Att få en fisk att hugga på ett egentillverkat bete, vare sig det gäller hemmagjorda flugor, ett skeddrag eller en hemmagjord vobbler är något av det bästa som finns. Detta är historien om när jag blev som besatt av fiske och när betesbyggandet övergick till en passion för flugfiske och flugbindning. Det är som att vara konstnär tänker jag, inte för att jag vet hur det är att vara en sådan men ändå. Själva skapelseprocessen, det är det jag brinner för, det är det jag tycker är så roligt. Att experimentera med material, form och färg på beten eller numera flugor. Det är ett ständigt sökande efter perfektionism. Komma på, uppfinna flugan som funkar till en och samma art i alla väder och överallt på jordklotet. Nja, nu kanske jag får storhetsvansinne men för att nå till trädtopparna måste man ju sikta på himlen heter det ju.

Redan som liten spoling var jag djupt förundrad över att dessa giganter till fiskar (gäddor) lät sig överlistas. När man inte är så värst lång och farsan kommer hem med en gädda som är minst lika lång som en själv, då blir det mäktigt. Man kan nog säga att mitt fiskeintresse föds i denna stund.

Det är synd att det inte fanns mobilkamera på den tiden, nä fiskebilder från tidig ungdom finns det inte många av. Jag tänker tillbaka på min barn och ungdomstid och ofta fick jag höra historien om betet som ingen gädda kunde motstå. Historierna blev i mitt huvud till fantasier om hur det enligt berättaren (min pappa) räckte med att hålla denna magiska vobbler ovan vattenytan. Gäddorna kunde enligt sägnen inte motstå betet utan formligen hoppade upp ur vattnet för att ta det. Det bästa av allt var att min pappa hade ett sådant magiskt bete i sin dragask, men han iddes inte använda det på grund av att det var så effektivt och han då var rädd att mista det sade han. Mången gång trånade jag i dragasken efter denna vobbler där den låg och vilade sig.

Ja så här ser den ut, den mytomspunna vobblern som inte varit i vattnet på minst 50 år. När jag blev 13 år blev det för mycket, eftersom det var helt uteslutet att fiska med den magiska vobblern fick jag tillverka en kopia. Man tager vad man haver, ut i ladan, kapa ett kvastskaft, fila, tälja och kolla på originalet.

Då det inte fanns mörk grön färg att tillgå blev den grå med svarta ”Hi-Lo” ränder, (ytterligare en vobbler jag fiskade med flitigt på den tiden). Den måste ju heta något, jag namngav den efter det coolaste jag visste på den tiden ”Hulken”, kanske på grund av att ”originalet” var grön. Förvisso blev vobblern inte grön som Hulken men den funkade ändå.

Dagen då vobblern skulle testas upplevde jag mitt livs fiske med denna vobbler. Det var lågvatten och vobblern som är av trä flyter ju. Jag kastade ut och var tvungen att veva sakta för att vobblern inte skulle fastna i sjögräs. Den simmade precis i ytan och plötsligt kommer hugget, ett våldsamt hugg så vattnet stänkte åt alla håll. Jag var helt tagen av händelsen, ut med vobblern igen, bara några kast senare nytt påslag. Samma sak några kast senare! Glad i hågen cyklade jag hem för att visa upp min fångst.

Fiskehatten kanske inte är den huvudbonad jag är mest stolt över, foto på foto, därav oskärpan i bilden. Senare samma dag stod jag vid strandkanten igen, då hugger det en 5 kilosgädda, nytt PB! Kort efter det fick jag ännu en gädda och sedan dess har inte den vobblern sett vattnet! Catch and release var inte något man ägnade sig åt vid denna tiden. Det har blivit många vobblers gjorda, detta är den mest minnesvärda.

Det kanske ändå måste förklaras för det är en dramatisk skillnad då mot nu. På 60, 70 och början av 80-talet ansågs det som om havet var outtömligt vad gäller fisk. Jämfört med dagens tillämpning av catch and release var det på den tiden inte att tänka på att släppa tillbaka en fisk. Det var ju mat, man åkte ut fiskade, tog upp ett antal fiskar tills man var nöjd för dagen sedan åkte man hem. Det är detta synsätt jag är uppväxt med, i mitten av 80-talet hände något. Plötsligt började gäddorna få stora bölder, detta ökade för varje år som gick. Efter ytterligare några år slutade vi få små gäddor. De som fanns var gäddor i 2-5 kg klassen, man såg inte skymten av någon föryngring. I slutet på 80-talet, när jag var i 18-20 årsåldern slutade jag med fiske under många år på grund av att det helt enkelt knappt inte fanns några gäddor kvar där jag och min pappa i alla tider fiskat. Under kommande år ägnade jag mig åt jakt och andra fritidsintressen, jag fiskade sporadiskt till och från men i början på 2000-talet var det på allvar dags igen.

Jag lät mig övertalas att följa med till Idre på flugfiskeresa och ett nytt kapitel i mitt fiskeliv påbörjades. Det blev snabbt inte bara ett fiskeintresse utan en passion, även flugbindningen blev en hobby i hobbyn. Att skapa blev på nytt viktigt för mig. Ja jisses, när jag tänker tillbaka på de kreationer som i början blev till vid bindstädet. Några flugor visade sig falla fiskarna i smaken. En fluga som blev till under en av resorna till Idre och senare till Vemdalen fick namnet ”Den gröne”, otaliga öringar har krokats av från denna fluga under årens lopp.

Under många år fiskade jag både spinn och fluga. Min fiskementor, pappa, fick även han en nytändning när det gäller att ta fram det kreativa. Han gjorde några vobblers till mig som snabbt blev oumbärliga i dragasken.

Till alla som rasar över att jag lägger ut en bild med lipgrip i gäddkäften, jag kan bara säga att jag sedan många år inte använder en sådan längre. Allt var inte bättre förr! Denna vobbler har nog fått lite av magin från den ursprungliga gröna. För under en av fisketurerna fick jag backslag på min Ambassadeur rulle, där låg vobblern och guppade på vattenytan, plötsligt sker det en explosion i vattenytan, en gädda hugger våldsamt på vobblern, snacka om kalabalik i båten. Sedan var det slutfiskat med det betet, ”det räcker ju med att den ligger på vattenytan”. Myten är ett faktum, så nu har jag 3 vobblers som om jag skulle ta med dom bara kan hålla dom över eller lägga på vattenytan så kommer gäddorna i drivor och vill hugga. I och för sig inte så dumt att ha en sådan uppsättning i dragasken.

Att involvera barnen i den bästa hobbyn har alltid varit självklart för mig. Vi har två underbara grabbar som följde med på fiskarfängen i parti och minut när de var små och visst fick dom fisk dom med. Dom har självklart också växt upp och fått höra myten om den magiska vobblern.

Nu när jag även var flugfiskare blev jag erbjuden att följa med till Mörrumsån, man måste ju träna med sitt tvåhandsspö först, det fick bli en runda till ett närbeläget put and take vatten. I begynnelsen visste jag absolut ingenting om Mörrumsfisket. Jag hade köpt några ullsockar på tub inför Mörrumsresan, ja regnbågen gillade visst den också. Jag fick långa blickar från andra fiskare runt sjön den dagen.

Jodå, Jag lyckades fånga en öring i Mörrum under kommande vårfiske.

Samtidigt med allt detta började jag flugfiska gädda och på något sätt sluts cirkeln. Att som ungdom tillverka mina egna vobblers till att binda egna gäddflugor, ja skillnaderna var inte så stora som man kan tro. Det har alltid varit viktigt att förstå vad som triggar gäddan till hugg. Gäddfisket har ju varit så centralt för mig under så många år.

Det hela började i början av 2000- talet i en relativt liten å och jag flugfiskade egentligen efter havsöring. Utan förvarning och utan att jag visste att ån höll ett bestånd av gädda högg den lilla gäddan på ca 1 kg. Den slukade plötsligt glupskt min gula bucktailfluga som var ca 5 cm lång, och vips hade jag krokat av min första flugfångade gädda, en besynnerlig känsla. Kan man fånga gädda på fluga vet jag att jag tänkte. Internet och dator var vid denna tid inte så vanlig och att gå hem och googla var lättare sagt än gjort. Jag drog mig till minnes att jag sett en annonser med gäddflugor från Flugor.se och Sameo i Fiskejournalen. Till min förvåning fanns detta företag med liten butik i en fastighet i närbelägna Lyckeby strax utanför Karlskrona. Jag begav mig genast dit, väl framme fick ett mycket trevligt bemötande av Ken med personal som resulterade i att jag köpte ett färdigt kit med 10 st gäddflugor, jag fick samtidigt lite tips om utrustning m.m.

Vid denna tiden fanns det inte något vidare stort utbud av flugfiskeutrustning riktat till gäddfiske. Som jag minns det köpte jag ett 10 fots klass 7-8 spö på Abushoppen i Svängsta, jag ringde och beställde en WF lina i klass 9 av någon anledning, klippte av klumpen eftersom jag tyckte att den var svårkastad och i tron om att, om jag gör om linan likt en ”laxlina” med skjutlina och klump skulle detta funka bättre för mig. Nu skulle denna utrustning testas skarpt. Jag begav mig till en plats i Blekinge som jag fiskat mycket spinn på och där jag brukar ha ett bra gäddfiske. Denna första riktade gäddflugfisketur resulterade i en gädda på 6 kg, 3 gäddor på ca 4 kg samt några mindre gäddor och jag var helt såld på gäddflugfiske, samtliga släpptes tillbaka. Flugan jag fått all fisk på var helt söndertuggad och jag minns att jag på hemvägen lyriskt åkte förbi Lyckeby, berättade om mitt fiske och köpte fler av ” den gröna gäddflugan – den där du vet som skimrar lite i guld”.

Gissa vart jag åkte för att gäddflugfiska nästa gäddpass? Några dagar senare på samma plats, det var en ganska ljum Novemberdag, mulet med lite lagom pålandsvind. Redan efter 4-5 kast kom en ”jättegädda” och slukade min fluga. Jag inser snabbt att denna gäddan leker man inte med, jag minns att jag håller emot så mycket jag vågar och tänker att om tar jag den hårdare går antingen spöet av eller så rätar jag ut kroken. Gäddan bestämmer helt och hållet men efter ett tag kroknade den och sakta men motvilligt kommer den med in till stranden efter några kraftfulla rusningar.

Tyvärr fanns inte kamera i mobilen vid denna tiden så någon dokumentation av denna fisk finns inte men jag har ett fint ärr på högerhanden som minne. Den ”vanliga kameran” var naturligtvis inte med. Flugan satt fint i höger mungipa med flugan inåt i gäddkäften, av okunskap hade jag en ”vanlig” mindre plattång med mig, när jag lossade kroken med halva handen inne i gäddkäften skakade gäddan till med huvudet och gäddtänderna rev upp ett sprätt ovanför tummen på ett par cm som blödde ymnigt. Vågen visade 8,5 kg, solklart personbästa på fluga då! När fisken simmat tillbaka till friheten begav jag mig nöjd hemåt och plåstrade om mitt sår. Efter detta var jag helt tokfast i gäddflugfisketräsket. Tiden går och jag börjar laborera med såväl utrustning som att binda egna gäddflugor.

På något sätt har dessa tidiga upplevelser påverkat min gäddflugbindande, både när det kommer till färg och storlek på flugor. Jag binder mina flugor med stor noggrannhet, min uppfattning är att utgångspunkten är precis som när jag började göra vobblers en gång i tiden att betet ska genom vibrationer locka till hugg. Genom att binda in materialet på krokens ovansida och kortare strån framtill bidrar detta till att flugan får en förföriskt jiggande gång. Vidare så är det viktigt att så många som möjligt av flashstråna har olika längd, flugan får då en vibrerande pulserande rörelse vid indragning av fluglinan vilket jag har märkt triggar gäddan till att bli mycket intresserad av flugan, ibland från flera meters håll. Att kunna kombinera indragningshastighet med olika tyngder i flugans framdel är synnerligen effektivt. Jag binder även de flesta flugor med bucktail som antingen binds in enkelt dvs att stråna binds in bakåt så att en krage skapas eller binds stråna in framåt och viks sedan bakåt och fixeras, sedan superlimmar jag kragen på bucktalilen så att denna styva krage även den skapar en stötvåg i vattnet när flugan dras in mot toppöglan. Huvudprincipen blir alltså att du skall skapa maximala förutsättningar för flugan att ge ifrån sig triggande stötvågor.

Sedan många år dominerar flugfisket helt och hållet och känslan att fånga en fisk på en egentillverkad fluga är fantastisk!

Det härliga med flugbindningen är det liksom böljar lite fram och tillbaka. Det är först på senare tid som jag börjat binda flugorna med ögon och eller tail. Som jag i tidigare blogginlägg tryckt på så är framgångsreceptet att vara flexibel vad gäller färg och form.

Jag har så mycket att tacka min pappa för, vi fiskade otroligt mycket tillsammans under mina tonårs år. Han lade grunden till mitt genuina fiske intresse vilket jag är oändligt tacksam för. Han har sedan många år kämpat emot sin cancersjukdom och klarat det bra trots återfall. Det är så härligt att kunna lyfta luren och berätta om den senaste fisketuren, jag hör på hans röst att han intresserat ”lyser upp”! Via bloggen följer han med mig på mina fiskeeskapader. Pappa, Jag älskar dig!!

Gälgreppet – Flugfiskebloggen med drag i

/Tight Lines