Guidning à la Musikhjälpen

För femte året i rad auktionerade jag i december ut en heldags vårfiske efter gädda på mitt hemmavatten. Auktionen gick under Musikhjälpen och årets tema; alla människor har rätt att funka olika – där pengarna gick till att hjälpa människor med funktionsnedsättningar.

Vann auktionen gjorde en frikostig herre vid namn Patrik och i lördags kom han och vännen Andreas på besök, taggade på och rustade för gäddfiske. Vi styrde ut på en blåsig och soldränkt sjö i den lilla och välfyllda plastbåten. Gäss och svanar makade sig undan och doppingar dök förskräckt i vår framfart. I vassen hördes rördromens märkliga ljud och någonstans ovanför dess bo ryttlade de bruna kärrhökarna i jakt på något ätbart. Vi drack kaffe, pratade och var allmänt glada bara. Så där glada som man blir när det vankas en hel dags fiske.

Trots vinden låg det ett lugn över sjön. Det enda som var lite oroligt var min vilja att leverera bra fiske till gästerna. Historiskt sett brukar ”min” sjö leverera som bäst prick fyra veckor efter islossning. Men detta år har dessa fyra veckor bjudit på berg-och dalbana gällande vädret. Först milt, sedan sju minus en vecka senare och nu senaste veckan: tjugo plus. Leken blev först försenad för att sedan plötsligt kastas igång panikartat. Jag var orolig att fisket skulle bli riktigt svårt och hade både rätt och fel, skulle det visa sig. Mest fel som tur var.

Vi åkte upp mot den norra delen av sjön eftersom nordanvinden sedan skulle driva oss söderut. Väl på plats åkte IKEA-kassen i och första driften inleddes. Sniporna var med från start och Andreas i fören inledde dagen.

Sedan satte ett smågäddsrace igång. Under hela dagen krokades en jämn ström av små, utlekta hannar men de större fiskarna var rejält griniga. Efter ett okänt antal timmars fiske ankrade vi på en fläck som brukar kunna vara intressant. Jag satte på en Buster Jerk i favoritfärgen Golden Olive och körde lite vevjerk när det som egentligen inte bör hända hände; guiden krokade en större fisk. Den var ursinnig, stark och stretade på rejält innan Patrik galant håvade gäddan.

Det var en olekt madam…


…på 98 cm och en bit över 6 kilo.

Med blandade känslor såg jag fisken simma åter. Kul att de större kanske börjar hugga nu, tänkte jag samtidigt som jag kände mig förlägen över att det var jag själv som råkat kroka fisken. Men de större verkade inte vara med på noterna trots allt. Patrik och Andreas fortsatte att kroka gäddor i parti och minut men de var nästan alla stöpta i samma lilla form.




Dubbeldrillning

Mitt på dagen tog vi en välbehövlig lunchpaus och vi fick oss alla lite stabil mark under fötterna en stund medan jag värmde pulled chicken på trangiaköket. Till det serverades hemgjord BBQ-sås, vitlöksdressing, pico de gallo, syltad rödlök, sallad och tortillabröd.

Efter stärkande mat följt av kokkaffe inleddes andra halvlek. Ur guidesynpunkt började den inte så värst då jag lyckades kroka en till ganska fin fisk på samma Buster; en gädda på runt 90 cm och 5 kilo som inte hamnade på bild. Efter detta lånade jag ut Bustern till Patrik och plockade, för första gången på länge, upp mitt abborrspö istället. Jag hade köpt en kräftimitation som skulle testas. Patrik och Andreas fortsatte istället oförtrutet att med iver och glädje dänga efter gädda.

I takt med att eftermiddagen övergick i tidig kväll klingade huggfrekvensen av men slutade dock inte helt. Först lyckades Patrik kroka en finare gädda…

Stark 3,5:a med konstig utväxt under hakan

…och strax därefter lyckades Andreas med ett riktigt konststycke.

Dagens minsta och sötaste fisk som inte alls var intresserad av betet utan istället tyckte att pärlan mellan lina och tafs såg betydligt godare ut.

Den fisken satte punkt för dagen och årets upplaga av guidning à la Musikhjälpen var därmed över. Sammanfattningsvis kan man säga så här:

  • Otroligt trevligt
  • Gott sällskap och nya bekantskaper
  • Fantastiskt väder
  • God mat
  • Över trettio krokade gäddor
  • Sniprace
  • Pruttig guide som råkade kroka de två största fiskarna

Mina bristande guideegenskaper till trots så får jag säga att det var en riktigt lyckad dag. Det väsentliga är förstås att gästerna tyckte detsamma och jag tror att så var fallet. De sade åtminstone att de skulle buda på nästa års guidning också om jag nu skulle lägga upp någon under MH19. Vilket jag naturligtvis ska. Det har blivit den typ av trevliga tradition nu som man inte bryter i första taget. Så till Patrik och Andreas: tack för denna gång och varmt välkomna åter!

Skitfiske på er, så länge!

Lek på fullaste allvar

I måndags fick påsken se sig överstökad och hur trevlig helgens samkväm med familjen än varit så var det äntligen dags för lite gäddfiske. Roger kom på besök och vi kastade oss ut på sjön i en värme som mer påminde om slutet av maj än den tjugoandra april. En värme som ställer till det lite för oss som vill hinna med vårfisket i riktigt grunda slättlandssjöar. Efter drygt en vecka med arton grader och sol stegrar temperaturen med rasande fart i vatten som är under två meter djupa. Gäddorna måste ha fått sig en smärre chock när det plötsligt var över tio grader i vattnet trots att det mindre än tre veckor tidigare fortfarande låg is på sjön. En slags lekpanik verkar ha infunnit sig. Och med det en dramatisk minskning av chansen att hinna kroka en riktig förlekskluns.

Min gamla trotjänare fick bekänna färg igen.

Jag och Roger styrde ut på en blåsig sjö och inledde något som bäst kan kallas ett förfiske. På lördag är det nämligen dags för årets Musikhjälpen-guidning och jag ville bilda mig en uppfattning om gäddornas förehavanden med de nya värmeförutsättningarna. Konklusionen blev: lek. Lek på fullaste allvar, åtminstone för gäddorna, som inte bryr sig om något annat än fortplantning i det läget. Men som tur är gäller det aldrig alla gäddor samtidigt. Vissa hade inte lekt ännu medans andra redan var färdiga. Första fisken på första stoppet var väldigt klar med de bestyren.

Bra huvud och prick 100 cm men lätt utmärglad efter leken.

Vi drev med vinden kors och tvärs över sjön med blott en IKEA-kasse till drivankare som hejdade vår framfart något. Gäddorna högg sporadiskt här och där men det var nästan uteslutande små, utlekta och arga hannar. Det gick inte direkt att urskilja en vinnande betestyp utan de högg på allt men också på inget.

En av många som provades under dagen.

Det var stundvis riktigt trögt även om vi vid passets slut räknade ihop till tjugofem avkrokade fiskar under dagen. Passets första fisk blev också den största.

Det var en blåsig, solig och allmänt rolig dag på sjön i gott sällskap.

Målet (förutom att ha kul) var ju att börja forma en plan inför helgens guidning och den smids nu för fullt. I morgon eftermiddag blir det en sväng för att kolla lekläget en sista gång. Sedan hoppas jag vara redo för helgens gäster och en fisketur jag alltid ser fram emot.

Skitfiske på er, så länge!

Hemmaplan

I år är planen att fortsätta utforska vatten som var nya för mig i höstas. Dessutom ska en del helt nya provas också. Men igår föll jag tillbaka på det bekanta, det trygga och fiskade på hemmaplan för första gången sedan oktober. Dels för att jag bara tycker om den sjön så mycket men också för att jag ska köra Musikhjälpen-guidningen där om ett par veckor. Då måste man kunna lokalisera fisken och deras tillhåll kan variera ganska rejält från år till år. Jag ville bilda mig en uppfattning under gårdagen och med detta lyckades vi.

De senaste dygnen har kylan härjat rejält under nätterna i norra uppland. I fredags var sjöarna helt täckta med is och de behagade inte heller ge med sig under hela dagen, trots solsken och blåst. Jag blev snuvad på mitt planerade aw-pass och läget såg dystert ut. Men i lördags försvann isen så jag och Aleksander återgick till plan A och bestämde träff på hemmavattnet. Dock inte förrän vid 10-tiden då natten mellan lördag och söndag bjöd på 5-6 minus. Det blev isbrytning till en början.

Aleksander plöjer is med glädje.

Med dryga två grader i vattnet var det inledningsvis riktigt trögt efter nattens kallras. Långsam tail och sävliga paddlar inledde men gav just ingenting. Men som det brukar vara denna årstid så kom gäddorna igång i takt med att solens värmande strålar letade sig ned i vattnet. Vi tog några snabba snipor på en fläck innan vi drev vidare in på nästa där det stod snäppet större fisk.

89 cm i fin kondition. Osäkert varför jag ser så allvarlig ut med tanke på hur glad jag var efter det stenhårda hugget.

Vi drev vidare och krokade gäddor i jämn ström även om det kunde dröja en god stund mellan huggen.

Det var mest paddelbeten som var melodin även om jag också krokade ett litet gäng på Buster Jerk. Efter lunch gjorde vi en liten förflyttning till platser vi velat fiska från start men som då varit täckta av nattens is. Nu var de fria och låg redo att ta emot våra beten. Vid det här laget hade vi krokat 17 gäddor och jag hade precis gått om Aleksander i antal. Jag hade dessutom de största så stämningen i aktern började att bli lite spänd. När jag plötsligt krokade ännu en fisk muttrades det svordomar ur skägget på Aleksander men det skulle visa sig att den fisken inte räknades.

1040 gram fin bonusfångst.

Kort därefter krokade jag min tionde gädda för dagen och då tiden höll på att rinna ut trodde jag att den inofficiella tävling som så ofta uppstår när jag och Aleksander fiskar ihop var avgjord. Men fel hade jag då han istället kontrade rejält på sluttampen.

Inhalerad JerkTail från Nithagen.
94 cm och strax över 6 kilo

V hade äntligen kommit i kontakt med bättre fisk men samtidigt tog tiden slut, tyvärr. Det var dags att runda av men Aleksander hann knipa en snipa till och antalet krokade fiskar slutade på oavgjort = 10 lika.

Det var en riktigt bra dag på sjön. Visst fick vi många småfiskar och vi lyckades aldrig hitta bjässarna som vi sökte efter men det var jäkligt roligt ändå. Efter den långa vintern är man fortfarande inne i nyhetens behag av att spinnfiske överhuvudtaget är möjligt igen. Den känslan är närmast obeskrivlig. Och rakt av underbar.

Skitfiske på er, så länge!

Tiden då tålamodet får bekänna färg

Idag var det dags igen för årets andra, mer rejäla spinpass. Tony och Sebastian skulle ut på en trevlig insjö jag aldrig besökt och frågade om jag ville hänga med. Självklart ville jag det.

Irampning i arla morgonstund.

På klassiskt förleksmanér skulle vi först beta av djupkanter in mot lekområden och sedan leta oss in till lite grundare områden. Nattens kallras och morgonkvistens minusgrader borgade för tufft fiske. Som om förleksfiske inte redan brukar vara det? Och tufft blev det.

Vi provade kanter, vassträckor och stenpartier där vi hittade betesfisk men gäddorna stod där nere någonstans och tjurade å det grövsta. Precis som det brukar kunna vara med en vattentemperatur på ca 2,5 grad. Det dröjde närmare tre timmar innan Tony plötsligt fick tungt gräs på kroken. Gräs som började att sprattla lite.

Sedan blev det dött igen. Tiden rullade på och tålamodet (eller pannbenet som vissa säger) fick bekänna färg.

Det blev lunchtid och så småningom tidig eftermiddag. Vi kunde bara fiska fram till ca 13:30 denna vårsoliga lördag och i sista stund förkunnade Sebastian hugg. På en fläck där jag precis lagt närmare tio kast men han hade antingen rätt bete, rätta knycken eller lyckades bara pricka den köldstela fisken rätt i skallen.

Sebastian langar iväg sin Mcrubber som strax därefter krokade en riktig tjockis.

Precis över metern och någonstans över sju kilo.

Det blev en perfekt avslutning på en mycket trevlig dag på sjön. Om vi nu bortser ifrån att jag bommade, vilket jag tycker att vi kan göra…

Skitfiske på er, så länge!

Isfria hemmavatten

Nu är det äntligen den tiden på året igen; då den långa, mörka väntetiden är över och sjöarna i närheten återigen är öppna för spinnfiske. Det är en sprittande känsla att kunna lasta aluminiumbåten på biltaket och ta ett kort fiskepass efter jobbet igen. Under gårdagen blev det säsongens allra första och bilen styrde mot ett (för mig) helt nytt spinnvatten. Grund, näringsrik fågelsjö med jämndjup dybotten – precis som de andra jag brukar besöka. Och precis som de andra var denna riktigt svår direkt efter islossning med tjurigt tröga gäddor trots att vattnet hunnit bli fem grader varmt. Beroende på vad som finns kvar av förra årets växtlighet vet man inte riktigt var fisken står. Mycket växter kvar = var som helst i sjön. Lite växter kvar = vassgluggar. Under gårdagen funkade varken eller.

Jag driftade runt och sökte av delar som jag vet är snäppet djupare samt gled runt vassöar och prickade luckor i fina vassträckor. Inte ett pet. Efter tre timmar var det dags att tacka för mig även om sjön knappast bjudit så värst. Det blev en bom i protokollet men vad gör väl det? Sjöarna är öppna och chanserna rader upp sig framöver. Det räcker bra så.

Skitfiske på er, så länge!

Sportfiskemässan – en ambivalent historia

Sorlet från gårdagens mässbesökare har dämpats till ett mer harmoniskt surr under denna sista mässdag. Folk strövar omkring bland alla sevärdheter och den hets och trängsel som rådde under lördagen är som bortblåst. Det är mycket folk i dag också men det råder ett annat lugn, även om aktiviteten bland utställarna är densamma.

Fullt vimmel under lördagen på bara en liten del av ena mässhallen.

Detta gäller även på Communitygatan. Strömmen av folk på lördagen var konstant och jag som bjuder på kokkaffe kokade sammanlagt 22 pannor x 1,2 liter = drygt 26 liter kaffe.

Lilla bänkspisen och pannan i bakgrunden fick jobba hårt.

Det blev lite mycket. Så pass att jag knappt gjorde något annat kändes det som. Men vid närmare eftertanke träffade jag faktiskt otroligt mycket folk som hängde, snackade gäddfiske och drack kaffe förstås. På det hela taget; en riktigt bra dag.

Men en känsla som genomsyrade stora delar av mässan, hos såväl utställare som besökare, var att de ville vara på mässan men ändå inte. En dragkamp av känslor, en ambivalent påminnelse om att mässa är roligt samtidigt som många isar i stora delar av mellansverige gick upp i förrgår. Den första spinnchansen efter långt uppehåll uppenbarade sig för många och längtan ut på sjön låg tät över mässhallarna. ”Varför är man här egentligen. Det är ju galet när man kan vara ute i båten istället”, fick jag höra. Sant förvisso men det finns femtiotvå helger på året. En kan man viga till att byta idéer, få inspiration, uppgradera utrustning, lära sig nya saker, knyta kontakter och att bara träffa likasinnade.

På tal om att uppgradera utrustningen; några nya beten som följer med hem. Stort tack till Mosbait, Caesarlures, Mondrad och Gäddgapet som tyckte att jag var värd en liten present. Dessutom en Chubby Chaser i plast som jag kände mig tvingad att prova.

Att det hela sedan också är jäkligt roligt bara gör det ännu mera värt att vara på plats. Fiska kan man göra nästa helg. Vilket man naturligtvis ska också. Men känner jag mig själv rätt så blir det direkt omöjligt att vänta tills dess. Den läskigt stora fisk som jag tappade i en å förra lördagen står säkerligen kvar på samma ställe. Jag ska försöka locka henne igen under en eftermiddag i veckan. Ett direkt måste, om inte annat för sinnesfridens skull.

Skitfiske på er, så länge!

Spinnpremiär

Under förra helgen besökte jag öppet vatten för första gången i år. Det var ett kort litet besök som inte riktigt räknades som spinnpremiär. Den kom istället under gårdagen.

Jag och Aleksander hade bestämt träff vid en större å som varit isfri i ett par veckor. Jag hade med mig min biltaks-Siljan samt hela bilen full med packning. Ibland slås man verkligen av hur mycket prylar som ”behövs” för denna underbara hobby/livsstil.

Jag lastade av och packade i båten och satte mig sedan med en god kopp kaffe och riggade lite beten. Det blev lite tid över då Aleksander hade glömt flytvästen och fått vända hem igen.

Min PB-Burt 23b fick inleda dagen.

Aleksander dök upp så småningom och vi begav oss ut i blåsten. Nu befann vi oss förvisso på en ganska skyddad å men de extremt kraftiga byvindarna (som kom från alla möjliga håll) ställde till det lite för oss under dagen och gjorde elmotordrifterna svåra.

Det hela började oerhört segt men vi hade knappast heller förväntat oss något annat med ett siktdjup på max 1 decimeter i det vårgrumliga vattnet som dessutom bara var 2,5 grader varmt. Vi fiskade med ganska grälla färger och framförallt med rassel för att gäddorna skulle upptäcka våra beten. Trots detta gav de tre första timmarna endast ett extremt försiktigt och därmed också bommat hugg.

Blev lite vilande i båten mellan kasten…

Plötsligt var det dock mattid och det small på ordentligt på min rasslande Westin Swim några meter ut från vassen. Fisken betedde sig först ganska liten men sedan kom en skön tyngd på andra änden av linan. Jag misstänkte att den gått fast i lite växter men upp kom en riktig fläskis som ställt sig på tvären under drillningen.

I trakterna runt 90 cm och 4,5 kilo välmatad förleksgädda.

Blott några minuter senare fick också Aleksander ett rejält hugg som tyvärr bommades. Svordomarna studsade över den vindpinade ytan men frustrationen över den tappade fisken var ingenting mot vad som komma skulle.

Ett par fruktlösa timmar senare hade jag satt på en Pig Shad Junior i favoritfärgen (oavsett vattentyp) Baby Brown. I regel tycker jag att en CL Shad 18 från Caesarlures är att föredra när man vill ha ett snäppet mindre och livligare gummi. CL-Shaden har dessutom inbyggt rassel i paddeln vilket är närmast avgörande i så grumligt vatten som vi fiskade i. Men jag saknade den färgen; med mörkare, glittrig rygg i solskenet och pearlvit buk. Kanske hade det kvittat i det grumliga vattnet, vem vet?

Jag gjorde några kast med långsam invevning och kortare vevstopp. Det var bara 1,5 meter djupt så stoppen blev inte så långa. Plötsligt bytte jag taktik och körde istället tre snabba vevtag följt av ett längre stopp, tre snabba igen, stopp och så vidare. Efter halva invevningen i första kastet med denna taktik tog det bokstavligen tvärstopp. Instinktivt gjorde jag ett rejält mothugg och spöt (upp till 140 g i kastvikt) stod djupt böjt och helt stilla. Bottennapp. Trodde jag i en halv sekund. Sedan kom två djupt, djupt tunga sug i spöt innan linan plötsligt blev slak. Jag har några plussare bakom mig. Dessutom ett gäng fiskar över nio kilo. Men jag har aldrig tidigare känt en liknande tyngd i huvudskakningarna. Det var något i hästväg. Det kan naturligtvis ha varit en fisk som ”bara” vägde åtta kilo. Men känslan av det hugget, som fortfarande ligger gäckande färskt i muskelminnet, säger mig att det var en betydligt större fisk än så som tog sig loss.

Jag var tvungen att ta paus en stund. Att försöka smälta det som precis hänt men framförallt att samla ihop mina dränerade krafter och helt enkelt ta nya tag. Vad annat kan man göra? Besviken och med en obeskrivlig känsla av tomhet fiskade jag mig vidare in i eftermiddagen utan att få några fler hugg detta premiärpass. Aleksander krokade dock en gädda till slut som blev dagens andra och sista.

En liten leksugen hane som föll för en Westin Swim.

Mer än så hände inte denna soliga och extremt blåsiga vårdag. Om man bortser från min hemfärd som tog dubbelt så lång tid som den borde ha gjort då båten höll på att blåsa av biltaket på E4:an. Men det är en annan historia.

Skitfiske på er, så länge!

Första besöket på öppet vatten

Ruskvädret härjar över Uppland. De ganska kraftiga nordostliga vindarna för med sig snöblandat regn och det är bara ett par plusgrader. Grått, blött, kallt. Då passade jag på att ge mig ut till kusten och besöka ett av de sund där isen hunnit släppa sitt grepp.

Siljan 370F, lastad och redo med kastdäcket på plats

Med ett pirr i magen lastade jag bagageutrymmet fullt av prylar. Elmotor, batteri, ekolod, spön, beteshink, väskor, håv, elsladdar, bensinmotor, bensindunk, öskar, flytväst, matsäck, kaffetermos mm. Mycket grejor blir det.

Efter en knapp timme svängde jag ned mot bryggorna och lastade snabbt av båt och alla prylar. Förväntan låg skälvande i luften. Inte över att jag skulle få mycket fisk (eller ens någon) utan bara över att jag skulle få kasta konstgjorda beten igen.




Redo för premiär

Jag styrde ut på det vansinnigt kalla vattnet (givaren sade mellan 0,03 – 0,4 grader). Det var svävande tailbeten som gällde, extremt långsamt hemtagna med långa vevstopp. Jag hittade lite betesfisk på lodet och några större individer på botten men allt var köldstelt och avstängt, precis som det brukar kunna vara vid dessa första trevande spinnförsök.

Efter halvtimme eller så gled jag upp längs en liten vassträcka där det blev något grundare. Jag bytte till en Westin Swim, ”Skitmört” och tänkte att lite rassel kanske skulle få igång någon av de halvfrusna gäddorna. Efter ett par kast högg det på rejält och känslan när kraften for genom lina, spö, rulle och upp i handen, armen och slutligen planterade sig i ryggmärgen – obeskrivlig. Som jag har längtat. Efter närmare fyra månaders uppehåll har man nästan glömt bort hur det känns. Ett hugg senare och allt är tillbaka. Jag är hemma igen, helt enkelt.

Skitfiske på er, så länge!

Återfall

Våren kommer aldrig smärtfritt, utan motstånd. Vinterns lömska klor är långa och greppet hårt som is.

Barmark och plusgrader var gårdagens melodi men idag syns bara vitt utanför gårdens fönster. Besvikelsen slår nästan luften ur den hungrige spinnfiskaren, där han sitter på köksbänken och spanar ut över vidderna. Tjugo centimeter snö pratade de om. Sjutton minus på onsdag. Suckarna ljuder tungt. Spinnfiskaren tycker synd om sig själv. Trots hans vetskap om att det är likadant varje år vid denna årstid. Att bakslagen, eller måhända återfallen, hör mars månad till är lika givet som att Snoken är stockholmare. Det lindrar dock inte besvikelsen. Snarare spär på den. Det händer något med spinnfiskarens hjärna efter ca tre månader med istäckta fiskevatten. Fundamentala kopplingar glappar, logiska resonemang grumlas, rinner runt som någon trögflytande sörja i skallen. Självklara fakta har svårt att få fästa när det eviga mantrat snurrar på sin ändlösa loop; öppet vatten – båt – kasta med spinnspö – gädda – öppet vatten – båt – kasta med spinnspö – gädda…

Att det plötsligt blir full vinter igen i början av mars ses därför inte som den naturliga del av nordeuropeiskt väder som det är. Det ses bara som ett hån. Som Murphys lag om alltings jävlighet. Men å andra sidan hör ju det också årstiden till. Att spinnfiskare lipar, klagar och tycker synd om sig själva. Det är precis lika självklart som snöns obarmhärtiga återfall. Annars vore det helt enkelt inte mars.

Skitfiske på er, så länge!

En känsla av tidig vår

Mildvädret har dragit in över landet och på mindre än två veckor har det norduppländska vinterlandskapet, täckt utav ca 60 cm snö, förvandlats till barmark och dova jordfärger. Isarna ligger dock fortfarande som blanka lock på sjöarna. Rejält tjocka fortfarande, dessutom. I söndags var vi ut på en av alla dessa men med en känsla av tidig vår i luften.

Jag, Aleksander och hans kompis Johan hade bestämt tidig träff vid strandkanten. Vi kom alla från olika håll och hade samtliga ganska långt att åka. Aleksander fick dock påbörja den långa promenaden ut på egen hand för både Johan och jag blev sena. Som notorisk tidspassare ömmar det rejält att inte passa en tid. Framförallt när det också gäller något så viktigt som fiske. Först hade jag erbjudit min fru sovmorgon genom att släppa ut hennes hästar innan avfärd. De bråkade rejält och ville inte alls gå ut enkelt och raskt. En goda tio minuter tappades. Väl på väg körde jag fel också och ytterligare femton minuter var förlorade. Men jag kom fram till slut och när jag satte fötterna på isen såg jag Johan ett par hundra meter framför mig. Aleksander var redan på plats med motorborren i högsta hugg.

Med en blandning av förväntan och ”ligger-efter-stress” nådde jag baslägret med andan i halsen. Några snabba hälsningsfraser sedan ut med spön och borra fler hål.

Innan vi visste ordet av satt 21 spön ute, ett rejält område var täckt och den första koppen kaffe framför brasan smakade fantastiskt, som vanligt.

 

Johan

 

SMHI hade utlovat svag vind, strålande sol och upp till 5 plusgrader under dagen. Förutsättningarna för lyckat ismete var goda och känslan av att denna dag kunde bjuda på något stort var påtaglig. Men trots gynnsamma förhållanden och de annars ofta magiska första par timmarna så började det hela ganska trögt. Om man bortser från Aleksanders två snabba fäll där ena spottat men den andra blev krokad.

 

 

 

Aktiviteten kom igång så småningom. Jag krokade några mindre fiskar men främst var det Aleksander som fick springa på fäll till en början.

 

 

Snipavkrokning

 

Även Johan fick några gäddor men inget att skriva hem om.

 

 

Det var först en god stund efter lunch, precis när Johan var tvungen att packa ihop och påbörja hemfärd, som de något större fiskarna började att äta. Jag fick fäll på ett utav mina spön och när jag kom fram tömdes rullen på lina i rasande fart. Jag satte mothugget direkt och tunga dyningar svarade i andra änden. -Den här är bättre, tjoade jag över isen och de andra anslöt. Fisken bjöd på flera härliga rusningar då jag fick lätta på slirbromsen och köra ned spöt under iskanten för att inte skada linan. Till slut dök ett ganska stadigt huvud upp och dagens största gädda kunde landas.

 

 

98 cm och strax över 6 kilo.

 

 

Efter release och agnande med ny betesfisk återgick vi till lägret och kaffetermosen. Johan tackade för sig och jag och Aleksander fortsatte att stirra ut på våra vippor i solskenet. Väntetiden mellan fällen ökade ju längre eftermiddagen skred och det blev mycket kaffe och skitsnack. Men också några sporadiska gäddor förstås. En utav dessa gick från snipa till tappad, till snipa igen, till rejält stor och slutligen till hyfsad fisk och dagens näst största. Rullen, som blivit av med en hel del lina, stod still när jag kom fram till detta fäll men jag kände ett motstånd när jag försiktigt drog i linan med fingrarna. Jag satte mothugget, kände ett lätt sprattel och sedan inte mycket mer. Jag vevade snabbt in i tron att det bara var betesfisken som plogade sig fram genom vattnet och åstadkom lite motstånd. Men sedan kände jag en tillstymmelse till motstånd igen. Fisken var kvar men det var fortfarande bara att veva in. När sänket sedan närmade sig hålet skymtade jag något som såg ut som en riktigt jädra stor skalle där nere. Pulsen hann stiga men fisken kom upp alldeles för enkelt och visade sig ha lurat mitt öga lite.

 

Hyfsad skalle ändå, dock följt av slank kropp. 96 cm

 

En stund senare bröt vi läger, plockade ihop våra spön och påbörjade den både långa promenaden samt följande bilresan hem. Med facit i hand så hade vi även denna tur krokat 18 gäddor (märkligt nog samma antal på tre av årets fyra ispass hittills). Det var en rent underbart solig och behaglig dag på isen som skvallrade om att en tidig vår kanske står runt knuten? Spinnfiskaren i mig (som är långt större än ismetaren) hoppas för allt han är värd. Men isarna är ännu rejält tjocka, som sagt. Nästa helg blir det nog därför ytterligare ett besök på samma sjö, med samma ismeteprylar. Det ska bli kul, men samtidigt önskar jag innerligt att det helgen efter det är andra, betydligt längre spön som gäller. Samt konstgjorda beten. Som jag längtar…

Skitfiske på er, så länge!