i Kiruna känns det i det närmaste surrealistiskt, livet pågår som om vi inte varit på fjället. Det tar en stund att få detta att sjukna in. Vi får helt enkelt acceptera hur det är. Vi känner varandra väl vid det här laget, vi tog beslutet att avbryta i samförstånd. Nu gör vi det bästa av det och en del blir att gå på sightseeing i Kiruna, vi går och tittar på den numera så berömda kyrkan, den som flyttades under tiden vi var ute på fjället, vi kollar på hembygdsmuseet och strosar omkring i Kiruna.

Dagen efter är det dags att flyga ner till Arlanda, flyget går på eftermiddagen, när vi anländer till Arlanda har det hunnit bli mörkt. 7 grader och ihärdigt regn, vi är ganska trötta när vi blir hämtade av parkeringsfirman. Klockan har hunnit bli 21.00. Men nu kommer nästa strul, först så hittar dom inte Andreas bil. Vi går fram och tillbaka på parkeringen där bilen ska stå, ”parkeringskillen” trycker förtvivlat på nyckeln men det blinkar inte till någonstans. Efter minst en halvtimmes letande hittar vi bilen men något stämmer inte, det går inte att öppna den än mindre starta den, det verkar som om både nyckeln och bilens batteri är helt strömlösa. Nu börjar nästa cirkus med att hitta någonstans att köpa rätt batteri till startnyckeln samt att antingen hitta startkablar och kabla igång bilen. Först fram emot midnatt lyckas vi med bedriften att få igång bilen, då har parkeringskillarna hjälpt till så mycket dom kan. Då kan vi alltså ÄNTLIGEN påbörja de ca 50 milen hemåt …. Utan att stanna eller stänga av bilen då vi inte vill riskera att den inte går att starta igen. Vilken jäkla resa det varit, hur mycket strul har vi inte fått uppleva. Men som någon sade, det är först när man upplevt riktiga motgång som man kan glädjas åt medgång!

Vi kör hela natten, stannar till på någon parkeringsficka, sträcker på benen och byter förare, tankar, käkar någon gång. När vi är nära hem har klockan hunnit bli 08.30 och vi pratar om hur det hela började för några dagar sen med polisinvikning och allt. Se på fasen, poliskonstapeln står på samma ställe igen men denna gång är vi förberedda, håller hastigheten på pricken, vi vinkar lite förläget kör förbi och straxt efter därefter är vi hemma. Nåja som TinTin sade i mina ungdomsböcker, slutet gott allting gott! Det är sannerligen som vår Youtubekanal heter, Every Fish Counts!

Det känns skönt att vi är så tighta, känner varandra så väl. Aldrig några sura miner, när något händer hjälps vi åt att lösa problem som dyker upp. Snart är allt strul glömt och vi är på väg till en ny destination och då, då kan väl inget gå fel…

Gälgreppet – Flugfiskebloggen med drag i

/Tight Lines